Förlossningsberättelsen: "Det var långtråkigt att föda barn!"
När Patricia, 27, skulle föda dottern Vanessa i vintras var hon till en början väldigt rädd inför förlossningen. Hon visade sig få en okomplicerad och fin upplevelse, och vill med sin berättelse förmedla att en förlossning inte behöver vara traumatisk.
Alla förlossningar är olika, vi har olika smärtgräns, olika förutsättningar och framför allt olika förväntningar. Jag har förstått att jag hade en väldigt bra och ganska kort förlossning. Jag har alltid varit livrädd för att föda barn eftersom jag varit säker på att det allra värsta skulle hända just mig eller mitt barn. Det finns så många som har fått komplikationer eller haft dålig erfarenhet av att föda barn och det var de historierna jag kom ihåg när det snart var dags att föda.
Därför vill jag dela med mig av min berättelse – för att visa att det faktiskt kan kännas riktigt bra efteråt.
Jag gick upp och tog smärtlindrande och samtidigt gick slemproppen
Jag hade haft en del förvärkar någon veckan för BF, som var på nyårsafton, men det var inte alls så farligt som jag hade trott. Just som vi gått och lagt oss på kvällen den 27 december drog det igång på riktigt. Vilken smärta! Jag gick upp och tog smärtlindrande och samtidigt gick slemproppen.
Värkarna avtog inte av tabletterna utan kom på en gång var tredje minut, så vi ringde in till förlossningen klockan 22.39 för att se om det var dags att komma in. Jag skulle vänta och klocka värkarna ett tag till för att se om det höll i sig och försöka vila lite.
Klockan 23.11 ringde jag in till förlossningen igen och tänkte att nu är det dags, nu måste vi få komma in!
– Hoppa in i duschen och se om det blir bättre, det är bra om du är hemma ett tag till, sa de.
Två timmar? Det var den jobbigaste smärta jag varit med om och så skulle jag avvakta!
Jag är en väldigt planerad person i vanliga fall, men just det här med graviditet gjorde mig så stressad. Att aldrig veta var, när och hur allting ska hända. Därför sköt jag av någon anledning upp en del praktiska saker, exempelvis BB-väskan.
LÄS MER: Dags att packa BB-väskan – här är checklistan med allt du behöver
Duschen hjälpte inte alls utan jag blev bara stressad och tänkte att jag inte skulle orka få på mig kläderna och hinna in till sjukhuset om jag stannade hemma länge till.
På förlossningen måste de ha tyckt att jag var lite tjatig för klockan 00.21 ringde jag in igen. Jag förklarade att jag hade ont i nedre delen av magen och hur ofta värkarna kom men fick svaret:
– Det låter jättebra, det ska kännas så ett par timmar. Vi kan höras igen om två timmar.
Hallå?! Två timmar? Det var den jobbigaste smärta jag varit med om och där satt jag och skulle avvakta!
[adSpace placement="manual"]
Klockan 00.55 var väskan BB-packad och jag sa till min sambo Robin att det inte gick längre. Jag hade provat allt och ville inte föda i bilen! Jag ringde in igen och äntligen sa de att vi var välkomna.
Vi packade in oss i bilen och körde mot Södersjukhuset. Väl framme klarade jag inte av att gå så Robin släppte av mig precis utanför entrén och åkte för att parkera bilen. Eftersom att jag inte ville riskera att föda utanför gick jag i förväg och blev mött av två jättesnälla undersköterskor som halvt bar mig in till vårt rum. Under hela graviditeten var jag livrädd att jag skulle föda någon annanstans än på förlossningsavdelningen, och så även nu när jag stod precis utanför!
Jag blev glatt överraskad när jag märkte att lustgasen faktiskt hjälpte
Det visade sig att jag gjort nästan allt förarbete hemma och var redan öppen 7-8 centimeter, vilket tydligen var mycket. Klockan 01.20 den 28 december blev vi inskrivna.
LÄS OCKSÅ: Ny forskning kan hjälpa födande kvinnor: ”Vi ska skräddarsy förlossningarna”
Jag var helt inställd på att ta massa smärtlindring och hade bett min mvc-barnmorska att skriva i mitt förlossningsbrev att jag var beredd att prova allt. De frågade om jag ville ha eda direkt och jag undrade om smärtan skulle bli värre.
