Madeleine, 31: Jag sörjer att jag inte minns första tiden med min dotter

För drygt ett år sedan delade trebarnsmamman Madeleine Iggbom med sig av hur en graviditetsdepression lamslog hennes liv när hon väntade dottern Lo. För mama berättar hon om hur tiden sedan dess varit och hur hon mår idag.

När Madeleine Iggbom, 31, väntade sitt tredje barn Lo, 1, drabbades hon av en graviditetsdepression. Strax efter valde hon att berätta om den tuffa tiden på mama. Efter det strömmade mejlen in från kvinnor som varit i liknande situationer.

Nu följer Madeleine upp den gripande artikeln genom att berätta om sitt tuffa år efter graviditetsdepressionen.

”Sedan artikeln publicerades har mitt mående pendlat otroligt mycket. Jag har haft okej perioder och jag har haft väldigt tunga perioder. Jag har haft svårt med de mest basala saker som behövs för att fungera; mat och sömn.

Jag har haft en vilja att göra saker men ingen ork alls. Många gånger har jag fallit handlöst då jag bara gått på vilja och inte tänkt på orken.

Jag har haft ångestattacker och sovit hela dagar. Jag har varit så arg på mig själv att jag varit redo att ge upp min resa mot bättre mående. Jag har känt en tomhet som knappt går att beskriva och en hopplöshet som ätit mig inifrån. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut. Jag har klandrat mig själv otaliga gånger. Jag har grubblat på hur det hade varit om jag inte hade mått så här dåligt under graviditeten.

Xxxxxx

Jag har sörjt den graviditet som inte blev. Den förlossning som inte blev och den amning som inte blev. Jag har sörjt att första månaderna med Lo som nyfödd bebis knappt finns kvar i mitt minne. Jag har slagit otroligt hårt på mig själv. Jag har desperat forcerat fram ett försök att bli ”normal” igen. Jag har känt mig vilsen – så otroligt vilsen – i vem jag egentligen är.

Jag har mellan varven känt strimmor av hopp och dessa stunder har blivit fler. Jag har tittat på, och reflekterat över, framstegen jag gjort senaste året. När jag mådde som sämst orkade jag inte laga middag, klarade inte ens av att gå in i en mataffär. Jag fixade inte något socialt och ville bara vara hemma, bara sova.

Nu lagar jag mat, trots att jag avskyr det, och går med lätta steg in i affären. Jag tar mig an de sociala sammanhang som jag orkar och vill delta i.

”Det går inte att sätta ord på hur mycket jobbet har hjälpt mig”

En avgörande sak för att komma framåt var att börja jobba igen. I januari 2018, när Lo var 6 månader, var jag så otroligt instängd i mitt mående och kände att jag behövde få komma ur min egen dimma för att inte falla djupare igen. Jag började jobba som lärare två dagar i veckan på ett helt nytt jobb.

Jag var livrädd, vad hade jag gett mig in på? Det visade sig att jag fått de mest accepterande och varma kollegor jag någonsin mött. Det går inte att sätta ord på hur mycket jobbet faktiskt har hjälpt mig. Jag har skrattat från magen, brutit ihop och gråtit och hittat vänner för livet på min arbetsplats.

Madeleines depression har påverkat kärleksrelationen, men Christian har hela tiden stått stark vid hennes sida.

Min sambo Christian var hemma de dagar jag jobbade, vi delade lika på föräldraledigheten. Det blev ett stort andningshål för mig, att komma hemifrån. Och detta säger jag rakt ut med rak rygg, för det ena utesluter inte det andra – jag älskar inte mina tre barn mindre för att jag behöver komma hemifrån!

Jag har haft regelbundna läkarbesök på psykiatrin för att följa upp min medicin som jag fortfarande äter och jag har kvar min kontaktperson som jag fick i slutet av min graviditet. Jag vet inte hur länge jag kommer fortsätta, men förmodligen ett tag till.

”Jag har många gånger önskat att Christian kunde läsa mina tankar och känslor”

Saker som kommit ikapp från tiden då jag mådde som sämst har varit tunga att bära. Däribland det dåliga samvetet över att jag knappt fungerade som mamma till mina stora barn och att det tagit lång tid att komma tillbaka. Men barnen är väl insatta i vad en depression och ångest innebär.

Det har varit svårt att acceptera att orken för vardagliga saker inte funnits, att jag efter minsta lilla ansträngning har behövt sova i flera timmar och därmed missat tid med familjen.

Det har varit svårt att förklara och sätta ord på mitt mående för Christian. Så många gånger har jag önskat att han hade kunnat läsa mina tankar och känslor. Jag har varit så arg och elak mot honom, men egentligen inte alls på honom. Det har varit otroligt slitsamt för vår relation. Jag vet inte hur han har stått ut med mig, men kvar står han och jag undrar vad jag hade gjort utan honom.

Det jag har kommit underfund med på den här resan är att min självkänsla aldrig har varit särskilt stark, och jag tror att det varit bidragande till att min återhämtning tagit tid. Jag har från start haft svårt att acceptera mitt mående och istället motarbetat och klandrat mig själv. Jag har sagt till mig själv hur värdelös jag är som mamma, sambo och människa.

”Tro  ALDRIG på en gravid kvinna som berättar att hon mår dåligt men säger sig ha koll på läget”

Jag tror även att det har tagit tid för att jag fick hjälp så sent. Jag tror inte att man kan sjunka lägre än där jag var i vecka 32. Nästa anhalt hade nog varit att jag idag inte hade funnits.

Jag har många gånger varit arg och frustrerad över att jag inte fångades upp tidigare på mvc. Jag flaggade hela tiden för hur jag mådde, grät och kom dit som ett vrak. Men ingen såg.

Därför skulle jag vilja ge ett tips till alla barnmorskor: Tro  ALDRIG på en gravid kvinna som berättar att hon mår dåligt men säger sig ha koll på läget. Särskilt inte om hon haft tidigare depressioner. Fånga upp henne direkt. Titta henne i ögonen och ställ frågan rakt ut: ”Hur mår du – egentligen?”.

Berätta för henne att en graviditet inte alls behöver vara fluffiga rosa moln och förklara att det är okej, till och med ganska vanligt, att må dåligt när man är gravid. Det önskar jag att något gjort med mig.

Mitt liv är fortfarande ingen solskenshistoria. Året efter depressionen har varit tungt, men det jag har kommit till insikt med – och som jag nog behövt hela livet – är att leva här och nu. Jag har blivit en mycket mer närvarande mamma och människa efter det jobb jag varit tvungen att göra med mig själv. Jag prioriterar för första gången i mitt liv mina egna behov och jag har lärt mig säga både stopp och nej när jag inte orkar eller vill.”

Läs vår tidigare artikel om Madeleines graviditetsdepression: ”Jag kände ingen glädje över barnet”

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande