Tuva fick 12 missfall innan Elis kom: Jag känner mer tacksamhet än sorg
Tuva Skölds, 44, barnlängtan var stor. Trots 13 missfall, de flesta i vecka 15, gav hon aldrig upp. I dag är hon stolt mamma till Elis, 7 år.
Tretton missfall. Tretton graviditeter som inte blev ett barn. Förhoppningar, drömmar… Rädsla, glädje, förlust. En kropp som är gravid i flera månader varje gång – och sedan plötsligt inte är det längre. Det var Tuva Skölds verklighet i åratal. Hur orkade hon?
– Jag vet inte riktigt, men jag tänkte aldrig någonsin att det måste finnas ett slut på det här eller att nu orkar jag inte mer. Jag slutade inte hoppas, utan valde aktivt att fortsätta tro på att det fanns möjlighet till liv inom mig, bara de optimala förutsättningarna på något sätt infann sig. I dag känner jag mig väldigt tacksam över min inställning. Hade jag tänkt annorlunda hade jag nog inte fått Elis.
Fick du någon medicinsk förklaring till alla missfall?
– Ja och nej. Jag genomgick två fertilitetsutredningar som gav mig helt olika besked. Den första läkaren sa att jag hade PCO (små äggblåsor på äggstockarna vilket kan göra att ägglossning sker mer sällan eller uteblir, reds anm) och att det var kört för oss.
– Jag och min man började då fundera på adoption, men jag bad efter en tid att få byta utredande läkare, och fick en fantastisk kvinna som förkastade allt vad den första läkaren hade sagt. Hon trodde att det kunde vara så att min moderkaka inte utvecklades som den skulle och att vi hade en god chans att lyckas genom provrörsbefruktning (IVF).
Provrörsbefruktningen lyckades och i dag är Elis ett underbart yrväder som hunnit fylla sju år. Tuva och hennes dåvarande man, Elis pappa, försökte få ett syskon till Elis när han var två år, men även den graviditeten slutade i missfall i vecka 15.
"Jag minns blodet som rann ner i toaletten"
Men låt oss backa bandet och ta Tuvas historia från början: Första missfallet fick Tuva när hon bara var 16 år gammal och precis hade flyttat hemifrån. Hon bodde i en förort till Göteborg, träffade en kille sporadiskt, och hade inte en tanke på att bli gravid. Mitt i förvirringen över hur hon skulle hantera graviditeten kom plötsligt missfallet. Hon var ensam hemma och upplevelsen blev ett känslomässigt trauma som satte väldigt djupa spår.
– Mitt minne av det är fortfarande enormt starkt. Jag kommer ihåg varje detalj: De första värkarna, min panik inför sammandragningarna. Jag minns exakt hur det såg ut i badrummet i 60-talslägenheten jag bodde i. Golvmosaiken, de halvkaklade väggarna, ljuset som flödade in från fönstret förbi den blåmålade skjutdörren mellan mig och badkaret… Ljuden från hissen och trappan utanför, hur jag bet ihop för att inte skrika.
– Jag minns blodet som rann ner i toaletten. Jag var i vecka 12 och klumpen som föll ner var stor, tung och såg väldigt levande ut. Det var inte likt någonting jag dittills upplevt av allmänt plågsamma tonårsmenstruationer.
Bad om en skrapning efter missfallet
Detta första missfall planterade en djup skräck i Tuva inför att uppleva samma sak igen. Alla hennes senare har varit så kallade fördröjda, eller kvarhållna, missfall (förkortas MA – Missed abortion), det vill säga att fostret har dött utan att kroppen stöter bort det direkt. Det var först vid ultraljudsundersökningarna som det upptäcktes att hjärtat inte slog längre.
– Ju fler missfall, desto mer orolig blev jag. Jag krävde till slut ultraljudskontroller varje vecka. Vid ett ultraljud slog hjärtat som det skulle, trots att jag hade haft en blödning. Jag kunde knappt tro det. Men vid nästa ultraljud en vecka senare slog det inte längre. Då konstaterades att fostret varit dött i en vecka, så det måste ha slutat leva strax efter läkarbesöket.
Vid varje missfall bad Tuva om att få bli skrapad på sjukhuset. Att åka hem, ta en tablett och hantera det själv hemma var inget alternativ.