– Nej det brukar inte bli så mycket värre än det du redan gått igenom själv hemma. Vi kan börja med lustgas och se vad du tycker om det och annars provar vi något annat.
Jag blev glatt överraskad när jag märkte att lustgasen faktiskt hjälpte och jag blev inte alls illamående som jag hade förväntat mig att bli.
Det var så uttråkande att ligga där och andas lustgas, vila och dricka saftsoppa
Jag hade en klocka bakom mig på väggen som jag hela tiden tittade på för att ta tid och försöka räkna ut hur lång tid det var kvar. Jag frågade även barnmorskan och undersköterskan vid flera tillfällen om de kunde ge mig en exakt tid på när vi skulle vara klara, för jag kände mig färdig att åka hem. Det var så sjukt uttråkande att bara ligga där och andas lustgas, vila och dricka saftsoppa om vart annat!
Visst, under värkarna hade jag så klart hysteriskt ont och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen men där emellan hann jag på något sätt glömma bort hur ont jag hade. Jag försökte hela tiden tänka på det vi fått höra under en av föreläsningarna att det är mer vila än värkarbete under en förlossning och att man skulle ta till vara på de stunderna.
[adSpace placement="auto"]
Tidigt på morgonen fick jag bäckenbottenbedövning som jag i efterhand inte minns att jag hade sagt ja till, men Robin har berättat att vi hade diskuterat det och att jag tyckt att det låtit bra. Vilken koll man har va?!
Krystvärkarna började klockan 07.20 och där kan vi prata smärta! Jag kämpade på med lustgasen som min bästa vän och några gånger fick Robin påminna mig om att släppa den för att inte bli illamående.
Helt plötsligt sa barnmorskan:
– Vid nästa krystvärk kommer jag säga stopp och då måste du sluta krysta, okej?
Jag fattade inte att det var min dotter som låg på mitt bröst. Hur hade hon tagit sig ut?!
Nej verkligen inte okej! Vadå sluta? Men jag gjorde mitt bästa och det gick i några sekunder tills det kändes som att hela jag höll på att explodera. Strax därefter försvann all smärta och jag kände hur hela kroppen slappnade av.
Helt plötsligt hörde jag en bebis skrika och något blekt och kladdigt kom upp på mitt bröst. Klockan var 07.52 och där var hon, min dotter, min Vanessa! Hon vägde 3600 gram och var 50 centimeter lång.
Robin har berättat att mitt ansiktsuttryck var obetalbart. Jag bara stirrade rakt fram med helt tom blick och såg allmänt förvirrad ut. Jag fattade inte att det var min dotter som låg på mitt bröst. Hur hade hon tagit sig ut?!
Efter det trodde jag att allt var klart och att det hade gått bra, men min moderkaka ville inte släppa själv och jag hade förlorat en del blod så jag skickades till operation.
Det var värt varenda sekund och jag kan känna att det var en väldigt bra förlossning
Allt gick bra och när jag vaknade upp efter narkosen var allt jag kunde tänka på att jag ville träffa min fina familj, så jag tjatade lite på personalen och sa att jag mådde bra och var pigg. Egentligen var jag så trött efter förlossningen och narkosen att jag knappt kunde hålla ögonen öppna men jag kämpade för att se pigg ut. Det måste ha funkat för en stund senare kom min alldeles egna lilla familj in och jag rullades tillbaka till vårt rum strax efter.
Direkt efter förlossningen hade jag inga tankar på att föda barn igen, det var så sjukt långtråkigt! Men nu i efterhand när man har fått lite tid att smälta allt så var det värt varenda liten sekund och jag kan känna att det faktiskt var en väldigt bra förlossning.
Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?
Vi på mama är nyfikna på er läsare och era förlossningsberättelser. Är du sugen på att bli publicerad på mama.nu och dela med dig av din upplevelse är du välkommen att mejla din historia (max 6000 tecken) samt en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se.
Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.
(OBS! Texten kan redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)
