Förlossningsberättelsen: "Jag skulle minsann inte föda något barn!"

Jag har alltid tänkt att min kropp inte är skapt för att föda barn. Eller inte bara min egen kropp, jag har alltid ifrågasatt hela naturens gång – evolutionen och inte minst storleken på leveransdelen i relation till det stora barnet.

När jag blev gravid bestämde jag mig ganska fort för att inte föda. Jag var lycklig över min graviditet och glad över att äntligen få en bebis, men föda barn var faktiskt inte aktuellt för mig.

Graviditeten löpte på och de som säger att graviditeter går långsamt bor troligtvis inte i samma tidszon som jag. Här gick det undan! Och när graviditeter går undan så närmar man sig per automatik förlossningen, alltså den jag inte tänkte delta i. Den jag via gud redan avbokat.

Jag tyckte att barnmorskan kunde föda barn själv, om det nu var så ballt!

Som tur var uppmärksammade min barnmorska detta, eftersom jag på frågorna rörande mina tankar kring just förlossningen helt sonika svarade att jag inte var intresserad av att prata om just den. Jag, 30 år, lät som en trotsig tonåring och tyckte att hon kunde föda barn själv, om det nu var så ballt!

Hon såg konstigt nog inte det som en lösning utan skickade mig istället bums till en specialistmottagning för gravida med förlossningsrädsla (rädsla? Beslutsamhet kallar jag det!). Där på mottagningen fick jag sitta ett par tillfällen och prata rädslor, bäckenbotten och död med tant Margaretha. En oerhört sympatisk äldre dam, som till skillnad från mig var övertygad om att alla kvinnor kan föda barn. Men mig skulle hon inte lura.

Värkarna låtsades jag givetvis inte om, för säger man något kan det bli sanning

Vi pratade, pratade och pratade. Jag efterfrågade en välskriven förlossningsmanual, men det fanns ingen. Jag frågade även om jag kunde få göra kejsarsnitt men det gick visst inte heller för sig. Barnet skulle ut ur leveranskroppsdel, vare sig jag trodde det fungerade eller inte.

Så startade min förlossning ändå. Mitt i kafferepet hos farmor satt jag med värkar. Födabarnvärkar. Det låtsades jag givetvis inte om, för säger man något kan det bli sanning. Jag åt paj och bet ihop. Allt i sin ordning. Dock viskade jag till min sambo att magen gjorde lite ont. Om jag inte minns fel rekommenderade han en bajsning. Lika naiv som jag.

Under natten som kom vaknade jag av en värk av superklass. En sådan som man inte misstar för något annat än ett barn som vill komma ut. Jag var förvånansvärt lugn. Min barnmorska och min sambo hade tidigare kommit överens om att han skulle "hålla koll på mig" när värkarbetet började, eftersom de båda var rädda att jag skulle föda i hallen av ren ovilja och förnekelse.

Som att jag ringt och sagt att jag var lite förkyld, inte att jag skulle krysta ut en hel människa

Detta var inget problem. Problemet var, inte helt oväntat, min sambo. Efter några timmars värkar väckte jag honom med budskapet "jag tror det är på gång". Skräcken i hans ansikte förvandlades dock lika fort till lättnad när jag förklarade att jag skulle duscha och att han därmed kunde sova en stund till om han ville. Det ville han (vadihelvete!).

Ytterligare tid passerade och jag bestämde mig för att ringa in till förlossningen. Barnmorskan försökte övertyga mig om att det minsann inte var något födande på gång. Då "låter man inte så". Nähä, tänkte jag, och la lite snopet på luren med rådet att ta en Alvedon och en värmekudde. Som att jag ringt och sagt att jag var lite förkyld, inte att jag skulle krysta ut en hel människa.

Timmarna gick och värkarna ökade. Min sambo, som nu helt och hållet tagit över min roll som naiv blivande förälder, satte sig i sängen och läste en bok. Helt plötsligt var jag den enda människan som ville att det skulle födas ett barn. Vilken vändning!

Jag ringde förlossningen igen. Även denna barnmorska, från sitt kontor 45 minuter bort, var övertygad om att jag inte skulle föda något barn. Men ville jag så hemskt gärna komma in så kunde jag göra det – och åka hem igen.

Så fick det bli. Sambon fick läsa klart sitt kapitel i boken (givetvis) och fick sedan ansvar för att packa ihop de sista sakerna i BB-väskan. Det visade sig i efterhand vara ett stort misstag – han är bättre på att läsa böcker i akut stress än att packa väskor.

Får man inte föda barn på förlossningen utan blir skickad till McDonald's borde det vara där epiduralen och knarket finns

Aldrig tidigare har jag varit så nöjd över att få rätt i en fråga rörande min egen kropp. Öppen fyra centimeter, in your face barnmorska! Jag ville ge min livmoder en high five.

