Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Tess födde i England: ”Jag fick en opiatspruta jag absolut inte ville ha”

Föda barn utomlands – så funkar det. mama har fått ta del av sju (helt häpnadsväckande) förlossnings­berättelser från andra delar av världen. Tess tvingades gå igenom en utdragen och smärtsam förlossning i England.

Foto: Liderina

Tess Montgomery Chamberlain, 35, har bott i London i tolv år och har nu fött sitt första barn – det blev inte alls som hon hade tänkt sig:

Tess Montgomery Chamberlain

Ålder: 35.

Familj: Garth, 32, Ace, 4 månader.

Bor: I London.

Gör: Bloggar på tessm.metromode.se.

”Min förlossningsberättelse är en känslosam och vansinnigt smärtsam historia. Det känns på många sätt som om jag hade två födslar, en mindre bra och sedan en toppenbra variant till avslut.

Den offentliga vården i England är gratis, men den innebär också en spartansk upplevelse. Under min graviditet kände jag mig inte direkt omhändertagen. Jag fick träffa olika barnmorskor vid varje kontroll, vilket kändes väldigt opersonligt.

Efter förlossningen fick jag dela rum med fem andra mammor och det fanns bara en obekväm fåtölj till papporna. Vi frågade om det fanns ett privat rum, som kostar cirka tusen pund, men alla var fulla.

Tess bor och födde barn i London.
Tess bor och födde barn i London. Foto: Ida Zander

Åter till min personliga erfarenhet: Jag hade gått över elva dagar och hade tid för igångsättning på dag tolv om ingenting hade hänt innan dess. Många skojade att det nog skulle sätta igång natten innan, bara för att.

De hade rätt! Vid tre på morgonen vaknade jag av värkar. Jag gick upp och fixade lite med sjukhusväskan och pillade med bebiskläderna innan jag väckte Garth. Vi var båda galet förväntansfulla! Han lagade lite gröt till oss båda och vi åt en väldigt tidig frukost med mig på pilatesbollen under varje värk.

”Vi låg sex par i ett rum med draperier mellan”

Värkarna var en fyra av tio på smärtskalan och vi ringde in till birth-centret och förvarnade att vi var på G.

Vi tände ljus, lyssnade på lugn musik och försökte slappna av så mycket som möjligt. I sex timmar hängde vi i vardagsrummet och jag testade alla mina andnings- och

visualieringstekniker för att se vad som skulle funka bäst.

Det enda kruxet var att runt åtta på morgonen började värkarna avta. De kom med allt längre mellanrum och vid tio hade de avstannat helt. När vi ringde in till birth-centret sa de att vi skulle komma in och påbörja igångsättningen.

Vi åkte in och blev skickade till en ganska temporär igångsättningsavdelning som sjukhuset nyligen hade startat. Det mesta på den här avdelningen var ganska provisoriskt. Det var bara ett fåtal barnmorskor och vi låg sex par i ett rum med draperier mellan.

”Det visade sig att mitt vatten redan hade gått, antagligen 48 timmar tidigare”

De bestämde att jag skulle få en hormontampong, som de sätter bakom livmodertappen, för att öppna upp och sätta fart på värkarna. Den ska sitta inne i 24 timmar och vi skulle få åka hem emellan. Toppenskönt!

Men först var de tvungna att kolla hur öppen jag var. När barnmorskan undersökte konstaterade hon att jag var öppen två centimeter, men sedan fick hon ett bekymrat uttryck i ansiktet. ’I can feel hair’, sa hon. Det visade sig att mitt vatten redan hade gått, antagligen 48 timmar tidigare. Jag minns att jag hade känt ett par droppar natten innan. Bebisens huvud måste ha hamnat som en propp som stoppade vattnet.

Då ändrades planen. Helst vill de inte att det ska gå mer än tre dygn mellan att vattnet går och bebisen är ute, på grund av infektionsrisken. Vi blev inlagda och det bestämdes att jag skulle få en gel på livmodertappen i stället.

