Efter sex års kamp för att få ett syskon till Molly, 8, fick Maria och Micke Lanner beskedet – de skulle få åka och hämta sin adoptivdotter Mimmi, 1, i Nigeria. Här är Marias berättelse om resan som förändrade deras liv.

Maria Lanner

Ålder: 40.

Familj: Micke, 40, barnen Molly, 8, och Mimmi, 1,5.

Gör: Föräldraledig formgivare på tidningen mama.

Bor: I radhus i Farsta, Stockholm.

Förra gången Maria Lanner, 40, berättade i mama om sin och maken Mickes, 40, stora längtan efter ett syskon till Molly, 8, såg det mörkt ut. Paret hade gjort otaliga ivf-försök och Maria var utmattad in i märgen, ledsen och besviken.
– Jag visste inte om vi skulle orka göra ­några fler försök. Det kändes som att vi hade gjort allt vi kunde och måste börja tänka på att släppa det, gå vidare utan det barn vi längtade så otroligt mycket efter. Det var tungt.

Men samtidigt stod ni i adoptionskö.

– Ja, sedan december 2009. Sedan gjordes en tuff utredning med tio möten hos socialförvaltningen och massor av pappersarbete. Och så till slut, våren 2012, kom barnbeskedet. De ringde och sa ”ni har en flicka som väntar på er i Nigeria, ni kan förbereda er på att snart få resa” och skickade en bild på Mimmi.
– Så vi ansökte om visum och fixade med ännu fler papper. Sista dagen innan jag skulle gå på semester fick vi resebeskedet, och åkte tillsammans med en annan familj i mitten av juli.

Hur känns det nu, ett halvår efter resan?
– Tvåbarnschocken börjar lägga sig! Vi har vant oss vid varandra, vid att det är vi fyra som hör ihop. Nu känns det som jag hade drömt om att det skulle vara, nu är mitt pussel lagt. Förr fattades det hela tiden en bit.

Marias egna ord om resan:

”Jag var så nervös inför resan att jag nästan kollapsade. Det var inte bara att vi skulle få träffa Mimmi, det var också att jag aldrig hade varit söder om Tunisien. Mediebilden av Afrika skrämde mig.

I passkontrollen i Lagos hade vi övat in en mening vi skulle säga för att få rätt stämpel i passet. När vi skulle gå igenom var allt en enda röra, det var folk överallt, inget synligt kösystem och de drog Micke åt sidan och sa åt mig och Molly att vänta på en bänk – jag var livrädd, allt var bara kaos i mitt huvud. Men det gick ändå förvånansvärt smidigt.

Väl ute på gatan möttes vi av adoptions­byråns representanter. De skjutsade oss till hotellet och släppte av oss utan ett ord. Vi var så trötta att vi bara gick och la oss. Vi väcktes nästa morgon av att någon ringde och sa: ’Ni ska träffa ert barn nu.’ Hjälp! Som svensk är man så van vid framförhållning, ordning och reda. Att någon annan planerade allting utan att vi kunde påverka det var en riktig kulturkrock för mig.

Vi gick till utslussningshemmet, där barnen bor efter att det blivit klart att de ska adopteras. Det stod redan tre föräldrapar där med var sitt barn. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag gick runt och hälsade på alla innan jag gick in i rummet där Mimmi fanns. Och där satt hon helt ensam på en säng, och solen lyste in genom fönstret på henne. Jag trodde knappt att det var sant, jag frågade en barnflicka som var där ”är det hon, är det hon”, och det VAR hon – Mimmi. Jag kan fortfarande inte tänka på det utan att gråta.

Det första, magiska mötet mellan Mimmi och Maria.

Från och med den stunden var Mimmi med oss hela tiden. Vi följde ett hektiskt schema och fick skjuts överallt, bland annat besökte vi familjefotografen och träffade representanter för organisationen – och på en myndighet måste vi plötsligt välja namn åt henne. Vi fick en minut på oss! Tur att vi hade tänkt innan. Hon heter Mimmi Eniola Moa Lanner.

Första dagen på plats var vi fortfarande helt förvirrade och fattade inte systemet. Att växla pengar tog tre timmar, vi hade inga blöjor ­eller mat till Mimmi. Hon fick bara hänga med och sprang runt och klättrade på allt.
Det var noll till hundra direkt. Jag hade inga armmuskler och orkade knappt bära henne i början. Med ett biologiskt barn hinner man ju träna upp sig något år innan de plötsligt väger tio kilo.

Vi var i Nigeria sex veckor, och åkte på många utflykter och organiserade besök i ­olika städer. Adoptionsorganisationen vill att man ska lära känna landet ordentligt, för ­barnets skull. Jag lärde mig att älska Nigeria. Det skrämmer mig inte längre, i stället saknar jag det.

Överallt släpade vi med oss två jätteväskor med klädombyten, blöjor, våtservetter, chokladbitar, färdigkokta nudlar och termosar med kokt vatten, mjölkpulver, grötpulver, ­pitabröd, vattenflaskor, läsk och leksaker till barnen. Det var aldrig några måltider inplanerade i resorna och myndighetsbesöken, det kunde gå en hel dag utan att vi åt något annat än Snickers.

Hela familjen Lanner i de traditionella nigerianska dräkterna.

När Molly föddes kände jag kärleken ­direkt, med Mimmi växte den fram, dag för dag, tills den var lika stark. Nu är den all­deles självklar, som om det inte skulle kunna vara på något annat sätt.

När vi besökte det barnhem där hon hade bott var det som ett slag i ansiktet. Det var höga murar runt, dystert, ja det var en chock att gå in där. Barnen slängde sig på oss och ville vara nära. Deras ögon går inte att beskriva, men jag försökte att inte visa barnen hur hemskt jag tyckte att det var, det är ju deras hem. Men att tänka på att Mimmi bodde där som bebis, det är tufft.

Efter en vecka var det domstolsförhandling. Vi lät sy upp nigerianska traditionella dräkter åt hela familjen, till och med åt Mollys docka. Det lättade upp stämningen, för domaren såg den och började skratta. Annars var det väldigt formellt, men vi fick bara en fråga att svara på och det var hur det gick med syskonkontakten. Det hela tog två timmar och man måste sitta blick stilla, inte prata och inte ha benen i kors. Rätt svårt för ett barn att uppfylla!

Allt som allt har vi lagt kring 240 000 kronor på adoptionen, inklusive donationer till barnhemmet, utslussningshemmet med flera. Även om det var tufft att vara där ibland gav det oss så otroligt mycket. Efter ett tag vande vi oss vid att inte kunna planera något utan bara leva i nuet och ta in det som fanns runt omkring oss. Vi kom ner på själva grunden i livet – man behöver bara mat, vatten och tiden just nu, allt annat klarar man sig utan.

Resan var den bästa pausen från livet hemma som vi någonsin har haft. Så fort vi kom hem började vi rensa ut grejer, och det har vi fortsatt med. Det är bara prylar. Det är människorna i ens liv som är det viktiga, det enda viktiga.

Jag skulle gärna ta med familjen tillbaka till Afrika och Nigeria en dag när barnen är större, kanske jobba som volontär där. Det känns som vårt land nu, tack vare Mimmi. Det går inte en dag utan att jag tänker på ­resan och på hur tacksam jag är för hur allt blev till slut.”

NUVARANDE Maria adopterade från Nigeria: ”Nu är mitt pussel lagt”
NÄSTA Spara tiotusentals kronor – så säkrar du familjens ekonomi