Född på förskoleparkeringen! 5 supersnabba förlossningsberättelser
Ibland har bebben så bråttom att den kommer ut på parkeringen eller kanske i brallan. 5 läsarmammor berättar om sina ovanliga (och rekordsnabba) förlossningar.
Fiorella Kjöllerström, 31, mamma till Maximilian, 1,5: ”Min kropp sköt ut Max – som ett skott!”
”Den 13 januari, klockan 04.10, ligger jag höggravid på rygg och scrollar igenom min telefon. Som en gör när en vaknar mitt i natten.
Plötsligt börjar jag känna en smygande mensvärk, lite ont i magen och ländryggen. No biggie, men ändå en bra ursäkt till att väcka min fästman Björn. Så mycket roligare med sällskap liksom. Han kastar sig ur sängen: ’Vi måste ringa barnmorskan direkt!’. Så för att lugna hans nerver ringer jag förlossningen: ’Hej, jag håller inte alls på att föda nu, men min man vill att jag berättar att jag har lite ont i magen …’
Jag berättar att jag är förstföderska och har gått över BF med knappt en dag. Barnmorskan skrattar lite och säger: ’Du KOMMER veta när det är dags. Det KÄNNER man.’
’Ja, men då så’, tänker jag och vänder mig andfådd åt sidan. Björn börjar snarka igen, men jag blir plötsligt panikbajsnödig. Jag skyndar mig till toan, låser av ren reflex dörren och sätter mig och trycker på.
Då. Just där – vrids smärtan upp från 0 till 100 000. Jag börjar jama som en katt och råma som en ko samtidigt, och det skrämmer mig. Jag känner liksom inte igen lätena. Jag kastar mig ned på alla fyra, med trosorna vid fotknölarna, och nu råmar jag högre. Något är fel!
Björn knackar på dörren och jag skriker: ’Din jävla idiot, va fan knackar du för? Öppna dörrjäveln, jag håller på att dö.’ Så kommer jag på att jag har låst och försöker resa mig upp, men får inte ihop benen ordentligt – och känner med fasa att det sticker ut något som liknar en vattenballong. Jag låser upp och kastar armen över Björn: ”Det är nu jag dör, jag kommer kräkas. Nej, jag svimmar.”
Björn svarar med lugn ton: ’Nu överdriver du, barnmorskan sa ju…’
Jag svarar med svordomar på tre olika språk och kastar mig på sängen. Björn tittar panikslaget på mig samtidigt som han drar lite i mina trosor med fingret: ’Åh fan hjärtat, du har något där ju. Jag ser hans huvud”.
’VAAA, NEEEJ!’ tjuter jag.
’Vi fixar det här’, säger Björn och drar ned mig till kanten av sängen. Härifrån tar min kropp över och bara skjuter ut vår lille son – som ett skott! Livmodersäcken spricker på vägen ut och Björn lyckas mirakulöst fånga honom.
Jag tittar chockad på Björn, som nu håller vår nyfödda bebis i sin ena hand. Maximilian (som han nu heter) börjar hosta och skrika lite rossligt. Björn tittar på mig med en blick fylld av så mycket stolthet, glädje och rädsla.”
Jenny Eriksson, 33, mamma till Willa, 4, och Ester, 1: ”Jag födde på förskoleparkeringen”
”Vattnet går tidigt en morgon, cirka tre veckor före BF. Värkarna kommer igång och cirka en timme senare ringer jag mina föräldrar som bor närmast (45 minuter med bil) och säger att de måste komma och passa blivande storasyrran. Värkarna ökar i intensitet ganska snabbt och vi bestämmer oss för att vi inte kan vänta, vi får helt enkelt möta upp mina föräldrar på vägen. Min man packar in vår då 3-åriga dotter och mig i bilen, och kör.
Efter fem–sju minuter får jag en värk som jag typ inte kan hantera, utan skriker rakt ut och tänker ’Fan, att jag har glömt att det gör så här ont’. Strax efter det sladdar vi in på parkeringen vid vår dotters förskola, där vi bestämt att vi ska möta upp mina föräldrar. De är på plats och lyfter snabbt ut vår dotter ur bilen. Vi ska precis köra iväg när jag känner ännu en kraftig värk komma, och jag känner att jag bara måste få ta den utanför bilen. Så jag går ut, skriker som om någon slaktar mig, och känner den klassiska ’jag bajsar ner mig’-känslan. Jag tänker att nu kommer fasen bebisen. Jag sticker ned handen i trosan och känner huvudet! Samtidigt som jag skriker till min man att bebisen kommer drar jag ner byxorna och bebisen bara ”plopp” – kommer ut.
Under tiden har min pappa ringt ambulans och min mamma sprungit in på vår dotters förskola, där hon skriker: ’Willas mamma föder på parkeringen. Vi behöver handdukar och filtar!’
Så där står vi på parkeringen, på förskolan, en regnig fredagmorgon i slutet av mars. Jag med byxorna nere och min man med vårt nyfödda barn. Han säger: ’Vi har fått en dotter till’.
Helt galet, men också en helt sjuk känsla att vi gjorde det helt själva, liksom. Ambulansen kom efter fem minuter, och under den tiden hann storasyster få hälsa på den nya lilla bebisen – och också få en snabb lektion i förlossning.”
