"När kommer ett syskon?" Den oskyldiga frågan kan värka i sorgen över att barn nummer två dröjer. "Folk tycker att man ska vara tacksam över det barn man redan har", säger Lina, 33, som har kämpat i tre år för att få ett syskon till Ester, 3.

Ni får barn nummer ett. Inga problem. Allt går som det ska. Vänner och bekanta börjar snart fråga om syskon. ”Jo, det ska vi ha. Någon gång.”

Tiden går. Ni bestämmer er för att försöka igen. Inget händer. Omgivningens frågor blir alltmer irriterande. Och någonstans där, mitt i sorgen, lurar skammen. ”Vi har ju redan ett barn. Vi borde vara tacksamma.”

Att få barn kan vara en kamp – som inte alltid slutar med seger. Lina Ullerstam var 25 och hennes sambo Jerker ett år äldre när de började försöka bli med barn. De hade varit tillsammans i tre år och i början kändes barndrömmarna som ett experiment, mest på skoj.

Efter tre månader blev Lina gravid – men fick missfall en vecka senare.
– Vi var inte så ledsna, vi hade ju lyckats en gång så vi bara fortsatte försöka. Men då gick det inte längre. Efter ett år ringde jag vårdcentralen. De uppmanade oss att försöka lite till, vi var ju så unga och hade lyckats en gång.

Lina och Jerker försökte några månader till, sedan fick de tid för utredning. Jerkers spermier var pigga och Lina visade inte heller tecken på något som var fel. Paret klassades som oförklarligt barnlösa och ställdes i kö för IVF (provrörsbefruktning). Kön var två år lång.
– Under de här två åren förstördes min självkänsla sakta men säkert. Jag letade ständigt efter graviditetstecken och fick varje månad för mig att jag såg tecken på att jag var med barn. Men varje månad kom mensen, som ett litet rött och elakt brev på posten. Jag blev så otroligt ledsen varje gång och började hata min kropp.

Lina skrev i sin dagbok att hennes kropp var som ett Tjernobyl – inget ville växa där. Efter två år fick paret göra det första nervösa IVF-försöket.
– Första IVF-försöket var det värsta och tyngsta att förlora. Vi var så otroligt förväntansfulla, det kändes som att inget kunde gå fel nu. Men det gjorde det. Sedan fick vi veta vad som inte fungerar för oss. Jerkers annars snabba spermier saknar orienteringsförmåga och simmar bara runt ägget, säger Lina.
– Vi hade två landstingsfinansierade försök, så det andra försöket innebar en stor portion nervositet över den ekonomiska aspekten av att inte lyckas nu heller. Jerker hade jobb men jag pluggade fortfarande.

Andra och tredje försöken misslyckades och paret anmälde sig till en adoptivföräldra­utbildning. Men så plötsligt: fjärde IVF-försöket lyckades.
– När jag testade positivt blev jag glad men lyckan tyngdes ner av nervositet och rädsla för att få missfall. Hela graviditeten färgades av oro över att något skulle hända barnet. Jag ville bara att det skulle komma ut och kunde inte glädjas förrän jag hade Ester i min famn.

Det tog 4,5 år för paret Ullerstam att bli gravida. Sedan kom Ester, i dag tre år. Snart tog längtan efter ett syskon form. Första provrörsförsöket gjorde de när hon var 1,5 år, det andra ett halvår senare. Lina och Jerker sparade in på mat, kläder och resor för att ha råd att betala försöken.
– Jag vill dels uppleva att vara gravid igen, dels vill jag ge Ester en livsvän. Jag drömde om tre barn, kanske fyra. Nu är jag så otroligt tacksam för Ester och skulle känna att jag vunnit allra högsta vinsten igen om vi fick ett till barn. Då skulle jag aldrig be om något mer i hela mitt liv.

Hur ofta får ni den sårande frågan ”när får Ester ett syskon” från folk som inte förstår känslan när syskonet inte kommer?
– Inte så ofta, vi har varit väldigt öppna med vår barnlöshet. Innan Ester var det jobbigare. Då hade vi arbetat fram en lögn som funkade hela tiden: ”Jag vill plugga färdigt först.” Den gick alla på.

– På grund av att vi varit öppna är det som att folk inte klarar av att berätta om sina graviditeter för oss eller prata om barnlöshet med oss. Antingen vågar de inte prata om det, eller så visar de så himla stor ”hänsyn” att de inte tar upp det.

– På ett sätt är det bra för då blir det på våra villkor när vi vill prata om det. Samtidigt gör det oss också påminda hela tiden om att vi är ”onormala”, som lite spetälska eller hiv-smittade – ingen vill riktigt skaka hand med oss.

Varför tror du att man inte pratar om sekundär barnlöshet?
– För att alla tycker att man ska vara så himla tacksam för det barn man har. Man har liksom ingen rätt att längta efter fler. Att prata om det är som att öppna sitt sårade hjärta för någon. Jag vet många som inte klarar av att vara öppna med sin barnlöshet. Det räcker med att den ena inte vill berätta så tvingas den andra att också hålla tyst. Och det konstiga är att det ofta handlar om skam. Det är jätteviktigt att allt fler börjar prata om det här, för att bli kvitt skamstämpeln.

I dag har Lina och Jerker gett upp försöken att få barn på ”kärlekssättet”. Likaså att adoptera. Ändå har inte Lina gett upp syskonlängtan helt inom sig.
– Jag har något knäppt litet hopp om att en gång i livet få vara normal. Att en gång i livet få uppleva lyckan av att göra ett kärleksbarn tillsammans. Inte på en klinik i en gynstol.

– Vi har sagt att vi ska göra ett försök till och sedan lägga ner. På något sätt tycker jag att det är skönt att det där sista försöket dröjer, jag orkar inte befinna mig i läget att vi misslyckas och tvingar oss själva att ge upp. Samtidigt är tiden emot oss, vi har inte hela livet på oss och ju längre vi väntar desto sämre blir min fertilitet. Jag räds den dag då jag måste inse att det inte blir fler barn. I dag håller jag de känslorna så långt borta.

Som ordförande i föreningen Barnlängtan möter Lina ofta par som känner att det är ”fult” att sörja att man inte kan få andra barnet, att man bara ska vara tacksam.
– Självklart är man tacksam och superlycklig över att man fått ett barn, kanske mer tacksam och lycklig än många som inte behöver kämpa för att få barn. Men vi har lika stor rätt att längta efter fler som alla andra.

– Vi har också rätt att tycka att vi ska få hjälp av den offentliga sjukvården, för ofrivillig barnlöshet är en sjukdom. Och självklart får man sörja att det aldrig blev fler än en eller två. Att inte lyckas förverkliga sina förväntningar och drömmar är att inte ha kontroll över sitt liv – den maktlös­heten är knäckande för vem som helst, säger Lina.

NUVARANDE ”Vi har gjort allt – men kan nog inte få fler barn”
NÄSTA Efterlysning: Ska du föda barn snart?