Förlossningspepp: Michaela Forni ger tips till höggravida Petra Tungården

Influencer-bästisarna Michaela Forni och Petra Tungården har varit vänner i 20 år. De lärde känna varandra när de var elva år och började spela basket i samma klubb, även om de fann varandra på en hemmafest några år senare. Det var Michaela som uppmanade Petra att skaffa en blogg, back in the days. Vännerna har bott tillsammans, rest tillsammans och gjort det mesta tillsammans. Petra är även gudmor till Michaelas son Dante, 9 månader. När vi ses hemma hos Petra är hon gravid i vecka 36. Välkommen att ta del av ett intimt snack om graviditet, förlossning och första tiden med bebis – vänner emellan. 

Michaela Forni och Dante längtar efter Petra Tungårdens kommande bebis Harry Foto: Emily Dahl

Michaela: Hur mår du, Petra?

Petra: Jag mår helt okej! Jag har ju haft en toppengraviditet, men sen i fredags har jag fått foglossning, ont i huvudet och blivit sådär jetlag-trött som jag var de första veckorna av graviditeten. 

Michaela: Alltså, jag kan ju ändå känna lite... att... du förtjänar det? Du har haft en så himla lätt graviditet, och alla ska väl ha något! 

Petra: Haha, ja det kanske är rimligt. Hur mår du själv? 

Michaela: Jag mår för jävligt... Nej, men jag är verkligen svintrött för att Dante håller på att få nya tänder och sover jättedåligt. Men just nu mår jag ändå bra för jag har precis ätit en fralla, Dante har ätit gröt, plåtningen blev lyckad och Dante har haft det så roligt idag. Och det är det viktigaste för mig. Om han mår bra, mår jag bra. 

Petra: Är det så att du tar en dag i taget? 

Michaela: Ja, eller ännu mindre? Om en halv dag är bra är jag så otroligt tacksam. Förut var jag såhär: ”Åh, jag har sovit sju timmar istället för åtta, jag måste meditera extra länge nu på morgonen”. Nu tar jag vad dagen ger mig. 

Hur förbereder man sig inför en förlossning och första tid med bebis? Michaela Forni peppar bästisen Petra Tungården. Foto: Emily Dahl

Petra: Kan du lacka på folk för att ingen berättade hur jobbigt det är att ha barn? 

Michaela: Eh, ja! Men jag inser också att alla kanske inte har det lika jobbigt. Man får olika typer av barn. Jag känner mig däremot ganska nöjd med att jag har förberett dig på det värsta, haha! Om du har lyssnat på mig kanske du kommer bli positivt överraskad! 

Petra: Ja, men det är ju som med graviditeten... Jag trodde att jag skulle bli skitsvullen och gå upp minst 35 kilo. Så ingenting verkar ju bli som man tänkt sig? Eller som med förlossningen, jag trodde att man fick värkar, åkte in, födde, slut. Men så verkar det ju inte heller vara. Du valde ju till exempel vilken typ av förlossning du ville ha. 

Michaela: Ja, jag ville ha en aktiv förlossning där man byter ställningar ofta och håller igång kroppen. Jag skrev i min journal att jag ville ha en rolig förlossning med bra stämning. Bara för att du är på sjukhus behöver det ju inte vara sjukhusstämning. Du är ju inte där för att du är sjuk, utan för att du ska göra det coolaste i världen. Att man kan välja en aktiv förlossning lärde jag mig på en av de förberedande förlossningskurserna, som du inte kan gå på då eftersom corona kom och förstörde. Hur känner du inför att vara gravid och föda under corona? 

Petra Tungården kan oroa sig för att vara gravid och föda barn i corona-pandemin. Foto: Emily Dahl

Petra: Det går upp och ner. Jag kan oroa mig för om jag blir jättesjuk, eller om barnet skulle bli sjukt eller om Markus (Petras man reds anm) bara har en lätt förkylning och inte får vara med på BB. Men... jag kommer klara det ändå. Och det finns ju ingen anledning att oroa sig innan. Sen är det synd att alla kurser ställs in. Jag hade bokat en yogakurs med fokus på andningen och en profylaxkurs som jag och Markus skulle ha gått på tillsammans. Det hade nog varit bra, för vi är väldigt olika och har ofta olika syn på saker. Hur många gånger lackade du på Damon under förlossningen?

Michaela: Aldrig faktiskt, han var ett jättebra stöd. Det enda är att han är lite mer hälsosam än jag. Så han bara: ”Ta en banan, så får du energi! Här älskling, ta lite nötter”. Medan jag var mer: ”Ge mig en Snickers nu!” Haha. Vi kan absolut tjafsa loss och bråka i vardagen, men under förlossningen var vi ett bra team.

