Madelene var ofrivilligt barnlös: "Vet inte hur många IVF-försök det blev"
Den 27 maj är det ofrivilligt barnlösas dag. I höstas skrev mamaläsaren Madelene ett blogginlägg med vilket hon ville peppa andra ofrivilligt barnlösa. Vi har valt att lyfta den gripande texten igen och dessutom tagit reda på hur Madelene och hennes familj har det idag.
Madelene Sundberg bloggade i höstas om sin längtan efter ett syskon till sonen Ossian. mama har fått tillåtelse att publicera Madelenes historia, eftersom hon vill peppa andra ofrivilligt barnlösa:
"Längtan efter barn, jakten efter barn, förtvivlan, frustration och maktlösheten över att inte kunna påverka situationen.
Blickar bakåt och tänker på vår historia. Ossian blev till på vårt första IVF-försök och lite naivt trodde vi nog att det var det vanliga. MEN – så är det absolut inte.
Vi har efter det kämpat med många försök. Utsatt både kropp och relation för prövningar. Jättelyckliga över att ha fått ett barn men någonstans förminskar det inte längtan efter ett syskon och längtan efter ett till barn.
Jag var inne i en karusell av hormoner och livet kretsade väldigt mycket kring det
Att gå igenom IVF-behandlingar blir allt vanligare idag och målgruppen ”ofrivilligt barnlösa” ökar. Jag vet inte riktigt hur många IVF-försök det blev till slut. Man var liksom inne i en karusell av hormoner och livet kretsade väldigt mycket kring det. Som kvinna lever man med det 24 timmar om dygnet.
Man bor ju i sin kropp och det är ju där allt händer (eller inte händer). Även om man har sin partner med så kände iallafall jag mig ganska ensam emellanåt. Det går liksom inte att förmedla eller kräva att omgivningen ska förstå vad man går igenom.
Här ser jag ett behov för framtiden. Jag tror på samtalsgrupper med yoga och stresshantering, där man kan få stöd och ventilera med andra i samma situation. För om man inte var stressad innan så kan jag lova att man blir det under behandlingarna.
Det overkliga har hänt…
Jag har dock full tilltro till att männen i dessa situationer kämpar allt de kan, försöker förstå oss och ge bästa stöd (Nils du var fantastisk!). Deras längtan kan ju vara precis lika stark och någonstans kanske mannen ibland kan känna ännu större maktlöshet i situationen.
Nu är det så att i vårt fall så har det overkliga hänt. Det som enligt sjukvården inte skulle kunna ske…
[adSpace placement="manual"]
Vi skulle inte kunna få barn på egen hand. Vad hände..? Om allt går som det ska kommer en liten stjärna till oss i slutet av december! Vi är med barn och, utan att överdriva, det är verkligen MOT ALLA ODDS!
Vårt utgångsläge var allt annat än fördelaktigt och det kan såklart kännas en aningens privat att lämna ut. Men jag har funderat och landat i att jag gärna vill dela. Kanske kan det inge hopp och få någon att må lite bättre.
NU RÄCKER DET! Inte ett försök till!
Kortfattad historik: Jag hade ingen normal mens, alltså ingen ägglossning, PCO (vilket innebär många äggblåsor på ena eller båda äggstockarna och samtidigt ofta mycket testosteron i kroppen, reds. anm), har i perioder ätit för lite och tränat för mycket. Lägg därtill ett antal misslyckade IVF-försök.
Utifrån är det lätt att konstatera att kroppen befinner sig i hormonell obalans. För varje behandling så bryts ju även kroppen ner ytterligare. Att bara köra på utan att stärka upp är nog inget lyckat koncept. Det var det i alla fall inte för oss. Men det var så vi gjorde, trodde att det var den enda vägen.
Jag har dock under resan känt otroliga motstånd till hormoner och de onaturliga preparaten, men inte lyssnat på mig själv. Vi ville ju ha barn.
Vi körde liksom på – tills en dag. Jag kommer ihåg det så starkt, kroppen skrek: "NU RÄCKER DET! Inte ett försök till!"
