Tanja, 35: Jag tror jag kände när hennes hjärta slutade slå i min mage

Idag är det Bär vitt-dagen då vi uppmärksammar de barn som dött i magen efter vecka 22. Tanja är en av de mammor som förlorade sitt barn i vecka 40: ”Än idag är det tabubelagt och obekvämt att prata om.”

”Mitt och min man Andreas första barn, en dotter, var beräknat på midsommardagen 2013. Min storasyster samt min dåvarande svägerska var beräknade ungefär samtidigt och det kändes helt galet att vi lyckats med detta.

Under den sista månaden av graviditeten var vi inne på förlossningen två gånger för minskade fosterrörelser. Allt såg bra ut. Två dagar före BF var jag på mitt sista inbokade besök på mvc och bebisens hjärta slog lika fint som alltid.

På midsommarafton var vi hemma hos min svärmor. Efter maten kändes det som att något knäppte till i magen, precis under revbenen på höger sida, där bebisen legat större delen av sista tiden. Sedan var det precis som att något släppte i magen, en obehaglig och konstig känsla. Jag satt kvar och höll handen precis där det knäppt till, tänkte att hon nog bara sparkat lite konstigt på revbenen.

Idag tror jag att det var då hennes hjärta slutade slå.

”Jag är tacksam över att vi tog med oss kameran och att jag klarade av att ta så många bilder som jag gjorde.”

På kvällen när vi var hemma igen kände jag mig orolig, jag mindes inte riktigt när jag känt henne sist. Jag kände mig som den oroligaste förstföderskan i världen och ville inte åka in en tredje gång bara för att bli hemskickad, så jag sköt bort oron. Jag tänkte att jag kanske inte reflekterat över hennes rörelser och jag hade ju läst i mina gravid-appar att bebisar inte alltid rör sig så mycket på slutet eftersom det är så trångt i magen.

Jag kommer alltid undra om hon hade levt idag om vi åkt in den kvällen.

”Jag är ledsen men jag hittar inga hjärtslag”

Morgonen därpå vaknade jag tidigt med en hemsk oro. Jag kände henne inte alls så vi åkte in till förlossningen. Barnmorskan hittade inga hjärtslag. Jag minns att jag sa: ”Hon gömmer sig säkert, det brukar vara svårt att hitta hennes hjärta ibland”.

Barnmorskan gick iväg för att hämta en läkare som kunde hjälpa till. Jag kände på mig att något var fel. Läkaren lyssnade på min mage, han tog min hand och såg på mig. ”Jag är ledsen men jag hittar inga hjärtslag”.

Tanja kände på sig att något var fel, och hon hade rätt – läkarna hittade inga hjärtslag.

PANG! Där rasade hela vår värld. Varken jag eller Andreas kunde förstå. Hur skulle vi kunna göra det? Jag hade knappt hört talas om att barn kunde dö i magen från en dag till en annan. Det där samtalet till mina föräldrar som skulle vara så lyckligt, blev istället det värsta samtal jag någonsin ringt. När jag hörde min mammas röst var det som att hela jag rasade ihop. Jag kunde knappt andas, det kändes som gråten skulle kväva mig.

”Klockan 00.57 den 25 juni kom hon, den finaste lilla tjej jag någonsin sett!”

Efter en natts sömn hemma åkte vi tillbaka för igångsättning. Under förlossningen tänkte jag nog inte en enda gång på att vår dotter inte levde. Jag tror att jag var så chockad och inte riktigt ville tro på det, så jag kämpade på som alla andra mammor för att föda mitt barn.

Det blev en utdragen och jobbig förlossning, som slutade med att de fick dra ut henne med sugklocka. Hon fastnade med axeln och jag sprack tvärs över, men vad gjorde det – klockan 00.57 den 25 juni kom hon, den finaste lilla tjej jag någonsin sett!

Tanjas systerson föddes två dagar efter Milla Juni och Andreas brorsbarn tre dagar efter.

Det låter nog konstigt för de flesta, men jag var så glad, jag hade aldrig någonsin känt en sådan lycka. Samtidigt kände jag mig tom och trasig.

