Lisa har fött båda sönerna för tidigt: Jag visste inte om de skulle överleva
mamaläsaren Lisa Almquist, 27, berättar med egna ord om hur det gick till när sönerna Folke och Knut föddes i september 2015 respektive januari 2017. Båda kom många veckor för tidigt och Lisas tid som nybliven mamma blev inte alls som hon tänkt sig.
"Precis som de flesta andra förstagångsföderskor såg jag fram emot den där rosa-moln-känslan när man för första gången får upp sitt barn på bröstet. Men istället för att få gråta lyckotårar, känna barnets hud mot mitt bröst och min mans omfamning rann det istället smärtsamma tårar ner för mina kinder. Ett par sekunders titt på mitt barn, sedan försvann både han och min man iväg tillsammans med ett tiotal läkare. Jag hade precis fött ett barn i vecka 26+0 och nu låg jag där helt ensam och tömd på känslor.
Egentligen började min förlossning långt tidigare. Jag vaknade en morgon i vecka 23+3, av att jag kissade på mig. Jag sprang snabbt till toaletten, bytte trosor och gick jag tillbaka till sängen. Men lugnet varade inte länge, snart hände samma sak igen och jag insåg att något var fel. Efter en googling på "vattenavgång" insåg jag till min stora förskräckelse att det var precis det som hänt mig.
"Varje dag i magen räknades som en vinst."
Paniken började bubbla och jag ringde genast förlossningen. Damen i andra änden svarade nonchalant att hon hade väldigt svårt att tro att det var vattnet som gått – inte så här tidigt. Jag la på och ringde med gråten i halsen min man. Han rusade hemåt för att möta upp mig och gemensamt tog vi oss till förlossningen. Väl där togs ett stickprov som tydligt visade på fostervatten.
Nu blev det fart! Iväg till Karolinska sjukhuset och in i ett förlossningsrum, omedveten om allt vad det innebar. En läkare kom in och förklarade att barnet i magen varken hade färdiga lungor eller hjärna, och att chanserna för överlevnad var små. Min värld rasade. Ett par sprutor i benet för att påskynda barnets lungmognad, en nål i armen med dropp för att stoppa värkarna.
Dagarna som följde blev till veckor, sängliggandes i en sjukhussäng med en orange filt, uppkopplad till diverse monitorer, tittandes på oändliga tv-serier och möten med en rad läkare som förklarade att varje dag i magen räknades som en vinst.
"Skulle mitt barn bli nedstoppat i babyskyddet eller i en kista?"
Sedan kom dagen när jag började få smärtor i ryggen. Var det så här värkar kändes? Väl kopplad till CTG kunde man konstatera att jag hade värkar och plötsligt var jag öppen fem centimeter.
Jag förflyttades till förlossningsrummet och neonatalavdelningen meddelades om att ett barn var på väg. Jag öppnades från 5 till 10 centimeter extremt fort och snart stod både barnmorska och ett tiotal läkare runt min säng. Barnmorskan tog min hand och sa: ”Lisa, nu följer du mig, lyssnar på vad jag säger, så ska vi se till att ta oss igenom det här tillsammans”.
Med tre korta tryck förlöstes han. En läkare tog emot honom, lyfte upp honom i vad som kändes som en halv nanosekund, svepte in honom i en plastpåse och sprang tillsammans med sitt team och min man iväg. Där låg jag ensam, utmattad och förstörd. Då förstod jag att jag precis som alla andra skulle få ta med mitt barn hem, men skulle det bli nedstoppat i babyskyddet eller i en kista?
"Läkarna hittade aldrig någon anledning till att Folke kom för tidigt."
Min älskade lilla bebis klarade sig och mår idag som vilken 3-åring som helst, bortsett från en hjärnblödning som är kvar i hjärnan. Vi vet inte hur eller om den kommer påverka honom i livet, men än så länge har vi inte märkt av något. Det är helt otroligt att den lilla fågelungen med respirator idag är en frisk, glad men liten kille som springer som en tok, skrattar så han kiknar och ger så oändligt mycket kärlek!
Läkarna hittade aldrig någon anledning till att Folke kom för tidigt utan menade att det var en engångsföreteelse.
Ett år senare blev jag gravid igen. Vecka 26+0 (som var dagen Folke föddes på) kom och jag hade två vänner över. Jag sa lättsamt ”Nu känns allt lugnt, inget har hänt, jag mår bra och det här kommer gå bra”. Shame on me – morgonen därpå gick jag som vanligt upp, kände något sippra utmed benet och förstod direkt vad som hänt. Vattnet hade gått.
"Jag kände mig fullkomligt oduglig som inte kunde ge mina barn den graviditet de behövde."
Jag skickades direkt till Huddinge sjukhus, där jag låg i en förlossningssäng, hörde hur kvinnor och nyfödda runt omkring skrek, såg hur mammor kom åkandes med sina nyfödda på bröstet. Efter fyra dagar hade de inte längre plats för mig på Huddinge och jag skickades till Linköping.
I två långa veckor beordrades jag sängläge med undantag för korta rullstolspromenader ihop med min man. Neonatalvården hade för få platser så efter två veckor skickades jag tillbaka till Stockholm och Södersjukhuset. Där tillbringade jag både min födelsedag, julafton och nyårsafton i min ensamhet eftersom min man behövde ta hand om vår son.
Jag kommer aldrig glömma nyårsafton då jag satt i dagrummet för att se på fyrverkerierna tillsammans med ett tiotal lyckliga par och deras perfekta nyfödda barn. Jag har nog aldrig mått sämre än då. Jag kände mig fullkomligt oduglig som inte kunde ge mina barn den graviditet de behövde.
"Det kändes som att jag övergivit Folke och inte kunde vara den mamma jag egentligen ville vara för honom."
Två dygn senare, den 2 januari 2017 i vecka 30+6, kom den molande värken och efter tre timmar och många tankar på om det var nu jag skulle dö, föddes han med benen uppe vid ansiktet – vår lille Knut.
Vi låg kvar på sjukhuset i två månader och fick komma hem strax före Knuts egentliga beräknade födelsedag. Eftersom det var RS-virussäsong fick storebror Folke inte komma och hälsa på, utan bodde hos sina farföräldrar. Min man pendlade mellan att vara med Folke, på sitt jobb och på sjukhuset med mig och Knut. Det var fruktansvärt att vara ifrån mitt stora barn. Det kändes som att jag övergivit honom och inte kunde vara den mamma jag egentligen ville vara för honom.
Idag är Knut en matglad liten figur med mycket vilja och ett hett temperament.
Och där sätter mina tårar stopp. För första gången har jag delat med mig av min berättelse i text. Jag har så många gånger funderat på det, men inte orkat sätta ord på allt. Jag önskar fortfarande, precis som de flesta förstagångsföderskor, att få känna den där fluffiga rosa-moln-känslan."
Berättat för Lisa Nylén
