”Vi använde oss av humor för att klara den första tidens dramatik”, säger mamma Ann-Sofie – här med Selma, Adela och Ellesina.
”Vi använde oss av humor för att klara den första tidens dramatik”, säger mamma Ann-Sofie – här med Selma, Adela och Ellesina.

"Trillingarna föddes redan i vecka 24"

Gravida Ann-Sofie, 32, fick snabbt en jättemage. Barnet i magen visade sig vara två – nej, tre! Men dramat hade bara börjat. Redan i vecka 24 ville trillingarna ut. ”Tur att man har humor”, säger Ann-Sofie.

Inget på utsidan av det vitputsade huset vittnar om den kamp för tre små liv som pågått i nästan sex månader hos familjen Larsson-Penca. I dag är läget stabilt för de tre små trillingflickorna som föddes redan i vecka 24 en vinterdag i januari. Ann-Sofies och Davids berättelse är en makalös historia, mot alla odds, om ett barn som blev till tre barn – och som föddes tidigare än någon hade kunnat befara.

Det råder en fridfull, nästan salig, stämning inne i huset. Ann-Sofie möter mig med Selma i famnen. Selma har precis fått mat och vilar nöjt på armen. På soffan i vardagsrummet sitter pappa David och ger Adela mat med flaska, och intill deras anhörighjälp som matar Ellesina. På golvet står tre babysitters uppställda intill varandra och längs golvplankorna löper kulörta plastslangarna som förser Ellesina och Selma med syrgas. Adela behöver inte syrgasen längre och förhoppningsvis kan även hennes systrar klara sig utan snart. 

Det var under förra sommaren som Ann-Sofie och David kände sig redo att bli föräldrar, de hade köpt ett hus som de skulle renovera och efter att ha slutat med preventivmedel tänkte de att det skulle ta sin tid innan Ann-Sofie blev gravid. Men hon blev gravid redan på första försöket och redan i slutet av sommaren började hon få en rejäl gravidmage. – Jag mådde kopiöst illa hela dygnet och blev snabbt väldigt stor. Jag ringde till mödravården men de sa att det var normalt. 

De gick på inskrivningen, gjorde rutinundersökningarna och lyssnade på hjärtljuden. Det var bara ett hjärtljud som hördes. Ann-Sofie kämpade på med sitt jobb som lärare trots att hon mådde både väldigt illa, kände sig trött och ur form. 

Hon fick ett rutinultraljud kring vecka 20 och då kom första chocken för de blivande föräldrarna. – Då upptäckte barnmorskan att det fanns två barn. Tvillingar! Vi blev överraskade och glada på samma gång. 

Nu gällde det för Ann-Sofie och David att tänka om. För att anpassa sig till rollen som tvillingföräldrar åkte de utomlands på semester i två veckor. De planerade hur de skulle göra med huset, vilka namn deras barn skulle få och hur tillvaron som tvåbarnsföräldrar skulle bli. – Det kändes spännande och bra, och att det här skulle vi klara av, berättar Ann-Sofie. 

När de kom tillbaka till Sverige efter jul började hon ändå känna inre oro och stress. Hon gjorde sig redo för att sluta jobba tidigare än planerat, och gjorde allting klart för att en vikarie skulle kunna ta vid. – Det fanns egentligen ingen anledning till det, men det var en känsla jag hade. 

Det visade sig att Ann-Sofie skulle få rätt i sin känsla. Två veckor senare fick hon sammandragningar och en blödning. Paret fick åka in akut till sjukhuset i Lund där man undersökte henne och såg att livmodertappen var förkortad. Hon fick vara kvar några timmar för övervakning, men redan nästa morgon packade Ann-Sofi väskan för att åka in igen. Hon hade nu sammandragningar var sjunde minut. – Jag visste inte hur en förlossning skulle te sig, föräldrautbildningen hade ju inte satt igång ännu, men jag kände att det inte var som det skulle.

