Förlossningsberättelsen: Så gick min igångsättning till

Elin Lemons förlossningsberättelse

Efter första graviditeten, som innebar fruktansvärt illamående, högt blodtryck och sjukskrivning, och sedan slutade med havandeskapsförgiftning och igångsättning, så hoppades jag på en lugn och mysig graviditet med andra barnet. En förhoppning som till viss del blev sann!

LÄS OCKSÅ: Elin fick havandeskapsförgiftning som gravid: Jag hade skyhögt blodtryck

Under hela graviditeten hade jag energi, mådde toppen och kände mig inte ens klumpig fastän jag var stor som ett hus. Men sista två veckorna kom det igen, det blev tungt, oerhört tungt. Orken försvann och mina värden började långsamt stiga. Jag som sett fram emot att få uppleva värkar hemma, åka in på förlossningen för att sedan föda barn, slogs av tanken på att kanske drabbas av havandeskapsförgiftning och bli igångsatt igen.

I vecka 40+2 var vi på rutinbesök på mvc. På vägen dit gick vi in i en butik för jag hade i uppdrag att köpa 60-årspresent till en kollega. Vi bestämde oss att köpa presenten efter besöket, så att vi inte behövde ha med paketet till mvc.

Jag tog jobbsamtal hela vägen till förlossningen, utan att förstå att vi inom ett dygn skulle ha vår son hos oss

Vår fantastiska barnmorska tog prover och kontrollerade blodtryck, protein i urinen och blodsocker. Sedan frågade hon med sin lugna röst om vi skulle ta och gå till förlossningen direkt. Hon berättade att hon skulle ringa in och meddela att vi kommer in.

Varken jag eller mannen förstod egentligen vad det betydde just då. På väg till förlossningen ringde jag en kollega för att samråda om 60-årspresenten och gick sedan och köpte den medan min man gick och köpte mellanmål till oss. Jag tog jobbsamtal hela vägen till förlossningen, utan att förstå att vi inom ett dygn skulle ha vår son hos oss.

BEHÖVER DU KOMMA IVÄG FRÅN VARDAGEN? Följ med mama och Frida Fahrman till Palma i oktober!

På förlossningen gjordes ett ultraljud och de lyssnade på bebisens hjärtljud. Efter fyra timmar kom en läkare och bad mig stanna kvar över natten för övervakning och eventuellt beslut om igångsättning. Samtidigt som min kropp skrek att jag ville ha igångsättning och slippa må så dåligt, så skrek mitt huvud att jag så gärna ville uppleva en vanlig förlossning.

En barnmorska hängde på min mage för att trycka ner bebisen medan en annan tog hål på hinnan så att vattnet gick

Dagen därpå kom en ny läkare och barnmorska och förklarade att de ville sätta igång mig eftersom jag var på väg att få havandeskapsförgiftning igen. Den här gången beskrev de även riskerna med igångsättning, något jag inte fått höra första gången, så jag blev jättenervös.

Klockan 10 satte barnmorskan en nål i min hand och plockade fram det som behövdes. En annan barnmorska hängde på min mage för att trycka ner bebisen medan ytterligare en barnmorska tog hål på hinnan så att vattnet gick. Sedan kopplades ett värkstimulerande dropp och jag blev uppmanad att vara uppe och röra på mig.

Klockan 12 satte värkarna igång och lustgasen var mitt enda fokus. Min man såg på skärmen när en värk var på gång och satte sedan masken mot mig – en tyst kommunikation, vi behövde inte ens prata med varandra. Ibland bytte vi blickar, men mest blundade jag och fokuserade på att vara lugn och låta kroppen göra sitt.

Tio Vasalopp kändes som piece of cake mot vad vad jag just presterat

En barnmorska kom in och föreslog att jag skulle gå och kissa eftersom det skulle vara bra för mig och bebisen. Bara att ställa mig upp skulle vara ett helt projekt, att gå och kissa var helt uteslutet. Att gå de sju meterna till toaletten var för mig som att bestiga Mount Everest – helt omöjligt med dessa värkar!

Jag bestämde mig för att lyssna på rådet om att ställa mig upp, det fick räcka. Så mellan två värkar väste jag till mannen:

– Efter nästa värk måste du hjälpa mig att stå upp. Fort!

En värk kom, och sedan stod jag upp. Tre värkar skulle jag klara av att stå, bestämde jag. Hårt kramandes min man, som höll i lustgasen, fokuserade jag på att vara lugn för att sedan gå tillbaka till sängen. Tre omgångar lyckades jag med detta och att min man har åkt tio Vasalopp kändes som piece of cake mot vad vad jag just presterat.

Narkosläkaren var supersnabb och jag blev så glad att jag tackade henne flera gånger trots att värkarna var så kraftiga

Klockan 14 var värkarna så kraftiga att jag bad barnmorskan om hjälp. Hon frågade om jag ville ha epidural, och jag svarade att jag tog vad som helst!

Narkosläkaren som skulle sätta epidural var supersnabb och jag blev så glad att jag tackade henne flera gånger trots att värkarna var så kraftiga. Innan hon ens hunnit ut ur rummet började jag känna att det var dags att krysta, men hon förklarade att det var en vanlig känsla att tro att det var så nära.

Jag väntade en liten stund och påtalade sedan återigen att jag ville att barnmorskan skulle komma. Min man hjälpte mig att förklara att det förra gången gått så snabbt från att jag fått epidural till att krystvärkarna kom.

Just nu skulle jag kunna springa en mil, laga trerättersmiddag, städa huset och bygga en veranda till huset

Mycket riktigt, jag hade rätt. Det var dags för krystvärkar. Jag var så glad över epiduralen, den duktiga narkosläkaren och att det nu var dags för bebisen att komma att jag ville hylla alla i rummet! Jag förklarade för barnmorskan, barnmorskestudenten, de två undersköterskorna och min man vilket fantastiskt team vi var och att vi gjorde ett bra jobb ihop. Jag skrattade högt av lycka, mitt i full förlossning!

FÖR LITE SÖMN INATT OCKSÅ? Anmäl dig till mamas nya onlinekurs om hur du får barnet att sova hela natten

Tre krystningar och fem minuter senare så kom han klockan 14.33. Lättad att allt gick bra och lycklig över att vi nu var fyra i familjen så grät jag av lycka. Hans lilla varma fuktiga kropp lades på mitt bröst och jag sa till min man:

– Just nu skulle jag kunna springa en mil, laga trerättersmiddag, städa huset och bygga en veranda till huset.

Så mycket energi, glädje och adrenalin fanns i min kropp just då. Den totala lyckan!

Elin med en nyfödd liten Ebbe. Foto: Privat