Barnmorskan var ändå inte helt nöjd, eller som min teori säger; de hade ingen plats precis just då. Vi fick rådet att gå ut på stan i två timmar och komma tillbaka efter det. Jag undrar i efterhand om den människan själv har fött ett barn någon gång. En sak som jag är ganska säker på dock, det är att hon inte stått dubbelvikt i en kö inne på McDonald's, mitt under förlossning.

Min sambo frågade blygsamt personalen efter en värktablett, pekade på mig och sa "hon håller på att föda barn". Personalen såg skärrade (eller möjligen roade) ut, men de klargjorde ändå att de endast sålde hamburgare. Konstigt kan jag tycka. Får man inte föda barn på förlossningen utan blir skickad till McDonald's borde det vara precis där epiduralen och knarket finns.

ANNONS

Vi åkte tillbaka till sjukhuset och jag deklarerade att jag inte kunde promenera en meter till. Ny undersökning och öppen fem centimeter. En centimeter och en Big Mac & Co.

Vi blev inskrivna. Nu jävlar skulle det bli bebis. Eller vad leder en förlossning till egentligen? Jag förstod nog inte riktigt vad vi gjorde där. Jag var bara nöjd över morfinsprutan som sattes i min skinka och den mysiga rocken jag fick ta på mig. Sedan var det inte mysigt så länge till.

Lustgasen var inte den vän jag fått beskrivet för mig, den var ingen vän alls

Morfinet gjorde bebisen slö och barnmorskan bestämde att de skulle ta hål på hinnorna när det inte hänt något på två timmar. Jag var rätt glad att inget hände, var som sagt inte där för att föda barn.

Men hål togs det och hej vad allt satte igång. Fick lustgas och en pilatesboll (tack?). Lustgasen var inte den vän jag fått beskrivet för mig, den var ingen vän alls. Jag hade ont och det sista jag ville ovanpå smärtan var att bli yr. Jag bad om epidural. Barnmorskan undersökte, konstaterade att jag var öppen tio centimeter och berättade detta för mig – som en positiv nyhet.

PERFEKT WEBBKURS FÖR SMÅBARNSFÖRÄLDRAR: Få mer tid i vardagen!

Jag hade för ont för att förstå innebörden, för rädd för att vara glad åt hennes besked. Jag tackade för informationen och bad henne ta bort smärtan istället. Jag fick epidural som gjorde så att krystvärkarna avstannade. Bebisen var fortfarande slö. Läkaren tog blodprov från hans huvud, eftersom de inte var nöjda med hans puls. Var det någon i det rummet som var nöjd egentligen, tänkte jag.

Två timmar senare fick jag värkstimulerande dropp, då det gick för långsamt. Värkarna kom igång och bebis skulle ut i världen.

Jag frågade barnmorskan var i förlossningsskedet jag var och menade på att det var uppenbart att jag inte kunde föda barn

Komikern Babben Larsson har en gång sagt att föda barn är som att "skita ut en soffgrupp". Jag skulle påstå att Babben haft enkla förlossningar. Hela Ikeas soffavdelning eller tre rum och kök känns som en mer rimlig jämförelse. Där sitter det liksom, bebisens huvud, i minimal leveranskroppsdel. Det bränner, smärtar, trycker och svider. Men krysta nu och krysta inte nu och krysta nu då. Jag fattade ingenting. Jag visste fortfarande inte vad som höll på att hända. Höjden av förnekelse eller rent utav jävligt korkad, jag vet inte.

Jag vet dock att jag frågade barnmorskan var i förlossningsskedet jag var och menade på att det var uppenbart att jag inte kunde föda barn. Hon skrattade. Och ut kom han sedan, som en raket.

Till alla förlossningsrädda gravida vill jag bara säga: Kan jag, kan du!

Efter det var allt självklart. Klart jag födde ett barn. Klart det är vad kvinnan är gjord för och klart det är mitt barn i min famn. Jag som aldrig trott på alla nyblivna mammor som beskrivit denna innerliga kärlek, fick direkt medge mitt misstag. Mer kärlek finner man ingen annanstans än i första mötet mellan en mamma och hennes barn.

Där låg vi, i vår bubbla. I blod, annat oidentifierbart slemmigt och svett. Och det enda jag kände var – på fullaste allvar – att detta med att föda barn måste jag göra igen!

Så alla ni gravida, ni som väntar och är rädda för vad som komma skall vill jag bara säga: Kan jag, så kan du! Och barnet kommer ut, vare sig ni vill det eller ej.

Läs mer av Karin på hennes blogg.

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Vi på mama är nyfikna på er läsare och era förlossningsberättelser. Är du sugen på att bli publicerad på mama.nu och dela med dig av din upplevelse är du välkommen att mejla din historia (max 6000 tecken) samt en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(OBS! Texten kan redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)