”Vad jag inte visste då var att timmen på rygg hade gett precis det resultat som jag inte ville ha”

De sista veckorna före förlossningen hade jag problem med att Froggy inte ville fixera sig ordentligt och så låg han på sidan i stället för mage mot min rygg. Jag blev tillsagd att absolut inte luta mig tillbaka och bodde på en pilatesboll så att han inte skulle hamna rygg mot rygg.

Men nu var jag tvungen att ligga på rygg en timme medan den här gelen verkade. Det visade sig vara en riktigt dålig idé, för vid det här laget hade mina värkar börjat igen och i stället för att sitta framtill i magen och ner mot knäna så flyttade de bak till ryggen.

Vad jag inte visste då var att timmen på rygg hade gett precis det resultat som jag inte ville ha, Froggy låg nu rygg mot rygg och jag hade en så kallad ’back labour’ där man får den värsta sortens värkar då bebisens huvud trycker på mammans ryggrad. Man får även två värktoppar i stället för en, så när jag trodde att det värsta var över så kom en till.

”Då kom äntligen en barnmorska förbi och erbjöd mig Alvedon”

Under sex timmar kunde jag sitta på en boll i vårt lilla bås och ta värkarna helt okej, de låg kanske på en sjua på smärtskalan, men gick fortfarande att andas igenom. Sedan eskalerade det fort, jag började tappa kontrollen i toppen av värken och började råma som en galen ko. Det kändes som att någon slet nedre ryggraden i bitar under värktopparna.

Det blev många smärtsamma timmar på sjukhuset för Tess.
Det blev många smärtsamma timmar på sjukhuset för Tess.

Jag märkte att vi skrämde de andra kvinnorna i rummet som blev igångsatta och för att få lite privat tid så lyckades vi hitta ett tomt rum längre ner i korridoren. Vi rullade över bollen dit och där kunde jag råma så högt jag bara ville in i Garths bröst och gå cirklar i rummet mellan värkarna.

Vi jobbade på i sex timmar till innan Garth märkte att det började bli för mycket för mig. Värkarna var uppe i en nia på skalan och jag tappade totalt kontrollen i toppen och hade kväljningar och skakningar. Då äntligen kom en barnmorska förbi… och erbjöd mig Alvedon. Som jag tog och som givetvis inte gjorde ett jota.

Hon påminde mig om att jag inte var i det aktiva stadiet ännu och att jag skulle åka till förlossningsavdelningen först när jag var fyra centimeter öppen.

”Det visade sig att det inte fanns lustgas på den här avdelningen, men att jag kunde få opiatsprutan”

Efter en timme till letade Garth reda på en barnmorska och krävde en undersökning, vi måste ju vara uppe i fyra centimeter nu?!

Då leddes jag tillbaka till mitt lilla bås, fortfarande råmande och skakande. Att lägga sig ner för att bli undersökt var helvetiskt. Det gick inte att ta värkarna liggande och jag låg

i spasmer under tiden.

Barnmorskan deklarerade att jag fortfarande bara var två centimeter öppen. Vid det här laget var både jag och Garth i bitar och frågade om vi i alla fall kunde få lustgas? Det visade sig att det inte fanns lustgas på den här avdelningen, men att jag kunde få opiatsprutan – det enda alternativet som jag absolut inte ville ta eftersom opiaterna går genom moderkakan till barnet.

Men barnmorskan pushade och pushade och det kändes så olustigt att ligga där med de andra kvinnorna som lyssnade att jag till slut gav upp och sa ja. Så jag fick den där jäkla sprutan och den hade inte alls den effekt som jag hade hoppats på.

”Garth hade fått nog och hotat med att ta mig till ett annat sjukhus”

Mina värkar kom kanske varannan minut och jag kände mig så borta att jag var tvungen att ligga ner i sängen på sidan och somnade mellan varje värk. Men så fort värken kom var den lika stark som innan och jag låg i princip och torrjuckade i sängen och skrek som en ko. Jag minns som tur var inte mycket av timmarna efter det.

Nästa minnesbild är när en kvinna dök upp med en tub lustgas. Det visade sig att Garth hade fått nog och hotat med att ta mig till ett annat sjukhus om de inte såg till att jag fick smärtlindring direkt. Det funkade!

