Jessica, 38: ”Jag gråter över ett barn som kanske aldrig blir mitt”
mamaläsaren Jessica Jönsson, 38, berättar i en öppenhjärtig krönika om ofrivillig barnlöshet och planerna på att skaffa barn som ensamstående.
Om jag någon gång tystnar eller nickar utan att säga så mycket, om jag kanske bara ler lite då och då. Då betyder det inte att jag är ointresserad eller att jag inte lyssnar när ni pratar om ultraljudsbilder, att gå över tiden, sparkar, amning, förskoleplats eller något annat barnrelaterat. Det betyder bara att jag har en dålig dag. En sådan där dag som gör att det svarta, trassliga i min bröstkorg brer ut sig och lägger sig i alla vrår och målar allting nattsvart. Som gör att jag inte riktigt orkar vara med och prata – hjärtklappningen och knivarna i bröstkorgen gör för ont och om tårarna skulle komma vet jag inte om de skulle gå att stoppa. Det betyder inte att jag är missunnsam, att jag inte menar det när jag säger grattis, att ni inte får prata om det. Det betyder bara att jag har en dålig dag.
Och detta är vad min längtan gör med mig; tar över all logik och fyller mina tomrum med ett trassligt mörker som river under huden. Gör så att jag får ont i kinderna när jag måste hålla kvar mitt stela leende lite för länge när ni pratar, att jag redan har namngett barnet som kanske aldrig kommer att bli mitt, att jag ibland drar handen över magen och undrar om jag någon gång också får känna sparkar, att jag avundas er även i era mörka stunder.
”Jag undrade om jag någonsin kommer att få se något annat än en ekande tomhet i min livmoder”
Snart har ännu ett barnlöst år passerat. Dagarna och nätterna kommer och går samtidigt som jag fortsätter bli äldre. Jag är livrädd för att det ska komma en dag när det plötsligt är för sent, att min kropp ska ha passerat något slags utgångsdatum så att jag inte längre kan bli någons mamma.
I början av det här året, innan körsbärsträden börjat blomma, började jag en utredning för insemination. En vecka innan min födelsedag i augusti påbörjade jag min första IVF-behandling, som sedan avbröts eftersom det inte bildades några äggblåsor. När sommaren sedan gick över till höst kände jag hur luften gick ur mig, eller om det var hoppet. När läkaren berättade att jag har en polyp vid livmoderhalsen som måste tas bort innan jag kan påbörja en ny IVF-behandling. När jag låg i den där obekväma gynstolen, tittade på skärmen som visade min livmoder och undrade om jag någonsin kommer att få se något annat än en ekande tomhet, om jag någonsin kommer att få höra ljudet av någon annans hjärtslag inne i min kropp.
”Kanske blev denna jul den sista som barnlös”
Jag kan inte förstå varför jag fått en kropp som denna, samtidigt som längtan hela tiden växer sig starkare i min bröstkorg. Jag kommer inte att bli gravid det här året. Det sista lilla hoppet håller fast vid nästa år; kanske kanske kanske händer det nästa år. Kanske blev denna jul den sista som barnlös, kanske får jag köpa julklappar till mitt barn nästa år?
Tankarna skenar lätt iväg och hamnar just där, i framtiden. Sorgsenheten i bröstkorgen brer ut sig, lägger sig i alla vrår och pulserar i mitt blod. En kväll tänker jag att, om jag börjar gråta nu så vet jag inte hur jag någonsin ska kunna sluta och jag försöker hålla inne sorgen, men det går inte. Jag gråter, gråter, gråter över mitt ofödda barn som kanske aldrig blir mitt.
Följ Jessicas IVF-resa på hennes blogg.
