Helene Gustafsson överrumplades när hennes son Elias valde att födas redan i vecka 30. Med sin historia vill hon dela med sig av hur det är att få ett för tidigt fött barn.

”J

ag upplevde min graviditet som väldigt behaglig och komplikationsfri, om än med lite blödningar som kom med jämna mellanrum. Det var en hektisk tid där jag jobbade samtidigt som jag pluggade. Min son var beräknad till slutet av augusti.

Våren flöt på, mina studier närmade sig sitt slut och jag såg fram emot två månaders ledigt för att förbereda mig inför bebisens ankomst. Det var nu början av juni och jag hade dragits med lite blödningar i några veckor.

”Barnmorskan sa att hon inte var orolig för mig”

Onsdagen den 15 juni var jag på mödravården och ungefär samtidigt blev jag klar med de sista tentorna. Jag fick en tid hos läkaren kommande tisdag för att kolla upp blödningarna. Jag var nu i vecka 29. Jag frågade barnmorskan om jag behövde oroa mig hela helgen, men hon var inte orolig för mig, sa hon.

På torsdagskvällen började värkarna och jag sov ingenting den natten för att det gjorde så ont. Varken jag eller min sambo kopplade att det var riktiga värkar – det var ju så långt kvar av graviditeten. Jag sa till och med ”Om det känns så här nu, hur ska det då inte kännas när det är dags?!”.

Även blödningen tilltog under natten och på fredagsmorgonen ringde jag specialistmödravården och de sa att jag skulle åka in. På sjukhuset undersöktes jag av två läkare och fick det dystra beskedet att min cervix var helt utplånad, att förlossningen hade börjat och att jag skulle bli inlagd direkt.

”Jag fick värkstoppande dropp och frågade vad som skulle hända om det inte fungerade”

Väl inlagd på förlossningsavdelningen fick jag och min sambo prata med en barnläkare om vad det kunde innebära att få ett för tidigt fött barn. Ord som CP-skada och underviktig susade runt i skallen. Det gick nästan inte att ta in.

Jag fick värkstoppande dropp och frågade en sjuksköterska vad som skulle hända om det inte fungerade. I 80 procent av fallen fungerade det, svarade hon, och då skulle jag få tillbringa resten av sommaren inlagd, sängliggandes.

Givetvis skulle jag tillhöra de 20 procent där det inte fungerade med värkstoppande. På natten till den 18 juni gick vattnet och värkarna tilltog. Jag var som i chock och tänkte bara ”Inte nu, det går inte. Det är två månader kvar av graviditeten. Det är alldeles för tidigt.”

Men kroppen lyssnar givetvis inte på sådant och cirka två timmar senare var vår son Elias ute. Född i vecka 30+0. Han vägde endast 1322 gram och var 40 centimeter lång. Danderyds sjukhus hade ingen plats för oss på neonatalavdelningen så vi flyttades till Södersjukhuset.

”Det var en konstig känsla att lämna sin lilla bebis kvar på sjukhuset medan jag åkte hem”

Nu började en fem veckor lång period av sondmatning, medicinering, syrgasgrimma, bröstpumpning och längtan efter att få åka hem. Oron över hur en för tidig födsel skulle påverka honom på sikt fanns också där.

Till en början pendlade vi mellan hemmet och sjukhuset eftersom vi bor så nära. Det var en konstig känsla att lämna sin lilla bebis kvar på sjukhuset medan jag själv åkte hem. Jag var rädd att det skulle påverka anknytningen mellan oss.

Föddes i vecka 30 - Världsprematurdagen

Personerna på bilden har ingenting med texten att göra.

Flera gånger om dagen åkte vi till Elias för att sitta hud mot hud. Just att ”huda” är så oerhört viktigt denna tid för att barnet och föräldrarna ska knyta an. Samtidigt som vi satt så sondmatade vi Elias var tredje timme. Personalen lärde oss att mata, ge medicin, byta blöjor och allt annat vi behövde kunna.

”Världen utanför stannar och allt som existerar är livet på neonatalen”

Efter ett par veckor fick vi ett rum på avdelningen. Det är en mycket speciell känsla att vara på en neonatalavdelning. Personalen är fantastisk och gör ett enastående arbete, men det känns som jag tänker mig att det är på en anstalt, eftersom det är nödvändigt att vara där i princip dygnet runt. Världen utanför stannar och allt som existerar är livet på neonatalen.

Som mamma gnager det dåliga samvetet till en början. Var det något jag gjorde under graviditeten som orsakade detta? Är det mitt fel att min lilla son ligger där i kuvösen med sex sladdar i sin späda kropp? Men de tankarna byttes snabbt ut till mer positiva, eftersom det oftast inte finns någon förklaring till varför barn föds för tidigt. Och hur bra mamma blir jag om jag ältar det där?

Nej, det är bara att acceptera att det blev som det blev. Elias ville helt enkelt ut i sjunde månaden, någon förklaring till varför har vi inte fått och kommer nog heller aldrig att få.

”Till slut drog Elias ut sonden själv och då förstod vi att det var dags att bara amma och flaskmata”

Vi är dock mycket tacksamma för att Elias har mått bra hela tiden och egentligen aldrig behövt syrgas – han fick det mer som stöd då han blivit snuvig av sonden.

I mitten av juli fick vi äntligen åka hem, en lättnad men även skrämmande – skulle vi klara detta utan backup nu? Men vi kom snabbt in i det tack vare alla tips och råd vi fått av personalen på sjukhuset. Nu började livet och vardagen med vår älskade son, dock med hemsjukvård och sonden kvar ett par veckor. Läkarbesök gjordes med jämna mellanrum, bland annat på ögonkliniken då för tidigt födda kan få problem med ögonen.

Till slut drog min son ut sonden själv och då förstod vi att det var dags att bara amma och flaskmata. Vilken lycka det var att vara hemma! Det var det jag längtat efter hela tiden, att kunna gå med mitt barn i barnvagn som andra föräldrar.

”Jag hoppas att min berättelse kan vara till tröst för någon annan”

Helenes son föddes i vecka 30

Du lever hela tiden i nuet när något sådant här händer. Tar en dag i taget. Samtidigt är du inte ensam utan det finns andra föräldrar som går igenom samma sak. Jag har utbytt många erfarenheter med flera av dem.

Läs också: Lisa har fött båda sönerna för tidigt: ”Jag visste inte om de skulle överleva”

Elias är nu en glad krabat och det ska bli jätteroligt att följa honom genom livet. Han är och kommer alltid att vara vår tappre hjälte som gått igenom mer än vad en nyfödd bebis ska behöva göra.

Jag var helt oförberedd när detta skedde och hoppas att min berättelse kan vara till tröst för någon annan i samma situation.”

NUVARANDE Helenes son föddes i vecka 30: ”Jag tänkte att det var mitt fel”
NÄSTA Josefine har två barn med diabetes: ”Vi kämpar för att hålla dem vid liv”