Med lustgasen blev allting lite mer hanterbart. Dock var smärtan uppe i en tia och jag trodde på allvar att jag skulle dö. Tårarna strömmade och jag var helt knäckt.

20 timmar efter att ha blivit igångsatt uttalade en barnmorska de magiska orden ’Du ska upp till labour ward nu’. Men jag var tvungen att gå själv upp till avdelningen.

”Alla var så snälla och verkade ganska chockade över hur illa däran jag var”

Jag gjorde en deal med dem: ’Om ni ser till att jag får en epidural så fort jag kommer fram så kan jag palla att ta de fyra till fem värkar som det tar för oss att nå dit till fots’. Så vi började gå och när en värk kom stod jag och skrek in i Garths bröst och hittade någon form av larvigt litet salsasteg som hjälpte mig att lätta lite på trycket i ryggen. Det fick Garth att skratta mitt i allt och det gjorde mig lite glad.

Ace hette Froggy i magen.
Ace hette Froggy i magen.

När vi väl kom fram stod en väldigt trevlig läkare där, redo att ge mig epiduralen. Jag sken som en sol från och med att jag steg in i rummet på labour ward. Alla var så snälla och verkade ganska chockade över hur illa däran jag var.

Jag fick ta två värkar med lustgasen innan jag fick epiduralen och helt plötsligt så blev hela kroppen helt varm och all smärta bara försvann. Det var lätt en av de bästa stunderna i mitt liv. Jag hade kunnat pussa hela teamet, det var helt underbart efter det helvete jag precis hade gått igenom.

”Ett alarm gick och rummet fylldes av människor som klämde, kände och flyttade på mig”

Eftersom jag fortfarande bara var två centimeter öppen bestämde man att jag skulle få hormondropp. Jag kunde se hur mina värkar kom tätare och tätare på monitorn, men jag kände ingenting. Barnmorskan sa åt oss att försöka sova lite och jag slocknade på sängen, och Garth på en beanbag, i fyra timmar.

Helt plötsligt vaknade jag av att det rusade in en läkare och bad mig att vända på mig i olika positioner. Ett alarm gick och rummet fylldes av människor som klämde, kände och flyttade på mig. Froggys hjärtljud hade gått ner, så de stängde av droppet och tog hål i de hinnorna som var kvar. Ut forsade massor med blod och bajs. Froggy hade bajsat i fostervattnet och det blev bråttom. De gav oss ett par minuter ensamma att prata igenom våra val, akut snitt eller fortsätta naturligt.

Valet var enkelt – snitt utan tvekan! Jag deklarerade till varenda person som kom in i rummet att jag var jätteglad att ta ett snitt (jag måste nog ha varit lite hög fortfarande). Läkarna höll med om att det var ett bra beslut.

”De nämnde att han låg rygg mot rygg och hade lossnat från bäckenet”

Ett par minuter senare låg jag inne i operationssalen med ett stort skynke över min mage. Alla personerna i rummet (10–14 stycken) presenterade sig och jag avslutade glatt med ’I'm Tess and I am a mom-to-be’. Vid det här laget var jag euforisk.

Nybliven London-mama!
Nybliven London-mama!

Jag kände ett tryck mot bröstet och sekunden efter hörde jag världens högsta: ’Oooäääää oooäää oooäää’. Så sänkte de skynket och Garth deklarerade högt att det var en pojke. Gud vad jag grät! Jag fick upp Ace på bröstet. Han vägde nästan fyra kilo, så det var en rejäl grabb. Läkaren som drog ut honom hade sagt ’Bloody hell – it’s big!’ och de nämnde även att han låg rygg mot rygg och hade lossnat från bäckenet. Det var alltså inte konstigt att mina värkar inte gjorde något. Jag önskar bara att någon hade kommit på det lite tidigare…

Allt som allt tog födseln 32 timmar, men det är lätt de sista fem som jag kommer att välja att minnas för resten av livet. Jag kommer även lätt att välja att göra ett snitt med nästa barn, det kändes rätt för mig.”

Sammanställt av: Carin Carlgren, Malin Lundberg Aguilera och Nina Hampusson 

Foto: Privata