”Du kommer aldrig att kunna bli gravid.” Sorgen efter beskedet var enorm – men revanschen kom från oväntat håll. Karoline Brodin, 44, fick sin drömbebis tack vare den nya metoden embryoadoption.

Singel och barnlös vid 40, nej nej, det fanns inte i Karoline Brodins tankevärld.
– Jag skulle ju ha man, hus, barn, bil… men så blev det inte riktigt.

Nej, livet vill sällan som man själv har planerat. Speciellt inte när det gäller barn. Karoline hade längtat, drömt och fantiserat om bebis i många år – men det var först när hon passerade den fyrtionde födelsedagen som stressen infann sig på riktigt.

Hon, som levt ett härligt liv som dykinstruktör på en thailändsk paradisö i fem år, kom hem och slogs av insikten att det började bli bråttom.
– Men jag tänkte fortfarande inte att det skulle vara några problem att bli gravid, jag blev ju det så lätt för tio år sedan, även om den graviditeten slutade i abort.

Och så en morgon för fyra år sedan läste Karoline ett tidningsreportage om Stork­kliniken i Köpenhamn, den inseminations­klinik som svenska singelkvinnor (och en del homosexuella par) åker till för att göra den insemination som inte är tillåten för ensamstående eller samkönade par i Sverige.

Karoline, som inte hade hört talas om den möjligheten tidigare, började lusläsa allt hon hittade om olika kliniker, tester och undersökningar. Inom kort började hon själv genomgå vad som skulle bli en lång rad tester. Dessutom flyttade hon till Skåne, delvis för att komma närmare sin familj men också för att vara nära kliniken i Köpen­hamn.

Redan när Karoline bodde i Stockholm hade hennes gynekolog sett att hon hade polyper på äggstockarna, men sagt att det inte innebar några hinder för graviditet. Helsingborgsläkaren tyckte annorlunda, och Karoline fick vänta ytterligare några värdefulla veckor på operation.
– Det tog bara några månader, men tiden är värd väldigt mycket när man försöker att bli gravid. Fast jag levde fortfarande i tron att jag skulle kunna göra en eller två inseminationer, sedan skulle jag vara gravid.
Efteråt kändes det onödigt att jag drog ut på det så, jag hade kunnat göra allt mycket snabbare, men jag var ju så säker på att det skulle
fungera.

Karoline berättade om sina barnplaner för sin syster och bästa kompisar.
– Men jag vet inte om de verkligen på allvar förstod att jag hade tagit det här beslutet, de lät så förvånade när jag väl skulle åka dit…

Redan nu började Karolines kropp sparka bakut. Ägglossningen, som tidigare varit så regelbunden, dröjde 17 dagar extra och det var bara början på den mardrömsväntan som medföljer barnalängtan, men den 11 februari 2009 var det äntligen dags för första resan till Köpenhamn och den klinik hon hoppades skulle hjälpa henne bli gravid med ett efterlängtat barn. I dag ångrar Karoline att hon inte hade med sig en vän som stöd till kliniken och hon gråter när hon berättar:
– Jag gör ju det mesta själv, men ensam är inte alltid stark. Personalen var underbar, men det hade ändå varit skönt att hålla någon i handen. Jag visste inte alls vad jag gav mig in på.

Väl på kliniken gick besöket fort, bara 30 minuter, välkommen, hej och hejdå. Redan hemma hade Karoline fått välja spermadonator, något man kan göra ner till ögonfärgsdetalj.
– Men jag ville inte göra så många val, utseenden kan ju ändå hoppa över en generation. Jag valde bara en viss längd eftersom många i vår familj är långa. Men för mig kvittar det hur barnet ser ut… bara det blir ett barn.

Men första resan till Storkkliniken skulle bli sex till. Stressen tilltog med varje minus på graviditetsstickan.
– Under resorna över till Danmark försökte jag alltid gå in i min egna värld, lyssna på klassisk musik och slappna av för att komma i rätt stämning och sedan inte stressa tillbaka till jobbet. Men det är klart att det ändå var en press att behöva försvinna från jobbet en halv dag i månaden. Det var så mycket hemlighetsmakeri, vad sa jag för anledning sist? Att jag skulle till doktorn? Eller tandläkaren? Till slut berättade jag om allt för en kollega, som var väldigt förstående.

Hur har reaktionerna från omvärlden varit?

– Alltid bra, konstigt nog. Jag hade ställt in mig på att fler skulle ifrågasätta mitt beslut att skaffa barn på egen hand. Kanske vågar man inte säga det till mig rakt ut. Att jag bestämmer mig för att skaffa barn på egen hand är ett otroligt genomtänkt beslut, kanske mer genomtänkt än alla ”oops”-graviditeter.

Två veckor efter varje insemination levde Karoline i en bubbla. Gravid? Inte gravid? Nästan all tankeverksamhet gick åt till funderingar på det. Sju gånger hann hon bli besviken, och till slut orkade inte hennes kropp mer gravidpress. Karoline gick in i ett tidigt klimakterium och ägglossningen försvann.
– När min gynekolog sa att jag inte hade några ägg längre var det som att dra undan en matta med ett svart hål under, jag blev så ledsen.

Ett, bara ett, desperat försök till, på en annan dansk klinik, Copenhagen Fertility Center, sedan var pengarna och hoppet slut. Karoline var 43. Insåg att hennes drömmar om barn hade krossats. Hon bara grät.
– Men jag har världens bästa chef som lät mig gå hem och gråta och jobba hemifrån.

Mitt i depressionen över att aldrig kunna bli mamma besökte Karoline en gynekolog till, mest för att den första hade sagt att det inte var någon idé att börja äta hormoner – Karoline skulle ändå inte bli gravid, hon var för gammal.
– Ja, det sa den gynekologen rakt ut. Inte det man behöver höra. Men jag blev rekommenderad en underbar människa på Ängelholms lasarett som gjorde alla möjliga tester för att se vad som hänt med kroppen och om det fanns något hopp om egna ägg. Det fanns det inte. Hon sa: ”Jag jobbar inom landstinget och får egentligen inte berätta det här, men din sista chans skulle vara en embryoadoption. Läs på om det och se om det kan vara något.”

Ännu en term Karoline fick börja läsa på om. Embryoadoption? Att sätta in en annan kvinnas redan befruktade ägg? Karoline skickade mejl till kliniker i Ryss­land, Portugal, Spanien och Riga, där AVA-kliniken i Riga svarade snabbast och proffsigast. Hoppet började återvända. En snäll vän lånade ut de 70 000 kronor som krävdes och Karoline fick gå på ett noggrant schema med hormoner och tabletter. Dessutom fick hon göra ett ultraljud på liv­modern för att se att livmoderväggen tjocknat som den skulle för att kunna ta emot ägget.

I december 2010 fick Karoline besked – hennes resa kunde bli av om en månad.
– Det var bra att veta i så god tid, då kunde jag förbereda jobbet och inte heller behöva kasta mig iväg själv. Men jag var väldigt nervös. Jag visste att det var mitt absolut sista försök innan jag blev för gammal, dessutom skulle jag inte ha råd att försöka igen.

Den 20 januari förra året var det dags. Karoline flög till Lettland tillsammans med en kompis och stannade över helgen, ville göra det till en minisemester och inte bara hasta fram och tillbaka över dagen (vilket faktiskt är möjligt, själva embryoadoptionen tar bara en halvtimme).
– Jag ville ha lugn och ro, nu skulle ägget banne mig fastna. Men visst, det var superläskigt att innan bara ha tittat på en hemsida, mejla någon och fundera på vad det var för människor man faktiskt skulle träffa där på kliniken. Men jag hade en fantastisk doktor, hon förklarade allt när hon satte in ägget och själva ingreppet kändes ingenting.

Karoline fick ligga kvar en kvart under ett mysigt duntäcke, fick med sig en ultraljudsbild på ägget och ordinationen att fortsätta äta piller och hormoner till och med vecka nio för att få kroppen att förstå att den skulle behålla det här ägget.

Nu började den allra värsta väntan. Karoline packade res- och dykväskan för åtta veckor i Thailand. Om försöket misslyckades skulle hon i alla fall kunna dyka sig igenom sorgen. Om hon skulle bli gravid skulle hon kunna ta det lugnt i paradiset. Med sig hade hon också fyra graviditetstest.
Den 2 februari öppnade hon ett av dem, i en liten bungalow på den thailändska ö som hon kände sig så hemma på – men som lika gärna skulle kunna börja förknippas med sorg över det barn som aldrig blev.
Efter tio sekunder visade teststickan plus. Karoline slängde ifrån sig den. Tänkte att hon nog sett fel.

Men det hade hon inte. Även de nästa fyra dagarna visade testen positivt.
– Jag kan inte ens beskriva glädjen och hela graviditeten gick så bra efter det. Jag skulle så gärna vara gravid en gång till, jag hade inga krämpor eller annat att klaga på. Visst bar jag på mycket oro fram till vecka 12, sedan fram till nästa magiska gräns i vecka 22, men sedan kändes det bara bra. Och att meddela Riga-kliniken om graviditeten var så himla roligt.

Eftersom Karoline är över 40 blev hon igångsatt när det beräknade förlossningsdatumet, 13 oktober, kom. Hennes älskade syster Kattis som följt hela hennes graviditetsresa var med i förlossningsrummet och från första värken till födseln av Oliver Vincent Bruce Brodin tog det sju timmar.
– Vi var på väg till snitt tre gånger eftersom hjärtljuden gick ner, men strax efter midnatt föddes Oliver och jag minns att jag så gärna ville veta vad det var för kön när han låg på magen, men ingen svarade. Jag fick lov att tvinga min syster att titta efter, skrattar hon.

Navelsträngen låg hårt lindad om halsen på Oliver och personalen fick ta honom till neonatalavdelningen för att få igång andningen ordentligt, men Karoline hann aldrig bli nervös. Och i dag sussar tre veckor gamle Oliver i bärsjalen och snuttar på nappen med ett gnisslande nöjt ljud.
– Det är så roligt, många tycker han är så lik mig, även läkarna på sjukhuset – trots att  det står i mina papper att jag är singel och jag har gjort en embryoadoption. Man kanske gärna vill att barnet ska vara likt sin mamma. Det ska bli spännande att se hur han kommer att se ut i framtiden.

Oliver kommer aldrig att få reda på vilka hans biologiska föräldrar är, eftersom kliniken i Riga inte har den informationen öppen, men Karoline kommer att vara ärlig med hans historia så fort han är mogen.
– Jag kommer att berätta på ett mjukt sätt om att det inte finns någon biologisk far men en man och en kvinna som ville hjälpa mig att få dig. Ibland önskar jag att jag hade börjat skaffa barn tidigare så att Oliver kunde ha fått syskon, men allt har kanske sin tid. Jag hade aldrig tänkt mig att bli en gammal mamma, men nu är det som det är.

Första tiden som mamma beskriver Karoline som kärlek, kärlek, kärlek.
– Att den här lilla krabaten är min… jag skulle dö utan honom. Jag är vanligtvis en ganska cool människa, men jag förvånar mig själv med att det finns så många sätt att oroa sig på. Får han tillräckligt med mat? Mår han bra?
– Tänk, för bara ett år sedan hade jag inte ens hört talas om embryoadoption. Nu sitter jag här med Oliver. Allt gick så långsamt – men ändå så enormt fort.