Hon skrek inte, andades inte och var alldeles stilla där hon låg på mitt bröst. Det var så svårt att förstå, för hon såg så levande ut. Alldeles rosig om kinderna, varm och precis sådär mjuk och len som bebisar brukar vara. Men hon var död.

Hon fick namnet Milla Juni.

”Vad skulle vi säga till grannarna när de såg att min mage var borta och undrade var vår lilla bebis var?”

Hela jag var som ett stort öppet sår som aldrig slutade blöda. Tårarna rann non stop, även när jag inte grät rann de. Sorgen var så överväldigande, jag tror inte att någon kan förbereda sig på att förlora sitt barn.

Dagarna efter att vi kom hem var fruktansvärda. Jag ville inte gå utanför dörren. Kunde inte äta. Ville inte finnas. Vad skulle vi säga till grannarna när de såg att min mage var borta och undrade var vår lilla bebis var?

Livet hade stannat.

Det var många som drog sig undan, antagligen för att de inte visste hur de skulle bemöta oss, men just där och då hade vi behövt dem mer än någonsin. Flera av dessa vänner tappade vi tyvärr bort helt.

Efter att vi förlorat Milla Juni kände både jag och Andreas att vi ville försöka få ett syskon så fort jag hade läkt. Jag blev nästan som besatt av att bli gravid och gjorde allt möjligt för att öka chanserna; jag började dricka koffeinfritt kaffe, åt rosenrot, hade stenkoll på ägglossning och mens, tog graviditetstest till höger och vänster.

”Det var en helt obeskrivlig känsla att få hålla i vår son, vars hjärta slog”

Ungefär fyra månader efter förlossningen blev jag gravid igen. Vi hade verkligen tur, det finns många som försöker i åratal, men lyckan som jag kände den första tiden la sig ganska snabbt och övergick i oro, ångest och förnekande. Jag vågade inte hoppas på att det skulle gå bra denna gång. Jag räknade fosterrörelser och antecknade dem så att jag kunde ha koll, fick gå på extrakontroller, tillväxt- och flödesmätning på sjukhuset.

Samtidigt kände jag stor skuld gentemot Milla Juni – hon kunde ju aldrig ersättas, men det kändes som att hon skulle tycka det, var hon än befann sig nu.

Det blev planerat kejsarsnitt tolv dagar före beräknat datum, på grund av att jag fick en sfinkterruptur av grad 3-4 när de drog ut Milla Juni. Dessutom var jag fruktansvärt rädd för att bebisen skulle fastna i navelsträngen och dö på vägen ut.

Men så, den 29 juli 2014 föddes vår lilla Eddie. Han skrek inte direkt eftersom han hade fostervatten i lungorna, vilket gjorde att jag trodde att han var död. Men sedan kom det, det där efterlängtade skriket som vi väntat så länge på. Jag hade ju bara haft vår livlösa dotter i famnen förut, så det var en helt obeskrivlig känsla att få hålla i vår son, vars hjärta slog.

Eddie och Lovi-Lo.

I augusti 2017 föddes lillasyster Lovi-Lo och även den graviditeten innebar många extrakontroller och mycket oro, men jag vågade hoppas lite mer än när vi väntade Eddie.

”Milla Juni dog för att hon lindat in sig alldeles för mycket i sin navelsträng ”

Än idag upplever jag att det är tabubelagt och obekvämt att prata om att det är runt 450 barn som dör varje år efter graviditetsvecka 22 eller under sitt första levnadsår. Genom att bära vitt den 20 mars uppmärksammar vi detta, och kan kanske rädda fler barn tack vare rätt information.

Min dotter Milla Juni var fullt frisk. Hon dog för att hon lindat in sig alldeles för mycket i sin navelsträng. Livet blir sig aldrig likt igen, och inte heller jag, men det gör inget. Idag kan vi minnas allt det fina och de minnen vi skapade tillsammans med henne.

Älskade Milla Juni.”

 

Förra året intervjuade vi skådespelaren Malin Arvidsson, som varit med om samma sak som Tanja: ”Min dotter dog i magen i vecka 40”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande