Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Johanna förlorade sin son i vecka 38: "Han hade nog kunnat räddas"

Att förlora ett barn är nog det värsta en människa kan uppleva. Johanna Jedborg vet hur det är att gå en hel graviditet utan att få belöningen – lille Alfred dog i magen i vecka 38. Nu vill hon dela med sig av sin historia och uppmuntra föräldrar som gått igenom samma sak att söka hjälp i sorgen.

Johanna Jedborg, 32, och hennes man Daniel hade tänkt att det skulle vara ungefär tre-fyra års åldersskillnad mellan deras barn. Därför passade det bra att Viktors syskon skulle komma hösten 2014, när han var 3,5 år.

– Det här barnet var väldigt planerat, säger Johanna till mama.nu.

Johanna Jedborgs andra barn var väldigt planerat. Foto: Privat
Johanna Jedborgs andra barn var väldigt planerat. Foto: Privat Foto: Privat

Johannas graviditet förflöt bra, även om hon upplevde fler krämpor denna gång än när hon väntade Viktor. Mot slutet av graviditeten började däremot hennes blodtryck att åka berg-och-dal-bana.

– Ibland var det jättehögt och ibland jättelågt, berättar Johanna.

Detta resulterade i att barnmorskan höll koll på Johanna, för att försäkra sig om att hon inte drabbades av havandeskapsförgiftning, och i vecka 36 skickades hon till sjukhuset för en kontroll. Hennes första son Viktor hade fötts fyra veckor för tidigt, så Johanna hoppades på att bli sjukskriven så att hon kunde vila inför förlossningen.

LÄS OCKSÅ: Elin fick havandeskapsförgiftning som gravid: Jag hade skyhögt blodtryck

– Men personalen tyckte inte att det behövdes, berättar hon och poängterar att hon tyckte att det var märkligt.

I Johannas journal från sjukhusbesöket står det att hon erbjöds ultraljud, men hon är säker på att så inte var fallet.

– Jag hade med mig min mamma och hon hörde inte heller något om ultraljud, förklarar Johanna och menar att ett ultraljud kanske hade kunnat förebygga det som sedan hände.

Hörde inga hjärtljud

Bebisen i magen var planerad till den 29 oktober 2014 och den 11 oktober var familjen bortbjuden på kalas. När de kom hem insåg Johanna att hon inte känt några sparkar på länge och la sig ned för att vila.

– Jag bad Daniel att lyssna på magen. Bebisen låg nämligen så att han kunde höra hjärtslagen utanpå magen.

Men i magen var det tyst och Johanna och Daniel begav sig till sjukhuset. Där konstaterade läkaren att bebisens hjärta slutat slå.

– Allt blev bara en dimma.

Trots att fostret var dött fick Johanna och Daniel åka hem igen, i väntan på igångsättning dagen efter. 

– Det kändes väldigt konstigt att åka hem, men jag ville hem till Viktor. Jag klarade inte av att vara kvar på sjukhuset. Jag minns att jag tittade mig i hallspegeln och bara kände mig ful och äcklig. Min man fick inte röra magen! 

Viktor sov när de kom hem, och de sågs först nästa morgon.

– Vi sa inget, utan åt frukost med honom som vanligt, säger Johanna.

Johanna och Daniel bor i Eskilstuna med sina barn. Foto: Privat
Johanna och Daniel bor i Eskilstuna med sina barn. Foto: Privat Foto: Privat

Sedan var det dags för Johanna och Daniel att åka till sjukhuset för förlossning. Johannas första tanke hade varit att göra kejsarsnitt, men läkaren hade avrått henne.

– Just då ville jag bara få ut honom så fort som möjligt. Jag var inte helt säker på att jag ens ville se honom.

I efterhand är hon glad att hon födde vaginalt.

– Under förlossningen lyckades jag ändå på något sätt att förbereda mig mentalt på att han var död. Visst gjorde det ont, men på något sätt så gjorde det mig inget. När han var född hade jag ingen tvekan om att se och hålla honom. Det jobbiga var att lämna min son kvar på sjukhuset och åka hem utan barn.

