Förlossningsberättelsen: Pernilla sov sig igenom förlossningen
När Pernilla skulle föda dottern Nathalie för sju år sedan fick hon så smärtsam migrän att hon somnade mitt i värkarbetet. Just som det var dags att krysta vaknade hon till och efter två krystningar var flickan ute.
Sommaren 2010 väntade jag mitt andra barn. Under hela graviditeten hade jag haft migrän ganska ofta. På slutet kom det så ofta att jag sällan fick huvudvärk men blev otroligt trött och hängig.
En tidig måndagsmorgon i juli var det dags. Jag vaknade vid 05.30 med molande mensvärk i nedre delen av magen. Under min första förlossning satt värkarna i ryggen och eftersom dessa värkar inte liknade dem var jag ändå lite osäker på om det var dags.
Jag bad min man stanna hemma tills jag visste mer säkert, men värkarna fortsatte att intensifieras så vi ringde min mamma som skulle vara barnvakt och sa att hon skulle komma men att hon kunde ta det lugnt.
Barnmorskan sa att det var mamma-dotter-värkar
Maken ringde jobbet och sa att han skulle bli hemma. Värkarna började tätna och vi funderade på om vi skulle stressa på mormor som skulle passa storebror. Till slut kom hon och klockan åtta vi åkte in till förlossningen. Min man körde fel på vägen in för att vi satt och pratade i vilan mellan värkarna. Det kunde jag inte under min första förlossning då jag hade värkar nonstop, men denna gång kändes det lugnt att det blev en liten omväg, vi hade gott om tid.
När vi kom fram parkerade vi bilen och gick tillsammans in på avdelningen. Vi fick komma in på ett undersökningsrum och sätta CTG. Där kunde man se, och jag kände ju detta också, att jag hade så kallade dubbelvärkar. Jag hade alltså först en kraftig värk som klingade av helt och fick sedan en liten värk precis efter. Barnmorskan sa att det var mamma-dotter-värkar, men vi hade aldrig hört talas om detta.
Vad som hände sedan har jag ingen aning om, men enligt förlossningsjournalen gick det nästan 40 minuter innan jag vaknade
Jag var öppen sex centimeter vid undersökningen och blev förflyttad till en förlossningssal. Nu var jag på väg att få migrän och bad om att få alvedon, vilket jag fick intravenöst när vi kom in på salen. Sedan la jag mig för att vila. Värkarna kom och gick och jag använde mig bara av andningen eftersom jag på grund av ett hjärtfel, som är åtgärdat, inte fick ta lustgas.
[adSpace placement="manual"]
Efter cirka 40 minuter på salen kom barnmorskan in och undersökte mig igen och jag var nu öppen 9,5 centimeter så hon beslöt sig för att ta hål på hinnorna för att få fart på arbetet. Vattnet forsade ut, men effekten blev precis motsatt och värkarna avtog. I och med min migrän gjorde detta att jag somnade. Vad som hände sedan har jag ingen aning om, men enligt förlossningsjournalen gick det nästan 40 minuter innan jag vaknade till av ett:
– Pernilla, du måste hjälpa till! Hon måste ut nu!
Jag svarade i min dvala:
– Nej! Jag vill inte!
Jag kom ihåg hur ont detta skede gjorde under min första förlossning.
– Jo du måste, hon mår inte bra. Kom igen nu! fick jag till svar.
Min man var riktigt orolig när personalen inte fick kontakt med mig när hjärtljuden på bebisen började gå ner
Så jag hjälpte till och krystade två gånger och klockan 10.22 var hon ute. Jag vaknade till lite när hon skrek. Sedan fick jag henne på bröstet och migränen lättade undan för undan men det tog sin lilla tid innan jag var människa igen. Och det var ju en flicka, precis som barnmorskan varit så övertygad om.
Min man berättade efteråt att migränen hade däckat mig totalt och jag låg och sov djupt. Han var riktigt orolig när personalen inte fick kontakt med mig när hjärtljuden på bebisen började gå ner. Det kom in en massa personal för att hjälpa till. Jag har en svag ögonblicksbild av att det stod folk runt omkring mig när jag öppnade ögonen en snabbis men nästa gång jag tittade var alla borta.
När jag vägrade krysta stod det tydligen en sköterska och hängde på min mage för att försöka forcera ut bebisen. När bebisen hade skrikit försvann all extrapersonal och det var då jag öppnade ögonen igen.
Min man var helt förbryllad över att jag inte förstått allvaret i situationen och jag är tacksam över att jag slapp veta. I slutändan gick ju allting bra och jag har en ovanlig historia att berätta.