Petra: Vad var det som han gjorde bra, tycker du?

Michaela: Han var väldigt fokuserad på att jag skulle föda ett barn, och att hans roll var att underlätta för mig. Vad behövde jag nu? Ville jag dricka, äta? Ville jag byta ställning? Skulle han trycka på mina knän eller hålla min hand? Han var lyhörd. 

Petra: Vad var det mest värdefulla du hade med dig till förlossningen? 

Michaela: Mina kristaller! Jossan (Josefin Dahlberg, reds anm) som driver Oh la moon hade valt ut tre kristaller som jag skulle ha med mig till BB. En för kärlek, en power-kristall och en för inre trygghet. Men det som hjälpte mig mest var min egen självsäkerhet och trygghet. Jag hade sån jävla tillit till min kropp och till sjukvården, och jag tror att det är den bästa inställningen att gå in i en förlossning med. 

Michaela Forni med sonen Dante i knäet, gudmor Petra Tungården strax bakom. Foto: Emily Dahl

Petra: Vad var det värsta under förlossningen? 

Michaela: Att det gjorde så jävla ont! Och att bli ihopsydd efteråt. Alla hade sagt att ”man tänker inte på att de syr för man är så kär i sitt barn”, så jag tackade ja till att de kunde ha syskola där nere. Jag låg liksom med hela könet uppe i vädret, i min egen sörja, medan en barnmorska visade, förklarade och lärde ut hur man syr till en praktikant och två undersköterskor. Det tog lång tid och stramade. 

Petra: Innan alla ens kompisar fick barn trodde jag att man var klar när man hade fött ut barnet. Men nu vet jag ju att moderkakan ska ut och man ska sys ihop...  

Michaela: Ja, och många säger att det inte gör ont, men jag håller inte med. Och dessutom var jag så slut efter förlossningen, så jag orkade inte mer. Jag hade varit så duktig. Det kändes liksom: Hur duktig ska jag behöva vara? Jag fick inte njuta liksom. Och efteråt får du bara en kort paus innan du ska ner till eftervården. 

Petra: Jaha, så man får inte ligga kvar på rummet och chilla? 

Michaela: Jag tror att det är max två timmar. Det tyckte jag också var lite jobbigt, att behöva gå iväg så snabbt. Men hur känner du inför förlossningen nu? 

”Att föda barn kanske kommer vara det vidrigaste jag har varit med om?”

Petra: Jag hade gärna velat ha lite mer kött på benen... Och jag vet inte, alla säger att tiden i slutet går så långsamt, men jag tycker att den går snabbt!? Jag har så mycket saker som jag inte har hunnit fixa. Det känns som att veckorna rinner förbi och vi har inte ens ett babyskydd än! Själva förlossningen känner jag mig peppad på. Jag längtar efter den där djuriska känslan, men samtidigt vill jag ha lite bättre koll på händelseförloppet. Jag tror att jag har ganska bra smärttröskel, men det är vissa smärtor som jag inte klarar av: att epilera benen och mensvärk. Så föda barn kanske kommer vara det vidrigaste jag har varit med om? Margaux (Dietz, reds anm) beskrev det som att bajsa ut en melon och kräkas samtidigt. Men jag känner mig samtidigt taggad, för liksom... Hur ont kan det göra? Hur tänkte du angående smärtan, Michaela? 

Michaela: Bara go with the flow. Att försöka motarbeta din kropp går inte, det är bara att försöka acceptera skiten. För du kan inte fly från smärtan, du kan inte stoppa den, du kan inte avbryta. Jag hade en kompis som i krystfasen bara ”Nej, stäng den! Stäng till den, jag har ångrat mig!”. Men det är ju liksom... kiosken är öppen, it's coming out.

Vännerna Michaela Forni och Petra Tungården snackar graviditet och förlossning. Foto: Emily Dahl

Petra: Men här har jag en fråga! För du vet en av våra tjejkompisar, till henne hade ju barnmorskan sagt att hon skulle lyssna på sin kropp. Så hon gjorde det, krystade på, och sprack utav helvete. Men det var ju så hon kände? 

Michaela: Min gissning är kanske att det var en barnmorska som gillar att guida folk. Men jag vet inte, för den spontana känslan är ju att man vill trycka på ganska mycket i slutet. Där tycker jag att min barnmorska var väldigt bra, för hon stack in fingrarna... 