På vägen in till Lund för andra gången grät både Ann-Sofie och David för de visste hur tidigt de var i graviditeten och de började redan sörja förlusten av sina små tvillingar. – Vi kände att det här var slutet. 

Till deras stora lycka hördes hjärtljuden. David fick åka till jobbet och förbereda sina kollegor på att barnen kanske skulle komma snart. Ann-Sofie skickades på ett specialistultraljud för att se hur det stod till med tvillingarna. Den erfarna läkaren satte igång med undersökning och plötsligt utbrast han: ”Fy fan. Det här har jag aldrig varit med om.”– Han tittade på mig och sa att du kommer inte tro det, men du har tre barn i magen!

Ann-Sofie ringde David och bad honom sätta sig ner för att ta emot beskedet. – Från att vi trodde att vi skulle förlora två, hade vi nu tre barn som levde!

De kommande dagarna blev en kamp mot tiden – barnen ville ut, men sjukhuspersonalen gjorde allt för att behålla dem i magen så länge det gick. Ann-Sofie fick under fyra dygn ligga på rygg med bäckenet upphöjt för att motverka tyngdlagen. 

Men så till slut, en eftermiddag i slutet av januari när hon inte ens gått in i vecka 25, ville den första av trillingarna komma ut. Ann-Sofies kropp var inte redo för förlossning så läkarteamet fick klippa upp henne. Femton personer fanns i rummet för att hjälpa till vid förlossningen, som tog 1,5 timme. De sydde igen henne snabbt; tanken var att de andra två skulle ligga kvar i magen. 

Adela, som inte andades när hon kom ut, började andas med hjälp och forslades iväg till neonatalen. Ann-Sofie låg kvar på förlossningen. Men det dropp som skulle hindra värkarna räckte inte till, och plötsligt började de andra två barnen trycka på – de låg i säte och var på väg ut samtidigt.

 Efter ett snabbt beslut om katastrofsnitt (ett så kallat urakut snitt) sövdes Ann-Sofie. David satt på en stol och såg hur hans två andra barn plockades ut och fördes till neonatalen. De var alla små som fågelungar och med bara en tunn röd hinna som skydd för kroppen; huden var ännu inte framväxt, de placerades i små genomskinliga plastpåsar för att hålla värmen. 

Familjen stannade på neonatalavdelningen i flera månader. – Vi var förberedda så gott det gick, men ingen kan veta hur det känns att varje dag ha en fot i himlen och en i helvetet. Det är fruktansvärt jobbigt att ha ett barn på neonatal, vi hade tre! Och det var alltid en av de tre som svävade i livsfara. 

Efter två månader med otaliga operationer (främst av lungorna), ingrepp och medicinering var flickorna redo att flyttas till familjens hemkommuns sjukhus i Kristianstad, där de stannade i tre månader. Flickorna utvecklades som de skulle, men det tillstötte ständigt nya komplikationer. 

Med jämna mellanrum fick Ann-Sofie åka till Lund för att operera någon av flickorna. – Men en dag såg alla på varandra under ronden och log. Det var ett magiskt ögonblick. Läget var äntligen stabilt och flickorna kunde hålla värmen själva. Det var dags för oss att åka hem. 

Ann-Sofie och David tycker det är viktigt att få att berätta sin historia, prata om det som inte är ”normalt”. – Även om man inte har en vanlig graviditet eller förlossning så kan det verkligen gå bra ändå. Se på oss! Hur har ni orkat ta er igenom det här dramatiska halvåret? – Framför allt så har vi använt oss av humor. Vi har även kunnat prata om andra, ytliga saker, det har varit vårt sätt att överleva det hela, säger Ann-Sofie. 

– En målbild vi har är nästa sommar, då vill vi se våra flickor krypa runt här i trädgården. Då har vi kommit väldigt långt, säger David.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av mama + solprodukter för bara 199 kr. Köp nu!