Förlossningsberättelsen: "Kanske skulle jag bli världsbäst på att föda!"

Då jag är en person som starkt tror på att man ska lita på sin magkänsla, ville jag inte vara alltför inställd på hur min förlossning skulle bli. Jag gick inga kurser och kände att jag ville ta allt som det kom. Visst önskade jag att få föda vaginalt men framförallt att det skulle gå bra.

Natten till torsdag den 16 februari vaknade jag med en käftsmäll. Jag hade haft förvärkar i ett par dagar, men nu var det äntligen igång. Värkarna var tuffa och väldigt intensiva. De kom mellan var tionde och sjunde minut. Jag gjorde allt jag kunde för att bara andas mig igenom dem och försöka att inte väcka min sambo Max än. Jag var uppe och gick, tog smärtstillande och en lång dusch.

Vi beslöt oss för att stanna hemma

När klockan var runt 03.30 väckte jag Max och berättade om läget. Jag sa att det var igång men inte tillräckligt täta värkar för att åka in. Vi bestämde att jag i alla fall skulle ringa förlossningen och höra med dem, eftersom vi bor fem mil från sjukhuset. De sa att det bästa var om jag stannade hemma och väntade in tätare värkar, men om det absolut inte gick så fick jag självklart komma in och få smärtstillande, för att sedan få åka hem och sova.

GÅ EN WEBBKURS! Få mer tid i vardagen

Vi beslöt oss för att stanna hemma. Max somnade snabbt om, och efter många timmar med onda värkar lyckades jag äntligen sova lite.

När jag vaknade nästa morgon runt sextiden, och Max var på väg till jobbet, kändes det som att värkarna hade börjat avta igen. Jag tänkte att detta var helt galet! Ska jag behöva ha så tuffa förvärkar om förlossningen inte ens är igång?

Vi åkte hem till min svägerska och tog en fika

Vid åtta lossnade slemproppen och jag tänkte ändå att något borde vara på gång. Klockan nio ringde jag specialistmödravården på sjukhuset, berättade om läget och bad att de skulle göra en undersökning för att se om förlossningen faktiskt var igång. Jag fick en tid samma dag klockan 13.45.

Jag ringde Max och berättade om läget. Vi bestämde att han skulle komma hem och hämta mig, och att vi sedan skulle åka tillsammans. Medan jag väntade på honom började det komma värkar igen.

[adSpace placement="manual"]

Väl inne på specialistmödravården visade det sig att jag var öppen 3,5 centimeter! Läkaren frågade om vi ville få sova lite men jag kände direkt att, nu kör vi! Jag var trött på att ha värkar och kände att vi lika gärna kunde köra på.

Läkaren ringde förlossningen som bekräftade att vi var välkomna om 2-3 timmar, eftersom de inte hade något ledigt rum, så vi åkte hem till Max syster och tog en fika. Knappt tre timmar senare ringde förlossningen och sa att vi var välkomna in.

Nu trodde nog alla att det inte skulle dröja länge innan det var dags att krysta

Klockan 17 blev vi äntligen inskrivna på förlossningen och möttes av jättetrevlig personal. Det beslutades ganska snabbt för att man skulle ta hål på hinnan, så 17.35 gick vattnet. Därefter började jag få väldigt intensiva värkar igen och 18.36 började jag med lustgas. Runt 20-tiden erbjöds jag Eda.

LÄMNA VARDAGSLUNKEN OCH FÖLJ MED MAMA TILL VANN SPA! 

Klockan 21.24 kom ny personal och jag var öppen fem centimeter, men jag mådde väldigt bra eftersom ryggmärgsbedövningen verkligen fungerade. Både jag och Max somnade.

Runt 23.30 väcktes vi av barnmorskan och det visade sig att jag var öppen tio centimeter. Nu trodde nog alla att det inte skulle dröja länge innan det var dags att krysta, men bebisen behövde komma ner lite längre först.

Att föda barn kanske jag skulle få bli världsbäst på!

Jag tänkte att jag ju i stort sett hade sovit mig igenom detta – att föda barn kanske jag skulle få bli världsbäst på!

Jag och Max låg och småpratade och hade det väldigt mysigt, samtidigt som vi började bli allt förväntansfulla. Jag försökte röra lite på mig i rummet för att hjälpa bebisen att komma ner.