Vet fortfarande inte dödsorsaken

När Alfred, som han hette, kom ut den 12 oktober 2014 vägde han bara 2270 gram och var 47 centimeter lång, så han var en liten bebis trots att han var fullgången. Johanna och Daniel lät göra en obduktion men den visade inget fel på pojken. Någon riktig förklaring till dödsfallet har familjen fortfarande inte fått, men den mest troliga orsaken är att Alfred inte fick tillräckligt med näring, då det visade sig att en bit av moderkakan hade lossnat. Förmodligen berodde Johannas oregelbundna blodtryck dessutom på havandeskapsförgiftning.

– Om vi hade gjort ultraljud där i vecka 36 hade han nog kunnat räddas, säger Johanna.

Istället för att dra en barnvagn den hösten fick Johanna och Daniel planera sin sons begravning. De valde att sprida Alfred i minneslunden, dit de går flera gånger om året. De firade även Alfreds ettårsdag i höstas och kommer att fortsätta med den traditionen, vilket storebror är glad över.

– Givetvis var Viktor ledsen över Alfreds död. Han undrade ofta om vi andra i hans närhet snart skulle dö. Nu pratar han mer om vi kommer att träffa honom i Nangijala. Han har väldigt mycket funderingar kring om Alfred fortfarande är bebis och om han pratar svenska i Nangijala. Han frågar också om varför Alfreds hjärta slutade att slå och vill gärna lyssna på våra hjärtan för att vara säker på att vi lever.

Oroades hela graviditeten

Trots den smärtsamma upplevelsen kände Johanna snart att hon ville bli gravid igen. Hon längtade efter någon att vyssja.

– Jag upptäckte att jag var gravid igen i januari, men fick missfall, berättar Johanna och förklarar att det barnet annars skulle kommit i samband med Alfreds dödsdag.

– Jag skulle nog ha blivit knäpp av det, säger hon.

Några månader senare blev Johanna gravid igen och trots att glädjen var stor över den nya graviditeten var det svårt att njuta under de kommande nio månaderna, eftersom oron tog över.

– Jag kände även en del skuldkänslor att jag som mamma inte hade fattat att Alfred mådde dåligt. De känslorna hade jag mycket när jag var gravid denna gång. Jag kände ett stort ansvar eftersom det bara var jag som kunde avgöra hur fostrets rörelser var.

Johanna gick denna gång på specialistmödravården och träffade sin barnmorska nästan en gång i veckan. På så sätt fick hon mer kontroll över graviditeten. Men även storebror Viktor var rädd att något skulle gå fel.

– Han trodde att den här bebisen också skulle dö, som Alfred, berättar Johanna.

Den 10 december 2015 föddes Vera efter en komplikationsfri förlossning, men det är egentligen först nu, när dottern är fyra månader, som Johanna kan börja njuta på riktigt.

– I början frågade Viktor ofta om hon var död när hon sov, och vi fick förklara att hon inte var det. Men jag tänkte ju samma tankar.

Viktor myser gärna med sin lillasyster Vera. Foto: Privat
Viktor myser gärna med sin lillasyster Vera. Foto: Privat Foto: Privat

Får stöd av Spädbarnsfonden

Nu gläds Viktor åt sin lillasyster och de har en väldigt fin kontakt. Men för Johanna är det viktigt att räkna även Alfred som en familjemedlem, vilket hon har märkt att folk i hennes omgivning kan ha svårt att förstå.

– Det känns som att de tror att nu är allt bra, nu har vi två friska barn. Ibland känns det som att de inte vill prata om Alfred längre, men för oss är han en familjemedlem och Vera kommer också veta att hon har två storebröder. Alfred har en hörna här hemma med en födelsetavla och ljus och kort på honom. På det sättet ser vi honom varje dag.

Johanna, Vera, Daniel och Viktor
Johanna, Vera, Daniel och Viktor Foto: Johan Bokström

Johanna vill med sin historia förmedla att det är okej att prata om den här typen av upplevelser och uppmärksamma andra föräldrar i samma situation på att det finns stöd att få. Själv har hon hjälpts mycket av att träffa andra via Spädbarnsfonden.

– På nått sätt tror man att det lyser om oss vad vi varit med om, men det är skönt att träffa andra som är precis lika vanliga som oss.

Under de stunderna kan Johanna ägna all tid åt Alfred.

– Annars har jag Viktor och Vera att ta hand om, men då ligger allt fokus på Alfred.

Vill du vara med i vår mammagrupp de luxe på Facebook? För fler intressanta, roliga och starka artiklar, följ oss även där!