Malin Wollin: "Vi får inte veta om de fick hemorrojder i gravidröven"

Malin frossar i trånande kärlek (och smågodis). Men när kommer filmen om det passionerade livet med småbarn i radhus?

Tänk dig att du sitter i soffan med en perverst stor påse lösgodis och handen i byxlinningen (för att det är gött samt att kvinnor kan). Du har hyrt den där filmen som du har sparat dig för. Den som är till brädden fylld av våt hal löööööv och människor som tar jättelång tid på sig att få varandra.

Du har avnjutit en timmes förspel med kärlekstörstande blickar och kyskt trån (eftersom man inte får vara för på om något ska hålla för evigt, ingen gillar horny).

Och så är det dags... kyssen... OCH DÄR KOM DEN! En kyy-yysss en kyyss, en kyy-yyyy-ss en jättekyyyss, en kyyyss, en kyyyss åh shit vad nice med kyyyyyyyss.

Den satt där den skulle den saken är säker tänker man lystmätet för sig själv och sedan, om man är så jättepatetisk spolar man kanske tillbaka och ser om scenen ett par gånger. Jag har aldrig gjort det men jag har hört att folk gör det. Först tittar man på tjejens min precis före läpparna möts sedan tittar man elva gånger på killens min före under och efter och bara TRÅÅÅÅÅÅÅN.

Det är över. All denna förväntan, all denna anspänning och nu är det över och förbi. 

Och vad händer nu? Nu är de ihop och det ska de vara hela livet om det ska vara någon mening med det. Minns SKITFILMEN ”Speed 2 Cruise control” där det visar sig att Sandra Bullock och Keanu Reeves har gjort slut. Jaha, var det tacken för att man satt och tog på sig själv till scenen där de ligger i bussvraket? 

Det ska vara för evigt tills alla dör och aldrig har älskat någon annan i hela livet. 

För evigt. Och efter för evigt kommer... barn. 

Och: Är det bara jag? Är det bara jag som varje gång tänker: Vänta ni bara.

Ni står där och är unga och fräscha och kroppsdelarna pekar uppåt, men vänta ni bara, när ni får ungar då kan ni ju försöka se kåta ut mot en vägg så att böckerna hoppar på sina platser. (Försoning)

Slutet på en film, paret som egentligen inte alls kan få varandra har kämpat i nittio minuter för att få varandra i den där hårda kyssen i slutscencen. Jag blir varm i hela kroppen, åh så romantiskt, åh som de älskar varandra. De älskar faktiskt varandra mer än de flesta andra par, det är tydligt att se. Jag menar titta bara på den hårda kompromisslösa kyssen. Jättehård är den, hård men ändå torr och värdig. Se så han trycker upp henne mot väggen med hennes ansikte i sina händer. Åh de älskar verkligen varandra bortom vett och sans och helt utan villkor. 

De älskar varandra till döds. 

Men vänta bara tills ni får barn, kan jag ändå inte låta bli att tänka för mig själv och så är stunden nerlortad. 

Vilken paradox och moment 22 och skit det då är att jag i varje romantisk svallvåg inte kan låta bli att fantisera om att paret får barn. Åh, de älskar varandra så mycket och nu kommer de snart få ett kärleksbarn! Som kommer ta död på all kärlek, tänker jag sedan svartsynt för mig själv och äter upp det sista i påsen, de vidriga colaflaskorna. 

Tänk om allting bara frös i det där ögonblicket, precis som filmmakaren ser till att det gör. Filmen tar slut och vi får inte veta om de fick kolikbebisar och trotsiga treåringar och hemorrojder i gravidröven. De skonar och besparar oss. Och ändå hjälper det inte. För jag älskar tanken på att de får ett barn, den ultimata kärleksgärningen, det yttersta beviset för att det är för alltid. 

På många sätt är två filmer med Leonardo de perfekta kärleksfilmerna. Han dör nämligen i båda. ”Titanic” och ”Romeo och Julia”. Perfekt. Då kan vi låtsas att om han hade överlevt så hade de fått kärleksbarn och ändå fortsatt att vara passionerade och kysst varandra hårt och torrt. Men, han dog och den evinnerliga kärleken kan fortsätta obesudlad in i den evinnerliga evighetens evighet, amen.James McAvoy och Anne Hathaway står i en skog. Hon har precis fått veta att han är förlovad med en annan kvinna, för att på så sätt tillfredsställa sin fars önskningar. Anne Hathaway är så arg, här står mannen hon älskar besinningslöst och nu måste hon låtsas som att hon tycker att han är en oviktig lort och grattis så himla mycket till din fru (hon är säkert jätteful och luktar apa). Det går sådär. James ser att kärleken sprutar och säger ”I can’t do this”, trycker henne ett par steg bakåt och kysser henne passionerat mot en bastant trädstam. Förstår ni? Mot ett träd!

Sweet jesus som det sög i magen första gången jag såg den där scenen (och alla de sjuhundra gångerna jag har youtubat den när jag egentligen borde gjort något annat).

Och när det gäller kostymdraman så känner jag inte lika starkt att barn kommer förstöra det vackra eftersom 1. Barn var lydigare förr samt 2. Det fanns jungfrur och ammor och annat att tillgå.

Då var det nog värre att förbli barnlös förr i tiden. Hu stackars James Mcavoy som har en fru som inte bär frukt, trots att det kanske är herr trädhånglare som inte kan få barn. 

Nej, man gjorde nog bäst i att föda lite barn för husfridens skull om man ville fortsätta vara någons fru. 

Det är ju inte så att jag tycker att folk ska stå och kyssa varandra mot ett träd resten av livet utan gå vidare. Självklart ska man få barn om man vill och självklart tar inte kärleken slut. 

Men hårda torra kyssar mot trädstammar hamnar ganska långt ner på prioriteringslistan när man hittar en kissblöja under soffan och har tre barn i sängen samt någons häl i ögonhålan. 

Tänk om någon kunde göra en film om vad som händer efter den passionerade förlösande kyssen. Tänk om det kunde visa ett passionerat liv mellan två extremt kära människor som har småbarn och radhus. 

 

Malin och Joachim – Lovestory 2.0.

LÄS OCKSÅ: Malin Wollins romantiska favoritfilmer

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Köp 5 nr av mama - få lyxigt kit från Estelle & Thild. Läs mer