Det läcker. Och svider. Där nere. Det som vi inte riktigt pratar om. Men hälften av alla kvinnor som fött barn vaginalt har underlivsproblem. Och det mesta kallas för normalt ... ”Jag tvingades kämpa mot sjukvården för att få hjälp”, säger trebarnsmamman Anna.

När sjuksköterskan och tvåbarnsmamman Anna-Karin Eriksson, mer känd som Blixa, bekände på sin blogg att hon inte kunde bajsa utan att stoppa ett finger i slidan och liksom hålla emot, så visste hon inte vad hon lyfte på för lock.

Kommentarfältet förvandlades till en flod av bubblande, fräsande underlivshemligheter. Massor med läsare hade också suttit där på toa och undrat vad fasen de egentligen höll på med. Andra mammor berättade om hårda ärrkanter vid slidmynningen som förvandlade sex till en plåga, eller om slidväggar som blivit så slappa att de liksom verkade ha kollapsat och hängde ut lite …
– Min största insikt efter att ha skrivit det här blogginlägget är att mörkertalet av förlossningsskador är större än vad jag någonsin hade kunnat tro, och från vården får dessa kvinnor hela tiden höra att det är ”helt normalt”, säger Anna-Karin.
– Det hela påminner om fenomenet ”gaslighting”, en vedertagen term inom psykiatrin. Den kommer från filmen ”Gasljus” (engelska ”Gaslight”) där en sol-och-vårare gör så att ljusen i huset flimrar, men varje gång hans hustru påpekar detta så säger han att det INTE flimrar, och när hon aldrig får sin världsbild bekräftad så blir hon till slut galen. Jag tänker att det är just detta som händer kvinnor som söker för sina förlossningsskador upprepade gånger. Man börjar tvivla på sig själv och tror att felet ligger i ens egen inställning.

Anna, 38, med tre vaginala förlossningar i bagaget, drabbades av urininkontinens, som sedan förvärrades till ett framfall.
– Nu har jag äntligen fått gehör och blivit uppsatt för operation. Men jag tvingades kämpa mot sjukvården för att få hjälp. För har man ingen dokumenterad förlossningsskada så ska man ju inte ha några bekymmer, säger hon syrligt.

Att förlossningsskador inte alltid blir ordentligt dokumenterade framkom när tv-programmet ”Uppdrag granskning” studerade saken 2012. Enligt den officiella statistiken så drabbas ungefär 4 000 födande kvinnor varje år av den svåraste av bristningar, sfinkterruptur, då man spricker ända till anus. Men experter som tv-teamet intervjuade menade att det snarare rörde sig om hela 10 000 kvinnor.

Vad ska man ha en förlossningsjournal till om man inte kan lita på det som står i den, kan man undra. Och vilken skandal hade det inte blivit om Bilbesiktningen missade ungefär hälften av felen?

En anledning till underrapporteringen i vården har ibland påståtts vara att en barnmorska som rapporterar för många skador får rykte om sig att vara dålig. I något fall, som ”Uppdrag granskning” berättade om, hade till och med skadestatistiken kommit upp på bordet i samband med lönesamtal. Då kan man förstå att en tystnadskultur uppstår.
– Jag känner inte igen det från mitt eget sjukhus, men jag kan ju inte svara för hur det ser ut på andra. Visst kan det förekomma underrapportering. Kanske kan det vara så att du som barnmorska har en chef som du har fått banning av tidigare och för att inte få fler tråkigheter så försöker du tråckla ihop saker själv efter förlossningen och så blir det inte så himla bra, spekulerar Maria Wigbrant, förlösande barnmorska på Södersjukhuset i Stockholm. Där finns en rutin att skicka alla grövre bristningar, de som kallas för klass 2–4, till operation.
– Personligen, som barnmorska, känner man ju ”fan!” när en mamma går sönder. Men mitt enda och viktigaste uppdrag just då är att se till att hon får så bra eftervård som det någonsin går.

Färska studier av forskaren Maria Gyhagen, som också är överläkare på kvinnokliniken i Borås, visar ändå att nästan varannan kvinna som har fött ett barn vaginalt får någon form av problem efteråt, till exempel urinläckage, framfallsbesvär eller avföringsläckage.
– Det här är lite provocerande förstås, men jag undrar om det inte spelar in att många tjejer är överviktiga och lever ett stillasittande liv? Att konstant gå omkring med en för tung kropp blir en belastning för bäckenbotten, säger hon.
– Och detta förklarar varför även mammor som fött sina barn genom kejsarsnitt kan uppleva till exempel inkontinensbesvär efter en tung graviditet, fortsätter barnmorska Maria.

Övervikt ökar också risken för graviditetsdiabetes, som ofta ger väldigt stora barn. En tredje faktor är att kvinnor i dag föder barn sent i livet, då vävnaderna är ”tröttare” och lättare brister.
– Men det är så vårt samhälle ser ut i dag, att vi får våra barn sent, så då får man i stället försöka uppmuntra tjejer att påverka det som går att påverka, till exempel genom att träna. I dag finns det studier som visar att en vältränad bäckenbotten, med mycket muskelfibrer och blodkärl, innebär minskad risk för stora bristningar. Sedan kommer man ju ändå ibland att behöva forcera en förlossning, till exempel ta till sugklocka, och då är det ju för att barnet inte mår bra och måste ut, säger Maria Wigbrant.

Läkaren och plastikkirurgen Jan Jernbeck på Akademikliniken i Stockholm har en viss förståelse för att det ibland kan vara lätt att missa en förlossningsskada.
– Underlivet är väldigt svullet efter en förlossning, det är inte alltid så lätt att se alla skador, men även senare kan det vara svårt. Mycket av de här problemen sitter på insidan av kroppen, i en känsla, till exempel när du har sex, säger han.

Den vanligaste gruppen kvinnor han möter i intimkirurgin är mammor som känner sig helt förändrade i storlek.
– Som en kvinna sa, ”jag känner inte att jag har någon i mig överhuvudtaget”.  De här kvinnorna har sökt hjälp och gått på kontroller, och fått höra att allt ser normalt ut och fått veta att de ska göra mer knipövningar. På många sådana här mottagningar så är man väldigt mycket för träning och man tittar inte ens på operation som ett alternativ, säger Jan Jernbeck.

Operationen han syftar på är slidförsnävning eller ”bakre plastik”, som beroende på hur mycket man behöver korrigera kostar mellan 20 000 och 40 000 kronor på en privat klinik. Det, och det faktum att inte alla är beredda att ta riskerna som en operation alltid innebär, gör att det blir en lösning för dem som har råd.
– Det går att göra det här i den vanliga vården också, men resurserna är som jag förstår begränsade. Det är absolut en jämställdhetsfråga, tycker jag, säger Jan Jernbeck.
– Som en av mina kvinnliga patienter sa, ”om män födde barn så skulle de kräva att bli reparerade.”

Artikeln har varit publicerad i mama nr 6, 2014.

NUVARANDE Varannan kvinna drabbas av underlivsproblem efter att ha fött barn vaginalt
NÄSTA Världens sötaste fotbollsfan? Se 2-åringen som (verkligen!) brinner för sitt landslag