Förlossningsberättelsen: Vera förlorade 2 liter blod när barnet fötts

Min förlossning började med värkar klockan tolv på natten fem dagar före beräknat datum. Det gjorde väldigt ont på en gång och värkarna kom tre gånger på tio minuter. Jag väckte min sambo och berättade att det kändes konstigt. Fattade inte att det var värkar där och då. Jag sa åt honom att försöka sova vidare men gick själv upp.

Jag tog mig igenom natten ståendes lutad mot soffan samtidigt som jag vaggade från sida till sida. Vid sextiden på morgonen kom min sambo upp och jag ringde in till förlossningen. Barnmorskan jag pratade med förklarade att det var förvärkar jag kände av och att jag skulle stanna hemma en stund till. Vi har åtta mil in till förlossningen så vi ville inte åka in och få åka hela vägen tillbaka, så vi stannade kvar hemma.

Barnmorskan sa att det var förvärkar och att jag fick acceptera att jag skulle ha ont ett tag

Min sambo gjorde frukost åt mig som jag inte fick i mig då jag hade så ont. Vid nio ringde jag igen och fick prata med en annan barnmorska som nästan lät irriterad på mig och även hon sa att det var förvärkar och att jag helt enkelt fick acceptera att jag skulle ha ont ett tag nu.

Efter det var jag så irriterad att jag stod ut ytterligare några timmar och vid 14 ringde jag igen. Barnmorskan sa då att jag skulle komma in så att jag i alla fall fick lite starkare tabletter mot det onda.

Vi packade våra väskor och åkte in mot förlossningen. Vi var inne vid 16 och barnmorskan vi träffade sa att jag nog skulle få åka hem igen då jag inte verkade så smärtpåverkad. Men hon gjorde en undersökning i alla fall och då visade det sig att jag var öppen åtta centimeter!

Någon minut efter att moderkakan lossat började jag störtblöda

Efter det gick allting väldigt fort. Det var för sent för någon smärtlindring men jag fick prova lustgas. Det hjälpte inte så mycket tyckte jag men det hjälpte att ha något annat att fokusera på. Klockan 18.35 kom min fina lilla pojke till världen och lyckan var total. Men bara någon minut efter att moderkakan lossat började jag störtblöda.

Jag förlorade 2,2 liter på bara några minuter och min sambo fick snabbt ta vår son. De hade inte klippt navelsträngen och bebisen skrek som bara den. De fick klippa den snabbt och min sambo fick på något sätt navelsträngen lindad runt hela armen.

Både jag och min sambo trodde att jag skulle dö

In kom (enligt min sambo, jag var inte så uppmärksam i det läget) 10-15 personer. De tryckte på min mage och grejade i underlivet och sa att de måste köra in mig på operation snabbt. Både jag och min sambo trodde att jag skulle dö. Till sist rullade de iväg mig och jag somnade in.

[adSpace placement="manual"]

När jag vaknade igen var jag ensam. Jag försökte ropa på någon men fick knappt fram ett ord då jag hade intuberats och var hes efter det. Jag fick till slut fram en väsning och en sjuksköterska kom och bad mig att vara tyst för att jag inte skulle störa de andra patienterna. Jag frågade vad som hänt och hur min son mådde, men hon kunde inte svara på det.

Hon gick därifrån och jag blev liggandes ensam i vad som kändes som en evighet. Till slut kom barnmorskan som förlöste mig. Hon berättade att min pojke mådde bra och att allt var bra med mig. Orsaken till blodförlusten var att livmodern inte orkade dra ihop sig, men de hade inte behövt operera då det hade slutat blöda till slut. Jag var tvungen att ligga kvar på uppvaket en stund till eftersom jag skulle få blod.

Länge efteråt har jag känt mig så dålig för att det blev så här

Till slut körde de äntligen ner mig till BB. Två sommarjobbare körde mig runt hela sjukhuset för de hittade inte. Men äntligen, runt tre timmar efter förlossningen, fick jag träffa min son.

Vi fick vara kvar på BB i tre nätter eftersom jag var sängliggande efteråt. Jag kunde inte resa mig upp utan att svimma på flera dagar. Länge efteråt har jag känt mig så dålig för att det blev så här. Det kändes som att alla andras förlossningar gick hur bra som helst och de kunde resa sig upp och ta hand om sitt barn direkt efter. Först nu, cirka sex månader senare, känner jag att jag har kommit över detta någorlunda.

Jag önskar att det kunde uppmärksammas mer att allt inte alltid blir som man tänkt sig efter en förlossning. Kan min berättelse bidra till att någon känner igen sig och inte känner sig ensam är jag lycklig.

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Vi på mama är nyfikna på er läsare och era förlossningsberättelser. Är du sugen på att bli publicerad på mama.nu och dela med dig av din upplevelse är du välkommen att mejla din historia (max 6000 tecken) samt en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(OBS! Texten kan redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)