Förlossningsberättelsen: Johanna behövde göra urakut kejsarsnitt
Bebisen i Johanna Wikers, 24, mage behövde komma ut omgående, och hon tvingades bli sövd och genomgå ett akut kejsarsnitt.
Johanna Wikers förlossningsberättelse
I vecka 38+4, en tisdag, hade jag en rutinkoll hos barnmorskan för blodtryck på grund av att jag hade havandeskapsförgiftning sedan vecka 34. Nu gick jag cirka två gånger i veckan till barnmorskan för att hålla koll så att inte blodtrycket steg ytterligare. Protein i urinen hade jag max utav och jag hade legat inne i två omgångar på grund av stigande blodtryck.
LÄS OCKSÅ: Elin fick havandeskapsförgiftning som gravid: Jag hade skyhögt blodtryck
De senaste rutinkollerna hade värdena stått still så besöken hade varit korta. Exakt detta trodde vi skulle ske även denna tisdag. Men nej, när vi kom dit hade blodtrycket stigit ytterligare så jag fick ligga ner i en halvtimme innan de tog trycket igen, och det var fortfarande högt. Barnmorskan ringde till förlossningen som ville att vi skulle komma in eftersom jag ändå var så pass långt gången. Klockan var runt fem på eftermiddagen så vi fick åka hem, äta och packa lite innan vi skulle bege oss till sjukhuset.
Läkaren kom och satte en ballong i mig, som skulle hjälpa mig att öppna mig till fyra centimeter
Väl där fick vi komma in i ett undersökningsrum där det konstaterades att blodtrycket bara steg. De tog blodprov på mig för att skicka på analys. Om blodproverna inte visade något avvikande skulle vi få stanna en natt på BB för att dagen därpå sätta igång förlossningen, men om de skulle visa något avvikande skulle de sätta igång förlossningen på en gång.
I väntan på svaret fick vi sätta oss i väntrummet och jag hoppades på att få sova en natt innan det var dags. Vid 21-tiden konstaterades det dock att blodproverna kommit bort på vägen så de fick ta nya som en barnmorska själv gick iväg med till analys och strax före 23 fick vi äntligen beskedet att proverna såg bra ut och att en natt på BB väntade.
Här har vi samlat alla artiklar från vår temavecka #jagochmittsnitt
Efter undersökningar dagen efter kom en läkare fram till att jag skulle sättas igång med ballongkateter, och vi fick komma ner till förlossningen. Läkaren kom och satte denna ballong i mig, som skulle hjälpa mig att öppna mig till fyra centimeter, då ballongen skulle trilla ut. Ingen visste hur lång tid detta skulle ta.
Endast en timme senare ramlade ballongen ut och jag var alltså tillräckligt öppen. Planen nu var att ta hål på hinnorna och sedan sätta värkstimulerande dropp. Hinnorna togs och vattnet forsade ut. Barnmorskan började nu förbereda droppet men under tiden tyckte hon att vi förlorade för mycket kontakt med bebisens hjärtljud så hon bad undersköterskan att gå och hämta en skalpelektrod att fästa på hans huvud för att få bättre kontakt.
Denna gång tjöt ett larm över hela förlossningen och upp till operation
Under tiden satte hon sig mellan mina ben för att lokalisera var elektroden skulle sättas. Här upptäckte hon att något låg i vägen. Navelsträngen. Hon bad sambon trycka på en grön knapp och helt plötsligt fylldes rummet med läkare och annan sjukhuspersonal. En manlig läkare ställde sig vid mitt huvud där även sambon befann sig. Han försökte förklara vad som skedde.
Tydligen, eftersom bebisen inte var fixerad, hade navelsträngen lyckats slinka med vattnet och satt sig i kläm mellan öppningen och pojkens huvud, och då det knappt fanns något vatten kvar tyngdes huvudet ner på navelsträngen som gjorde att han riskerade att inte få tillräckligt med syre. Det beslutades om urakut snitt när de konstaterat att navelsträngen inte gick att flytta och ännu en knapp trycktes på.
SÖMNBRIST? Testa mamas onlinekurs Sova hela natten – ge ditt barn bättre sömn utan sömnmetoder
Denna gång tjöt ett larm över hela förlossningen och upp till operation. Sambon försvann snabbt med den manliga läkaren och mig fick de över på en operationsbrits. Jag fick en syrgasmask för mun och näsa. Snabbt kördes jag till hissarna och upp till operation. Jag minns inte mycket från denna färd mer än några stackars personer som stod tryckta mot väggen utanför hissarna för att lämna plats åt mig och all personal som körde mig.
För mig var det svårt att ta in att jag hade fött ett barn. Jag hade ju inte varit med.
Sedan minns jag hur vi kom in i en operationssal och flera läkare försökte presentera sig själva medan allt började förberedas. De satte kateter, hällde i mig någon vätska och sedan minns jag inget mer innan de sa godnatt och att de nu skulle söva mig. Jag kände hur mina ögon slöts.
Jag vaknade på uppvaket med två barnmorskor vid mig som meddelade att jag fått en fullt frisk son som skrikit det första han gjorde när de plockade ut honom. Han hade varit utom fara och inte alls påverkad på något sätt.
Men för mig var det svårt att ta in att jag hade fött ett barn. Jag hade ju inte varit med. Jag hade inte fått höra det där första, välmående skriket. Allt jag kunde fokusera på var att jag ville till min sambo. Dock skulle det få vänta ett tag, men när min son var fyra timmar gammal rullades jag in i vårt rum på BB där han låg på sin pappas bröst.
Jag hade fortfarande svårt att ta in att han var MIN, men han – Vilde – var definitivt det finaste jag någonsin sett och sakta men säkert utvecklades den största kärleken jag någonsin upplevt.
