En överläkare avfärdade Petras blödningar med att hon kanske hade "psykiska problem".
En överläkare avfärdade Petras blödningar med att hon kanske hade "psykiska problem".

Petra, 30, vill att surrogatmödraskap ska tillåtas i Sverige: "Låt min syster få föda mitt barn"

Cancern tog livmodern. Men Petra Ekenstiernas, 30, ägg ligger i frysen och båda systrarna erbjuder sig att bära hennes biologiska barn. Det är bara ett problem: surrogatmammor är olagliga i Sverige.

I ett rum på Malmö universitetssjukhus finns en behållare med flytande kväve som håller 196 minusgrader. Där ligger en tredjedel av Petra Ekenstiernas, 30, ena äggstock och flyter. Och alla hennes mammadrömmar ...– Jag och Marcus skulle fortfarande kunna bli föräldrar. Man kan sätta tillbaka den där friska äggstocksbiten i min kropp och genom hormoner få den att producera ägg igen, som man sedan kan ta ut och befrukta med Marcus spermier. Men på sjukhuset säger man att ”vi sätter inte tillbaka någon äggstock för då vet vi att ni åker utomlands och stödjer surrogatmödraskap där, och det vill vi inte”...

Så äggstocken ligger där den ligger och väntar på att svensk lagstiftning kanske kommer att förändras i framtiden. Att det en dag ska bli tillåtet för någon svensk kvinna att låna ut sin livmoder till Petra.– Men vem vet hur länge vävnaden håller sig? Eller hur gammal jag är då. När är det för sent?

Det finns en frustration och sorg i vardagsrummet där vi ses, där även 29-årige maken Marcus och Petras syster Åsa Stålgard, 38, sitter med. Men det finns också stor kärlek.– Jag vet vad det innebär att få egna barn och det är något av det finaste du kan få. Och Petra är ju mitt kött och blod också, så det finns inga gränser för vad jag skulle kunna göra för min syster. Jag skulle absolut kunna låna ut min kropp och bära hennes och Marcus barn som en surrogatmamma. Detta är mitt eget val, och jag tycker inte att någon regering ska kunna bestämma att ”så får inte Åsa lov att göra för Petra”.Även en yngre syster, Malin, har erbjudit sig att vara surrogatmamma och låna ut sin livmoder, i stället för den som Petra förlorade efter en serie av felaktiga diagnoser. 

Allt började när hon 27 år gammal plötsligt började få oregelbundna blödningar. Hennes gynekolog utförde ett cellprov som visade ”oklara cellförändringar”, en förvirrande diagnos som kan betyda att cellförändringarna är både lätta och svåra eller bara orsakade av något slags inflammation. Det första cellprovet följdes av ytterligare ett, och sedan ett till. Varje gång dröjde svaret i åtta–tio veckor och varje gång med samma ”oklara cellförändringar” som resultat. Månaderna gick, blödningarna fortsatte, och alltmer desperat sökte Petra specialisthjälp på olika håll. En överläkare avfärdade problemet som psykiskt: ”Man kan ha sköra slemhinnor ibland, och du behöver kanske gå och prata med någon om du ändå tror att du är sjuk.” Hennes egen gynekolog, som även var gammal onkolog, sa: ”Ja, du har i alla fall inte cancer.” – Till slut skickade han ändå en remiss till en så kallad konisering, där man skär bort en bit av livmoderhalsen och undersöker den. Något som egentligen borde ha gjorts redan efter de första oklara provresultaten. Och två dagar efter det provet fick jag veta att jag hade cancer. Men då hade det ju gått ett helt år.

Det går aldrig att veta säkert när spridningen till en av lymfkörtlarna började, den som gjorde att man var tvungen att operera bort hela livmodern. Men en läkare gissade på ”under de senaste tre månaderna”, och Petra kan inte släppa tanken på att om hon bara hade fått rätt diagnos tidigare hade man kanske kunnat rädda den, och hennes förmåga att bära egna barn.– Det finns så många frågetecken. Och vi är också i den åldern att alla andra får barn nu, så tankarna på det här finns hela tiden. Dessutom är vi sådana människor som verkligen älskar barn, och att leva ett liv som man normalt gör när man har barn. Vi åker ut till skogen och grillar korv. Vi går gärna på Tivoli. Det är en massa barnfamiljer som går där, och så vi två vuxna då. När vi var på Liseberg under julmarknaden gick vi som en rolig grej in på tomtelandet, där barnen skriver önskelistor och ger till tomten. På min lapp skrev jag, som en liten pik till Marcus, att jag önskade mig en speciell klocka. Och på Marcus lapp stod det ”jag önskar mig ett litet barn till mig och min fru”... 

Marcus berättar att bland det svåraste just nu är när ännu en kompis berättar att han ska bli pappa.– Det är jobbigt när de ursäktar sig. De kan säga: ”Vi lever verkligen i en orättvis värld, men vi ska ha ett barn till.” Fast man blir ju ändå glad för sina vänners skull. Men det är jobbigt när vi är på parmiddag och de andra runt bordet bara pratar om barnen, det ska jag erkänna.– Eller så kanske de pratar om när de planerar sitt nästa barn. Och jag kan tänka att ”det vet du väl inte om det blir som du vill”, inflikar Petra.– Och sen irriterar man sig också på föräldrar som beklagar sig över att de inte har fått sova. För mig och Petra, om vi hade fått barn, hade det gärna fått skrika i ett år, varenda natt, och jag hade inte klagat, säger Marcus.

Nyligen blev de tillfrågade om de ville vara gudföräldrar till ett nytt litet barn i vänkretsen. Och Petra, som har en vacker sångröst, brukar alltid sjunga på barndopen.– Hon är en fantastisk sångerska, men att hon kan sjunga på det sättet till det lilla barnet, ”tack för att du kom” och så, och hålla tårarna tillbaka, ja då är man väldigt stark, säger syster Åsa.

Själv har hon tänkt igenom hur det skulle kännas att bära ett barn i 40 veckor, föda det och sedan åka hem från sjukhuset ensam.– Visst har jag tänkt på den aspekten. Kan man bära ett barn och sedan tänka ”det här är inte mitt barn längre”? Det är nog inte alla som klarar av det. Och så beror det ju på i vilket syfte du gör det. Gör du det för ekonomisk vinning tror jag faktiskt att det blir svårare att lämna ifrån sig barnet än om du gör detta av ren kärlek till någon. Och det kommer ju inte att vara mitt barn. Petra och Marcus kommer att ha lånat min kropp, men det är deras embryo från början. De har lånat plats hos mig, ungefär som att de gärna får sova över. Den inställningen tror jag är viktig att man har från början, säger hon.

Tankarna på adoption finns också, och nyligen anmälde paret sig till en föräldrakurs. Men Petra kan ändå inte släppa tanken på vad hennes frysta äggstock bär på för något inom sig.– Vissa behöver ett barn i sin relation för att de har kommit till en återvändsgränd och behöver göra något nytt. Där är vi absolut inte. Vi har det jättebra tillsammans och det är inte så att vi går ifrån varandra om vi inte får ett barn, det finns mycket mer mellan oss än så. 

Hon gör en paus och suckar.

 

– Jag tror bara att vi hade blivit jättebra föräldrar ...

LÄS OCKSÅ: Så funkar surrogatmödraskap

Artikeln har varit publicerad i mama nr 3, 2013.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av mama + solprodukter för bara 199 kr. Köp nu!