Jennie Hammar om sin förlossning: ”Jag vaknade med förvärkar men bestämde mig ändå för att träna ett pass”

I nya numret av mama berättar Jennie Hammar om sin förlossningsskräck, hur det gick till när Ilse föddes och om att tvingas bolla barn och jobb när Filip är ute och reser. Det här är ett utdrag.

Jennie Hammar, 30, är frilansjournalist och bloggare och har dotternIlse, 9 månader, med maken och tv-profilenFilip Hammar, 39.

Hur var graviditeten?

– Nu kommer jag att låta som en sådan där hurtigt problemfri mamma, men förutom några veckor i början när jag kräktes en del så gick allt väldigt bra. Jag hade inga cravings direkt, de kom snarare när jag ammade, utan jag var mer sugen på fräsch mat och åt hellre morötter än godis. Jag tränade under hela graviditeten, väldigt stillsamt i slutet förstås, men jag vill tro att det bidrog till att jag mådde så bra och hade väldigt lite problem med ryggen till exempel.

Hur kände du inför förlossningen då?

– Jag var förstås skiträdd och såg framför mig att det skulle bli en totalt fruktansvärd upplevelse med vidrig och utdragen smärta. Men jag hade ett mantra som jag upprepade för mig själv: ”Det kommer att vara ett dygn som är fruktansvärt och svårt, men sedan är det över. Ett dygn bara. Det klarar du. Ett dygn.”

Och hur blev det?

– När min förlossningsläkare undersökte mig på vårt beräknade förlossningsdatum och inte såg några som helst tecken på att förlossningen var på gång blev jag så sjuktbesviken. Dagen efter vaknade jag med förvärkar, men bestämde mig ändå för att träna ett pass på förmiddagen. Framåt kvällen laddadeFilipned en sådan där förlossningsapp och tajmade mig. Vi började ta oss igenom natten men jag kunde förstås inte sova utan låg och jobbade med smärtan. Vid 3-tiden var det Filip som inte stod ut längre. Då flög han upp ur sängen tog på sig kläderna och skrek i panik ”NUUUU ÅKER VI IIIIIIN!” Väl framme på sjukhuset visade det sig att jag bara var öppen en centimeter och med det bakslaget i ryggen gick vi ut och promenerade runt kvarteren i Beverly Hills och stannade med jämna mellanrum vid någon lyktstolpe och tog spjärn när jag hade en värk. En och en halv timme senare var vi tillbaka på sjukhuset och då var jag öppen tre centimeter och blev äntligen incheckad.

Det är då man börjar fatta att man snart ska få träffa den där människan man längtat så länge efter. Bebisen alltså.

– Ja. ”Tryck på den här knappen om du tycker att det känns som att du behöver bajsa, för då är hon på väg”, sa förlossningspersonalen. Jag kunde i mitt halvlama epiduraltillstånd absolut inte avgöra om jag kände mig ”bajsnödig” eller inte. Men till slut såg Filip på monitorn att barnets hjärtfrekvens höll på att gå ner och samtidigt började jag verkligen känna mig så där nödig som de säger att man ska göra. Så vi tryckte på knappen och in störtade tre, fyra läkare och ett gäng sköterskor. Sju krystningar senare varIlseute! Fan, det är rätt sjukt ändå, med en hel flock människor som står och glor rakt upp i ens punani.

MISSA INTE!

Hela intervjun kan du läsa i mama nr 9 som finns i butik nu.

Cecilia Blankens

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av mama + solprodukter för bara 199 kr. Köp nu!