Therese, 28: ”Jag kunde ju inte lämna min nyfödde son på bårhuset”

”På kvällen den 17 april 2015 får jag plötsligt en känsla. Jag har ju inte känt bebisen något idag. Jag börjar dricka något sött och buffar på magen. Inget svar.

Vi ringer in till förlossningen och när barnmorskan säger att vi självklart är välkomna går det en ilning genom min kropp. På vägen in känner jag fortfarande inga rörelser från vår bebis. Vi har åkt in ett par gånger tidigare av samma anledning, men då har jag känt lite på vägen in. Nu är det helt stilla.

Vi får komma in på ett rum direkt och den första barnmorskan försöker lyssna med trätratt. Jag är lugn, bebisen har ju bara lagt sig på något konstigt sätt. En andra barnmorska kommer in för att leta med CTG, fortfarande inget. Jag förstår fortfarande inte allvaret utan tänker att det i värsta fall blir akut kejsarsnitt. När läkaren kommer in och ska titta med ultraljud förstår jag fortfarande inte vad som kan ha hänt. Läkaren tittar på magen och jag kollar på min sambo John som inte heller förstår.

– Jag är ledsen det finns inga hjärtljud, säger läkaren.

”Ska jag föda fram ett dött barn? Hur gör man det?”

John reser sig från stolen och bara skriker rakt ut. Jag säger att de ljuger och att de får titta igen. Fortfarande inga hjärtljud. Jag förstår inte vad som har hänt, hur kan ett barn dö i magen? Efter några minuter inser jag att jag är gravid i vecka 41 och att min bebis måste ut ändå.

– Hur ska bebisen komma ut? undrar jag.

– Du behöver föda fram barnet, svarar läkaren.

Ska jag föda fram ett dött barn? Hur gör man det?

De frågar oss om vi vill åka hem och sova eller bli igångsatta direkt. Sova? Med ett dött barn i magen? Hur gör man det? Vi bestämmer oss för att åka till mina föräldrar och berätta. Jag sätter mig alltså och kör bil i två mil efter att vi fått detta besked, i sådan chock är jag.

”Stora delar av förlossningen är som i en dimma.”

Min mamma kör hem oss så att vi kan hämta saker inför förlossningen. Man kanske ska klä bebisen i något? Jag minns att jag tänkte ”jag föder detta barn och sedan åker vi hem. Behövs det kläder då?”. Jag hade ingen aning om vilken kärlek jag skulle känna till min bebis.

Läs också: Johanna förlorade sin son i vecka 38: ”Han hade nog kunnat räddas”Jag blir igångsatt runt klockan tre på natten och lyckas sova fram till halv åtta. Klockan åtta går mitt vatten och värkarna blir starkare och starkare. Min sambos syster Frida kommer och hälsar på, och rent naturligt stannar hon kvar under hela förlossningen och stöttar oss. Underbara, fina Frida.

Klockan halv tolv får jag krystvärkar och 12.25 den 18 april 2015, när körsbärsblommorna slår ut, föds vår lilla Oliver. 53 centimeter lång och 3445 gram tung. Jag är så lycklig, han är finast i världen och det är så självklart att det är han som har legat i min mage hela tiden.

Jag har fortfarande inte förstått vad som hänt och är bara lycklig. John är ledsen och arg, han trodde under hela förlossningen att läkaren hade haft fel och att han skulle skälla ut honom efter noter. Men de hade inte fel. Oliver lever inte.

”Han ligger på bårhuset och där kan ju inte en mamma lämna sitt barn.”

Timmarna går och vi hör hur bebisar kommer till världen i rummen intill. Vårt lilla barn ligger mellan oss och är alldeles stilla. Varje gång någon slår i en dörr tittar vi på honom för att se så att han inte vaknar. Men han kommer aldrig vakna, vår älskade lilla pojke.

Framåt kvällen bestämmer vi oss för att åka hem. De säger att vi får ta med Oliver. Vi säger att vi inte vill och förstår nog inte. Man kan ju inte ta med sitt döda barn hem?

Några dagar går och sorgen är obeskrivligt tung. Allt eftersom tiden går börjar jag fundera på att ta hem Oliver över några timmar. Han ligger på bårhuset och där kan ju inte en mamma lämna sitt barn.