– Jag ville att någon annan skulle "genomföra” det. Jag ville aldrig mer vara med om en sådan smärtsam och blodig upplevelse, med en så tydlig förlust som då när jag var 16, när jag bokstavligen födde fram fostret och det hamnade i toalettstolen som om det vore avföring. Eftersom jag nu var redo att bli förälder och längtade så efter ett barn, kände jag att jag skulle behöva sörja ännu mer om jag själv tvingades ”driva ut” det.
"Alla graviditeter har varit unika"
Tuva och hennes dåvarande man försökte få barn i tio år, med tolv missfall som följd, innan Elis kom. De flesta missfallen följdes av livmoderinflammation.
Trots förlusterna och allt det tunga kände Tuva samtidigt en glädje och stolthet under graviditeterna.
– Kroppen är fantastiskt intelligent och stark, det är någonting jag verkligen har fått uppleva. Jag har känt på mig att jag har varit gravid väldigt tidigt, innan jag fått positivt på stickan, och kroppen har betett sig på olika sätt varje gång.
Tuva säger att det har varit ett privilegium att få bära varje barn, även om hon inte hunnit känna några sparkar. Brösten har vuxit, magen har blivit rund, hon har haft olika cravings, mått illa, haft sömnlösa nätter…
– Alla graviditeter har varit unika. Jag har levt med mina ofödda barn och trott på varje enskilt liv. När jag tänker på alla underbara små liv som inte blev känner jag mer tacksamhet än sorg.
Hur var det att vara gravid med Elis?
– Jag vågade inte riktigt tro på graviditeten förrän jag började känna hans konturer och sparkar. Det var som att jag inte kunde ta in att han levde där inne i magen, trots att jag gick på ultraljud varje vecka.
– När han väl kom ut var jag väldigt försiktig med honom. Det var så overkligt att han fanns. Jag hade till och med svårt för att prata om honom. Jag minns att jag var väldigt rädd för att det skulle hände honom något, att jag skulle förlora honom.
Har något missfall varit tuffare än de andra?
– Ja, det senaste missfallet för fem år sedan, när vi försökte få ett syskon till Elis. Det var oerhört jobbigt, eftersom jag för första gången på riktigt förstod vad det var jag hade förlorat.
"Det finns ingen manual för hur ett missfall ska upplevas"
När det gäller mötet med sjukvården har det lämnat mycket att önska hos Tuva. Ofta upplevde hon att missfallen bagatelliserades. Vid ett tillfälle började dock en sjuksköterska gråta när hon såg på ultraljudsskärmen att hjärtat inte slog.
– Den speglingen betydde mycket för mig. Att se hennes sorg hjälpte mig att förstå att jag fick vara ledsen.
Tuva önskar också att någon hade frågat henne varför hon ville ha skrapning varje gång och att hon hade fått stöd av psykolog långt tidigare.
– Jag behövde ju hjälp med att få nya perspektiv på den traumatiska upplevelsen jag hade när jag var 16 år.
Hur var reaktionerna från omgivningen när du fick missfall gång på gång?
– De kunde vara väldigt olika – allt från att tycka synd om mig till förväntningar på hur jag skulle känna eller vara. Men allra mest var människor undvikande. Jag upplevde att de tyckte att det var obekvämt att jag betedde mig som jag gjorde, att jag inte slutade hoppas utan fortsatte försöka.
– Det var obekvämt för dem att prata om det. Jag vill verkligen säga till alla som läser detta att hur vi upplever missfall är i högsta grad individuellt. Likaså hur vi upplever en graviditet. Det finns ingen manual för hur ett missfall ska upplevas, tolkas, värderas eller hanteras!
Ibland pratar Elis om att han vill ha ett syskon. Då berättar Tuva om barnen som dog i hennes mage.
– Jag berättar om den gränslösa lycka och kärlek jag känner inför det barn som faktiskt blev och att de barn, de syskon, som aldrig kunde födas, kanske ändå finns inom oss och tillsammans med oss. Och vi skrattar åt att jag ALDRIG hade orkat ha 14 knasiga ungar, så egentligen var det ju väldans bra att de som inte fick något liv aldrig föddes, för då hade jag aldrig fått ha min underbara Elis i mitt liv.
Text: Charlotte Pehrson
Foto: Getty images
OBS! Personerna på bilden har inget med artikeln att göra.