Petra: Vadå? I fiffi? 

Michaela: Ja, exakt. Hon stack in fingrarna och bad mig krysta så som jag trodde att man krystade. När jag gjorde det sa hon ”testa att trycka mer som om du ska bajsa och trycka ut en tampong samtidigt!”. Och till slut hittade jag tekniken. Det är faktiskt ett tips! Be barnmorskan känna efter så att du har rätt krystningsteknik. 

Petra: Kan någon känna det redan nu, tror du? Om jag har rätt teknik? 

Michaela: Jag vet inte, men jag tror inte det... Det är liksom, det är ju hela din urkraft som ska fram. Be-core eller arméträning i Humlegården, släng er i väggen! Du får använda den här kraften en gång i ditt liv, och det är när du ska krysta ut ditt barn. Det är ändå coolt. 

Petra: Riktigt sjukt... 

Michaela: Ja, fast du kommer vara grym på det! Jag tror verkligen det! 

Dante Forni, 9 månader. Foto: Emily Dahl

Petra: Hur var första tiden med bebisen då? 

Michaela: Ja, för mig var det ju inte en rosaskimrande bebisbubbla. Jag tyckte till exempel att det var jättejobbigt med amningen. Jag hade hört så många som ääälskade att amma. Men när Dante var två veckor klockade jag hur mycket jag ammade på ett dygn. Det var 8 timmar och 40 minuter. Då kände jag: Okej, så mitt liv går alltså ut på att amma längre än en heltidstjänst? Förutom att en arbetsdag är så mycket softare för att du kan resa dig när du vill, gå på toa när du vill, äta när du vill... Om Dante somnade i mitt knä efter en amning utan att jag hade tv-dosan eller telefonen i närheten, nej men då var det ju så. Då satt jag ju där. Men hjärnan förtränger nog det jobbiga? Redan nu kan jag kolla på bilder när han var nyfödd och bara tänka: åh, vad gullig. 

Petra: Du har ju varit öppen och skrivit mycket i bloggen om hur ni har haft det första tiden. Och alla läsare ska ge tips och råd...

Michaela: Jag har kämpat jättemycket för att det ska vara god stämning i mina kanaler. För det är så lätt att det blir momshaming. Även om du vill ge ett tips, blir det lätt en pekpinne ändå. Hur känner du inför det? 

Petra: Alltså, ens kanaler är ju ändå ens jobb. Och jag vill gärna att det ska vara god stämning på mitt jobb. 

Michaela: Jag godkänner inte kommentarer som är pekpinnar. Det är inte ens säkert att det finns ett rätt eller fel alla gånger. Det finns olika barn och många olika sätt att uppfostra barn. Det enda stödet du vill ha är riktiga tjejkompisar som finns där, lyssnar och låter en beklaga sig. 

När intervjun görs är Petra Tungården gravid i vecka 36. Foto: Emily Dahl

Petra: Okej men vad ska jag passa på att göra nu då? De sista veckorna? 

Michaela: Jag hade försökt sova så mycket det bara går, men jag vet att det är svårt när man är höggravid. Mitt andra råd är att bara försöka ha en lugn, trivsam och peppig inställning till det du ska gå in i. För, du blir förälder och sen är ingenting sig likt igen. Hela din verklighet blir någonting annat och det kommer aldrig kunna gå tillbaka till den verkligheten som var innan. Det kan vara fint att ta dig lite tid för reflektion, och göra dig redo för en ny tid... med en liten galning, haha!

Petra: Det är så sjukt att man inte vet vem som är där inne! Det kan ju vara vem som helst! Tänk om han är jätteoskön? 

Michaela: Haha! Fast det är ändå sjukt att man kan älska någon så mycket, som är så jobbig stora delar av tiden? 

Petra: Precis så känner jag inför Puck (Petras hund, reds anm)! Jag fattar inte att jag ska älska ett barn ännu mer. 

Michaela: Det är helt sjukt! Och det är ju att man älskar dom så mycket som gör att man står ut med sömnlösa nätter, bråk, spyor på ens nya Fendi-väska och allt vad det är. Det är kärlek på ett sätt som är totalt orealistiskt. Det är så jäkla coolt! 

Fotograf: Emily Dahl 
Fotoassistent: Olivia Huerta Bratteng
Styling: Sara Biderman och Petra Tungården
Hår och makeup: Clara-Maria Lindmark 

Du kanske vill läsa mer om Petra Tungårdens ”röda-mattan-graviditet” som hon kallar den?  
Eller om 11 roliga sätt att avslöja din graviditet på?