Min sambo blir rädd och förstår inte, men jag känner att vår Oliver är tvungen att få ligga i babynestet som farmor sytt, få sova i vaggan som morfar och mormor köpt. Få komma hem. Om så bara för en natt.

Läs också: Förlossningsberättelsen: Jonnas son föddes utan ögaVi kommer fram till att det är rätt beslut och får låna en så kallad Cubitus som Spädbarnsfonden har tagit fram för att man ska kunna vara med sitt barn lite längre. Den ser ut som en liggdel med ett lock på.

”Jag har aldrig i mitt liv trott att jag ska behöva klä på mitt döda barn kläder inför hans kistnedläggning.”

När vi hämtar Oliver på bårhuset och går med den vita Cubitusen är det som att alla vet att vi hämtar vårt döda barn. När vi får se Oliver är han rosa i hudtonen, istället för lila-blå som när han föddes. Jag är så glad över att vi gör det här, annars hade jag inte fått se honom så här fin. Eftersom han legat i ett kylrum är han väldigt stel och vi klarar inte att lyfta över honom utan får hjälp av obducenten.

När vi kommer hem lyfter jag upp honom och lägger honom i sin vagga i sitt rum. Vi klarar ännu inte att ha honom i samma rum men är bara lyckliga att han är hemma. Efter några timmar börjar han mjukna lite och jag tar på honom kläderna som han ska ha på sig inför sin kistnedläggning. Jag har aldrig i hela mitt liv trott att jag ska behöva ta på mitt döda barn fina kläder inför hans kistnedläggning.

”Att behöva lägga ner sitt barn i en liten kista och sätta ett lock på är bland det värsta jag har gjort i hela mitt liv.”

Dagen därpå sitter vi med Oliver i soffan och lyssnar på en låtlista som John gjorde till honom innan han föddes. När begravningsentreprenören kommer får vi göra fint i kistan. Att behöva lägga ner sitt barn i en kista och sätta ett lock över är bland det värsta jag har gjort i hela mitt liv.

Vi vet fortfarande inte vad som hände Oliver, vi valde att inte göra en obduktion på honom utan endast på moderkakan, som visade på förkalkningar och små proppar. Inga kromosomfel hittades. I journalen står det plötslig spädbarnsdöd. Jag visste inte ens att det fanns innan vi förlorade Oliver.

Det är så ofattbart att barn dör i sin mammas mage. Den tryggaste platsen i världen. Vi är få som förlorar våra barn men vi är alldeles för många.

Vi accepterade förlusten av Oliver ganska snabbt men jag har fortfarande inte lärt mig hur jag ska hantera sorgen efter honom. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och jag märker att jag inte har hittat tillbaka till mig själv än. Jag är idag även mamma åt en fantastik liten kille som heter Charlie. Han föddes cirka 11 månader efter Oliver och det är han som gör att jag orkar gå upp varje dag.

”Oliver kommer alltid att vara en del av vårt liv.”

Under Charlies första halvår var jag extremt orolig och kunde inte gå en hel promenad med vagnen utan att stanna och kolla om han andades. Det gick så långt att jag en natt vaknade och trodde att han slutat andas, så jag lyfte upp honom och skrek till John att tända lampan. John sa att han levde varpå jag menade att jag ju hade fått liv i honom när jag lyfte upp honom. Charlie sov fortfarande lugnt och ljuvligt i min famn trots min panik.

Graviditeten med Charlie var förstås full av oro och jag var sjukskriven större delen av tiden eftersom jag bara fungerade om jag fick ligga hemma i soffan och känna på när han puffade runt i magen. Idag är han ett år och vi brukar hälsa på Oliver tillsammans. I vår familj pratar vi öppet om Oliver så han kommer alltid vara en del av Charlies och vårt liv.”

 Therese med sonen Charlie, 2,5 och dottern Zoe, 1.

Artikeln är från 2017. Sedan dess har Therese även hunnit bli mamma till dottern Zoey, som idag är 1 år. – Mellan våra två levande barn är det cirka 18 månader. Jag har ett barn fött 2015, ett 2016 och ett 2017. Tänk vad kvinnokroppen är fantastisk ändå! säger Therese till mama.