[adSpace placement="auto"]

Runt ettiden på natten förklarade personalen att värkarna var lite för korta och att epiduralen ibland tar bort lite av de naturliga värkarna, vilket försvårar för bebisen att komma längre ner. Därför kopplade de på värkstimulerande dropp.

Jag började känna mig orolig och ganska misslyckad

Nu var värkarna igång igen och ondare än någonsin. Jag fick tillbaka lustgasen, samtidigt som jag hade bedövning. Då jag hade haft väldig svår foglossning under graviditeten började jag nu få fruktansvärt ont i fogarna. Jag kunde inte ens ligga ner utan att det kändes som att hela min kropp skulle gå sönder.

Runt 03-tiden ville min barnmorska att jag skulle provkrysta för att hjälpa bebisen att komma längre ner. Men hur krystar man utan krystvärkar?! Hon förklarade väldigt noggrant hur jag skulle göra, men oj vad svårt det var. Jag lyckades till slut krysta två gånger men det hjälpte inte.

Här började jag känna mig orolig och ganska misslyckad. Jag som trodde att från och med att jag var öppen tio centimeter skulle jag snart få krystvärkar och äntligen få träffa min dotter.

Skulle de höja mina värkar till max OCH ta bort min bedövning?!

Runt 04 kom en läkare in och bestämde att vi helt enkelt skulle höja värkstimuleringen till max och stänga av Eda. Jag trodde att jag skulle dö när jag hörde detta. Skulle de höja mina värkar till max OCH ta bort min bedövning?!

Läkaren förklarade att om inget hänt inom en timme kanske det skulle bli akut kejsarsnitt. När jag hörde henne säga det tänkte jag att det var det dummaste jag någonsin hört. Skulle de låta mig lida en timme till, och kanske i onödan också? Jag försökte förklara att jag hellre ville göra snittet men lika snabbt som det togs upp var Eda bortkopplad och värkarna var maxade.

Jag grät och skrek och hade så ont. Aldrig i mitt liv hade jag känt en smärta som denna. Jag bönade och bad om att de skulle stänga av värkstimuleringen och göra snittet. Jag hade panik och kunde verkligen inte tänka på andningen längre. Här började även Max få lite panik och frågade om vi inte bara kunde avbryta.

Klockan 05.00 var äntligen den värsta timmen i mitt liv över och de beslutade att göra ett akutsnitt

Mellan varje hemsk värk skrek jag och frågade hur lång tid det var kvar. Det var den längsta timmen i mitt liv. Någon gång här frågade jag Max hur bebisen mådde och han förklarade att hon mådde bra, och att det var för min skull som snittet skulle göras.

Klockan 05.00 var äntligen den värsta timmen i mitt liv över och de beslutade att göra ett akutsnitt. De kopplade bort värkstimuleringen och gav mig andra medel som jag inte riktigt vet vad det var, men de gav mig hjärtklappning och jag började skaka. Hur läskigt det än var så kände jag ändå någon lättnad över att snart få träffa min dotter.

Jag är glad över att jag inte var inställd på att förlossningen skulle gå till på ett speciellt sätt

Allt gick väldigt fort från det att de bestämde sig för kejsarsnitt tills att jag låg på operationsbordet. Värkarna gick inte över på en gång, utan jag hade fortfarande väldigt ont och grät av smärta, chock och förväntan.

Klockan 05.47 den 17 februari föddes vår dotter Neah i vecka 38+2 med akut kejsarsnitt. Hon vägde 3100 gram och var 46 centimeter lång.

Min förlossning var inte perfekt, men jag är så glad över att jag inte var inställd på att det skulle gå till på ett speciellt sätt. Allt jag ville var att få åka hem med en frisk bebis, och det fick vi. Det var det viktigaste! Och att få höra mitt barns skrik för första gången, var den lyckligaste stunden i mitt liv!

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Vi på mama är nyfikna på er läsare och era förlossningsberättelser. Är du sugen på att bli publicerad på mama.nu och dela med dig av din upplevelse är du välkommen att mejla din historia (max 6000 tecken) samt en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(OBS! Texten kan redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)