Veckans förlossningsberättelse – Cissi Wallin: "Tänk om han föds i toan!"
Nu börjar mama med nya artikelserien Veckans förlossningsberättelse! Först ut är mama-bloggaren Cissi Wallin som blev igångsatt och prisade epidural när sonen Helmer föddes i februari 2015.
Tisdag eftermiddag klockan 19. Vi kommer till mottagningen på plan 4 på BB Stockholm. Jag är fruktansvärt nervös. Och fattar samtidigt inte varifrån min slitna kropp ska få energi till att på något sätt klara av att föda ett barn.
Men, igångsättning it is och vi får ett rum. En polsk gynekolog känner och klämmer, vi pratar lite polska (det lilla jag kan) och skojar om polskt temperament och hur min (polska) morsa typ vill flytta in hos oss när ungen väl är ute. Jag är knappt öppen. Besviken. Tycker ju att jag haft mycket och starka sammandragningar under senaste veckan.
Men får i alla fall en propess, som en platt tampong med hormonellt innehåll som stoppas upp intill livmodertappen. Den ska dra igång latensfasen på riktigt. Men det finns några minus.
Man kan, som förstföderska få en extra utdragen och därmed jobbig förlossning. Och runt 30 procent av alla igångsättningar på just förstföderskor slutar med snitt. Eller sugklocka (har inga siffror på just det, men absolut vanligare än annars). Men är beredd att ta riskerna. Graviditeten har blivit ett fängelse, ett fysiskt och psykiskt typ svart hål.
Propessen sätts som sagt i. Då är klockan runt nio på kvällen. Vi lägger oss i det terrakottamålade rummet och väntar. Försöker sova. Men ganska snabbt sätter det igång. Värkarna. Pang på bara.
Jag som är van vid jävliga menssmärtor sedan typ tolvårsåldern blir ändå ganska snart påverkad mer än bara ”aj” (och konstaterar att det gör ont). Lägger mig på sidan med Limpan som stor-sked och så andas vi. Profylaxandas igenom värk efter värk. Som kommer ungefär var tredje minut och varar 30-40 sekunder. Starkare och starkare.
Alltså, ville tillbe människan som satte epiduralen!
Till slut behöver jag något att sova på. Ringer på klockan och får alvedon och en bricanyl. Väntar en halvtimma, inget händer. Värkarna blir bara starkare. Sover ingenting. Limpan slocknar och jag andas mig igenom trettio värkar, metodiskt och målmedvetet. Ännu är det hanterbart. Men allt annat än skönt.
Strax före klockan två står jag inte ut längre. Har bara öppnat mig till knappt två centimeter och sköterskan tar ut propessen.
Hur jag fördrev tiden fram till typ halv sex när de äntligen körde upp oss till förlossningen vet jag faktiskt inte. Smärtstillande bet ju inte, och värkarna körde på stup i ett. Och gissa om jag blev SJUKT besviken när det konstaterades att jag inte öppnat mig nästan ett dugg mer under alla timmar av ont?!?
[adSpace placement="auto"]
Här bestämmer vi i alla fall att nä, nu dundrar vi på med en epidural och sedan in med propessen igen. Och epidural… Alltså ville tillbe människan som satte den med guld och diamanter. Hon var som en religiös uppenbarelse. Eller, kanske mest själva bedövningen men ja…
MAT! Tänk om vi inte hinner käka?
Sedan har jag inte ont alls. Ligger där på förlossningsrummet, i sängen och spelar Candy Crush, sover, käkar lite, får klåda som en liten biverkning… Men överlag: Har det oförskämt gött i några timmar.
Väcks av en barnmorska som nyss gått på sitt pass, då är klockan runt två på eftermiddagen. Vi hade skippat lunchen eftersom vi var helt inställda på att det skulle finnas oceaner av tid till allt sånt i väntan på min extremt sega process. Så som det sägs att det ofta är att bli igångsatt.
Men. När hon känner är jag öppen ÅTTA centimeter. Plötsligt kommer paniken, och euforin på samma gång. MAT! Tänk om vi inte hinner käka? Jag måste käka! Och borsta tänderna. Fan, kan ju inte lukta gammal sömn och typ gårdagens middag i käften när ungen kommer! Hinner knappt bägge innan det börjar trycka på ordentligt nedåt. Då är klockan strax före halv fyra.
Tänker att herregud han kommer ju i toaletten!
Här börjar allt bli lite blurrigt. Får mer epidural, behöver kissa och bajsa men får knappt ut nåt. Bajseriet glömdes för övrigt bort och ehm löstes sedan, under själva födandet. Men mer om det snart.
När jag sitter på toa där runt halv fyra-fyra så kan jag nämligen känna ett bäbishuvud inte särkilt långt in i muffen. Vågar inte trycka på, tänker att herregud han kommer ju i toaletten! Plopp rakt ner i värdigheten liksom.
Barnmorskan får köra kateter istället. Sen går allt väldigt väldigt fort…
Plötslig står jag på knä och krystar i sängen. Vill ha mer epidural men barnmorskan säger att nja, nu tycker jag vi fokuserar på det här… Vrålar att JAG MÅSTE HA MER EPIDURAL FÖRIHELVETEE! Får en halv dos, mest eftersom jag blivit yr av det jag redan fått.
Sedan börjar årets kalas i härlig primitivitet. Urtidsmänniske-beteende. Kvinna i upplösningstillstånd-scenario. Ungen vill ut, och det fort.
Nu bränner och spänner det i hela ”underredet”. Nä, det går nog inte att föreställa sig innan man vet. Jag trodde att jag visste, hade greppat, men icke. Och nånstans här sket jag på mig första gången.
[adSpace placement="auto"]
Sedan varierades ställningar några gånger. Från pall till stå på knä i säng till sidoläge med ena benet upp. Jag har vid det här laget tappat bort alla ehm föreställningar om hur det ”borde” vara att krysta ut en unge. Jag skriker att jag vill dö. Att jag inte vill ha barn. Att allt var en JÄVLIGT DÅLIG IDÉ HÖR DU DET LINUS! Att de gärna får stoppa tillbaka ungen, att alla LURAS hela tiden…
Suger i mig lustgas mellan värkarna som om jag vore en tjackpundare som just fått veckans leverans… Hela krystningsfasen pågår väl i 1,5 timma ungefär. Det känns som 1,5 dygn.
Jag har aldrig gråtit så mycket av både lättnad och ren lycka
När jag är på väg att ge upp, alltså på riktigt, hej släcka lampan och eh typ ”gå hem”, så är plötsligt hela huvudet ute! Ligger på sidan med benet upp och det forsar ut vatten, blod och några värkar senare: En hel bäbis.
Klockan 18.11 den 18:e februari 2015 kom du. 50 centimeter lång och 3360 gram liten.
Jag har aldrig gråtit så mycket av både lättnad och ren lycka. Vi grät över dig. I samma sekund du hamnade på mitt bröst, alldeles varm och kletig så visste jag att du är… Äh, vi låter en av mammas och pappas favoritlåtar berätta istället:
All I ever wanted
All I ever needed
Is here in my arms
Words are very unnecessary…
Cissi Wallin har tidigare publicerat denna förlossningsberättelse på sin blogg här på mama.
Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?
Vi på mama är nyfikna på er läsare och era förlossningsberättelser. Är du sugen på att bli publicerad på mama.nu och dela med dig av din upplevelse är du välkommen att mejla din historia (max 6000 tecken) samt en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se.
Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.
(OBS! Texten kan redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)
Nu finns mama i nytt appformat! Missa ingenting från din favorittidning. Ladda ned mama nu!