Det märkliga i situationen var att jag någonstans samtidigt hörde en annan röst viska: "Ni ska ha barn men inte på det sättet".
Skogen och yoga blev källan för återhämtning för mig
Även om det var ledsamt, jobbigt och kändes så definitivt att säga ”Nej, nu gör vi inga fler försök”, så var det också som att ett otroligt lugn infann sig inombords. Jag hade pressat och utsatt kroppen tillräckligt. Det här var i april 2015.
LÄMNA VARDAGEN: Följ med mama och Frida Fahrman till Palma i höst!
Så vad har hänt sedan dess?
Jag bestämde mig för att det var dags för påfyllnad. Både kroppsligt och mentalt hade IVF-karusellen slitit rätt hårt. Skogen och yoga blev källan för återhämtning för mig. Det stärkte upp kroppen med bra näring, skön träning och jag fick även akupunktur.
[adSpace placement="auto"]
Jag är fullt medveten om att det kan låta som en efterkonstruktion men det är sant – hela jag kände att ett barn skulle komma, på ett eller annat sätt. Jag sa till min mamma bara månaden innan vi plussade: "Snart är jag med barn, bara så du vet".
Jag kom därifrån med ett recept utskrivet och ett enormt motstånd
Och så blev det! Men det höll på att gå på tok. Jag var på ett rutingynekologbesök och fick då rådet att återigen börja ta hormoner. Enligt läkaren fanns annars stor risk för mig att utveckla livmodercancer.
Jag kom därifrån med ett recept utskrivet och ett enormt motstånd.
Känslan i mig var att låta bli dem – inga mer hormoner! Hela kroppen skrek: "NEJ!". Och faktiskt, den här gången hörde jag och tänkte lyssna.
Jag berättade för min man Nils om läkarens utlåtande och om mitt beslut. Han svarade att vi väl kunde prata om det när han kom tillbaka från USA.
Mirakel kan ske och har skett
Nils var borta i två veckor och precis dagarna innan han skulle komma hem fick jag en sån där stark känsla. Jag är med barn!
Jag testade och det visade plus. Var det möjligt? Hur var det möjligt? Jag testade igen och det var ett starkt plus.
Jag vill poängtera att IVF inte alls behöver eller är fel väg att gå. Vi fick våran Ossian så och det finns inte ord för den tacksamheten vi känner över det. Mitt budskap är nog mer att även försöka se andra vägar. Inte stirra sig blind och lita hundratio procent på sjukvården. Vår kropp talar med oss och har mycket att säga. Konsten är att våga lyssna!
Mirakel kan ske och har skett. Så jag skulle vilja säga till alla som kämpar. Ge inte upp!"
Detta inlägg skrev Madelene i september 2016, och bebisen i magen blev en Assar, som idag är sex månader. Hur mår du idag, Madelene?
– Jag försöker njuta av den emellanåt kaosartade vardag som kommer på köpet med två barn. Det är en fantastisk gåva att bli förälder men också en obeskrivlig känsla att följa och se hur syskonkärlek utvecklas, berättar hon.
Madelene säger att kunde känna sig både ensam och oförstådd när hon var mitt i IVF-karusellen och har därför börjat bygga upp en verksamhet kring det.
– Jag vill ge stöd och samtal, både enskilt och i grupp. Att få dela och känna att det finns fler som kämpar med samma utmaningar kan bara det vara en lättnad som gör att stress och blockeringar lättare släpper i kroppen. Jag kombinerar yoga, samtal, näring och vägleder hjärtat att hitta sina svar, förklarar hon och berättar att hon arrangerar Höga Kusten Yogafestival i september.
WEBBKURS: Baka bröd som ett proffs
IVF-resan har även påverkat hennes inställning till föräldraskapet:
– Jag ska inte på något vis påstå att jag är mer tacksam än andra föräldrar, men det finns en otroligt stor ödmjukhet inför gåvan med tanke på allt vi gått igenom.
Vill du komma i kontakt med Madelene?
Mejla: madelene@hogakustenyoga.se
Har du en historia att berätta?
Mejla webbredaktör Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se, så blir det kanske en artikel på mama!
