Veckans förlossningsberättelse: Anna fick hjälp av en höggravid kvinna

Jag var beräknad söndagen den 11 september 2016. Den 8 september gjorde läkaren ett ultraljud och en undersökning. Klockan var 15.30 och jag var öppen en centimeter och min livmoderhals var tre centimeter lång. Ingen bebis skulle komma närmsta tiden, sa läkaren.

Jag åkte hem. Fick ett enormt sug efter bröd, chips, pasta – allt med mängder av kolhydrater. Innan jag gick till sängs vid 23-tiden så sms:ade min bästa vän att hon trodde att bebisen skulle komma denna natt: Nej, skrev jag, jag hade ju inga känningar.

Klockan 04.30 vaknade jag med magknip. Jag gick på toa och försökte bajsa men lyckades inte. När jag satt där knep det igen, men det gjorde inte ont. Efter fem minuter kom det igen och fortsatte var femte minut. Jag satte på kaffe och tog en dusch.

Jag sprang ut i morgonrock och installerade bilbarnstolen

Knipen kom fortfarande var femte minut och gjorde allt ondare. Förvärkar, tänkte jag. Jag tänkte att om förvärkar gör så här ont, hur ska då riktiga värkar kännas?

Klockan 06.00 gick jag in och väckte min man. Jag sa: "Älskling, jag tror att jag har värkar, men jag är inte säker". Han flög upp ur sängen!

Klockan 06.20 började jag koka nappar och packa BB-väskan. Det hade jag ju glömt! Jag var irriterad för att dessa förvärkar gjorde så förbannat ont! Vi borde få komma på kontroll tänkte jag. Kom också på att vi inte installerat bilbarnstolen så jag for ut i morgonrocken och började pilla med det! Då kom värkarna med tre minuters mellanrum. Intensiv smärta!

Pang bom stod jag kl 07.00 på soffan på alla fyra och lät som en brunstig tjur! Det var enda sättet att ta sig igenom det.

Jag ringde själv in till förlossningen och ifrågasatte deras omdöme

Min man ringde förlossningen. Barnmorskan i telefon sa att detta kunde ta flera dygn och att jag skulle duscha och ta en värktablett. Vi skulle vila, avvakta och höra av oss senare. Min man lyssnade blint på henne.

Jag svor åt hur hemskt detta var, klippte i min amnings-BH för att den skulle passa, packade färdigt.

[adSpace placement="manual"]

Klockan 07.20 hade jag fem värkar på tio minuter och 48 sekunders värkvila. Det gjorde så ont och jag började kräkas.

Jag ringde själv in och ifrågasatte deras omdöme. De bad oss att komma in.

På väg ut i bilen började jag blöda. Aha, tänkte jag. Nu har jag börjat öppna mig, de kommer att skicka hem oss för att jag inte är öppen tillräckligt. Hur mycket värre kan värkar kännas?

Min laglydiga man stannade för varje skolelev

Vi satte oss i bilen och körde fort in till stan. Klockan var 08.00 och det var skolungdomar överallt. Jag satt fram och skruvade på mig med rutan nedrullad för att få luft. Brölade som en tjur och såg nog ganska galen ut. Minns en ungdom som bara stirrade.

Min man, laglydig som han är, stannade för varje elev som ville passera övergångsstället medan jag skällde på honom. Hur kan man stanna?! Jag ska ju föda barn!

Vi kom fram till sjukhuset. Han släppte av mig vid förlossningen och gick för att parkera bilen. Han bad mig vänta innanför dörren. Det gick bra fram till att nästa värk kom. Då förstod jag att jag måste upp på förlossningen.

Man måste gå genom källaren, bort till en hiss för att ta sig upp, och sedan genom en lång smal korridor för att komma in, och ringa på klockan. En läkare i korridoren frågade om jag behövde hjälp. "Nej tack", svarade jag, "jag klarar mig själv".

De undrade varför jag inte ringt in, men då fick de sig en utskällning

När hissdörrarna öppnades stod där en höggravid kvinna med skräckslagna ögon – där stapplade jag in som ett monster. Hon agerade direkt och hjälpte mig mot förlossningen. Hon höll mitt hår när jag kräktes i soptunnan i väntrummet, hon ringde på klockan och såg till att jag kom in. Värkarna var så himla intensiva!

När jag kom in på avdelningen undrade de varför jag inte ringt in innan jag kom, men då fick de sig en utskällning –  vi hade ju ringt två gånger! Jag fick också veta att det inte fanns några rum lediga, men då gick en undersköterska emellan och sa att rum tre var ledigt och ledde in mig dit. Klockan var 08.20.

[adSpace placement="auto"]

Jag bad om epidural, men de ville koppla upp mig på CTG först. Jag ombads att ligga still på rygg, men hur skulle det gå till hade de tänkt?!

Efter 20 minuter hade de registrerat färdigt. Jag bad åter om en epidural, men de ville undersöka först. "Nej du", sa barnmorskan, "vi hinner inte med en EDA, du är öppen tio centimeter!".

Jag fick lustgas och min man kom. Han klädde av mig och på med sjukhusskjortan. Avdelningen var fullbelagd och ingen barnmorska var tillgänglig! Jag ringde på klockan, att försöka andas igenom värkarna var omöjligt.

Klockan 11.30 bestämde jag mig för att sova, efter många andetag i lustgasmasken. Då stängde barnmorskan av gasen, och kopplade på ett värkstimulerande dropp. Värkarna blev ännu mer intensiva!

Där kom han, upp på mitt bröst. Min son!

Jag minns hur det brände i underlivet och sa till min man att han varje dag skulle påminna mig om hur ont detta gjorde så att jag inte skulle få för mig att göra om det.

Klockan 11.50 fick jag en kraftig krystvärk och tog i som jag aldrig gjort innan. Helt plötsligt kom han ut! Min sons skrik fyllde hela rummet. Min man grät, jag grät, jag skakade. Där kom han, upp på mitt bröst. Min son! Han som jag älskar mest, som varit så efterlängtad. Han som jag flyttar berg för. Där låg han. Han förändrade allt.

Barnmorskorna var chockade över att det gick så snabbt, att jag hade öppnat mig tio centimeter på så få timmar.

De har redan skickat iväg en remiss till Auroramottagningen för att jag ska få bearbeta och planera inför nästa förlossning. Det kanske kommer gå ännu snabbare nästa gång.

Nu vill jag så gärna komma i kontakt med den höggravida kvinnan i hissen, men jag minns knappt hur hon ser ut. Hon är min ängel!

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Har du fött barn med planerat kejsarsnitt, med en fotograf på plats, eller kanske med en kompis som stöd? Vilken typ av förlossning du än har haft är vi på mama nyfikna på att höra din berättelse.

Välkommen att mejla din historia (cirka 5000-6000 tecken) samt minst en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén:

lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(Texten kan komma att redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)

Missa ingenting från din favoritsajt – ladda ned appen mama nu!