Anna Miller, 30, mamma till Alfred, 3,5, och Isabelle, 2: ”Jag fick en bebis i byxorna”
”23:45: Det var nio dagar till beräknad förlossning när det började sippra vatten. Min son på 1,5 år sov stilla tätt intill. Mannen som arbetar i försvaret var iväg på övning någonstans i Sverige, och min svärmor var redo för att sitta barnvakt åt vår son.
23:55: Min telefon var nästan urladdad och jag kunde inte hitta laddaren. Jag lyckades trots allt ringa BB, en taxi och svärmor.
00:10: Första värken kom snabbt, jag stod i vardagsrummet i t-shirt och ett par byxor med låg gren. I dem hade jag tryckt ner en handduk ifall vattnet skulle gå i taxin. Jag kved och lutade mig mot soffan, försökte andas lugnt. Mobilen var urladdad.
00:20: Jag tittade ut genom fönstret, men såg fortfarande ingen taxibil eller svärmor. Jag kastade mig ner på golvet och kved.
00:25: Det kändes plötsligt annorlunda. Jag kände ett enormt tryck mot bäckenet i den första krystvärken. Jag skrek högt. Sonen vaknade i sovrummet och började gråta. Jag ville gå och trösta honom, men kunde inte. Jag kände mig maktlös och enormt ensam.
00:30: Nästa krystvärk kom. Jag kände hur min dotters huvud vred sig ner genom mig. Jag tänkte att någon skulle dö.
00:31: Min svärmor öppnade dörren och jag skrek ’Hon kom nu!’, knäppte upp byxorna och plockade upp mitt lilla barn som landat i handduken. Hon såg på mig med sina små blå ögon men gjorde inte ett ljud. Jag öppnade hennes lilla mun och la mitt finger i hennes hand. Hon greppade det. Allt verkade vara som det skulle. Hon var så lugn. Jag inbillar mig att det måste vara ganska stressfritt att komma till världen i en mörk varm byxa i ett mörkt och tyst rum.”
Lena Strand, 34, mamma till Selma, 5, och Börje, 10 månader: ”Min man klippte bort mina bajstrosor”
”Jag vaknade på morgonen vid 05.45 av att jag kände mig rastlös. Jag gick upp på toaletten och såg att det fanns pyttelite blod i trosorna. Det var dagen före beräknad förlossning, så jag ringde Kvinnokliniken, som sa att det var bäst att komma in för en kontroll. Jag väckte min man Mattias och vår dotter Selma, som skulle få vara med mormor medan vi åkte till sjukhuset. Mattias undrade om han skulle hinna duscha, och jag, som var helt lugn, sa: ’Ja, absolut!’.
Men när vi sedan stod där och borstade tänderna en stund senare kände jag plötsligt hur jag krystade och skrek rakt ut. Jag sa: ’Jag har precis skitit på mig’. Detta är för övrigt vår dotters tydligaste minne av händelsen, att mamma bajsade på sig, haha.
Jag gick in i sovrummet och krystade igen, medan min man ringde ambulansen och sa: ’Jag tror min fru håller på att föda’. Kvinnan på SOS frågade om han kollat, och då fann vi oss i att faktiskt göra det. Han klippte av mina bajstrosor och sa i halv panik, samtidigt som han var otippat lugn, att: ’Där är ett huvud! Var är ambulansen?’.
I samma veva kom vår dotter in i sovrummet för att visa upp att hon minsann klätt på sig alldeles själv, och mitt i allt applåderade vi detta och sa: ’Superbra jobbat älskling’, mellan krystningarna. Då hoppade vår dotter upp bredvid mig och sa: ’Kan jag blåsa nånstans mamma, du verkar vara lite ledsen?’. Hon fick blåsa på min arm.
Jag kände nu att bebisens huvud tittade ut mer och mer för varje krystvärk, och fick lite panik eftersom jag ju inte visste hur den egentligen mådde. I samma veva som jag tog i och krystade ordentligt kom ett gäng ambulanssjukvårdare in i rummet, och den ena utbrast: ’Nästa värk har du en bebis!’. När huvudet kom ut gick även vattnet, och nästa krystning kom mycket riktigt vår son, Börje, ut i vår säng, bara en timme efter att jag vaknat intet ont anandes.
Allt gick bra, det var inga komplikationer.”
Josefina Boston, 28, mamma till Leo, 9 månader: ”Jag var som på en annan planet”
”Det hela började en torsdagskväll i London där jag bor, när jag var 38 veckor och 4 dagar gången. Utan förvarning hörde jag ett högt ’plopp’ inom mig. Jag kände hur vatten forsade och hann precis ta mig till badrummet innan den första, kraftiga, värken kom. Jag ringde sjukhuset och vi bestämde att jag skulle komma in nästa morgon.
Värkarna blev direkt kraftigare och min man Matthew satt på badrumsgolvet och klockade dem medan jag rytmiskt rörde mig i cirklar sittande i badkaret. Allt jag tänkte på var att andas och att slappna av i käke och händer.
Två timmar senare började min kropp ge ifrån sig ett djuriskt ljud som kom från djupt inom mig. I värkvilan utbrast jag: ’Jag trycker!’
Vi ringde barnmorskan som hörde mitt vrål och direkt hänvisade till ambulansen, så ambulanspersonalen fick coacha Matthew.
Jag var som på en annan planet, att andas var det enda som fick mig lugn. Två minuter innan jag födde anlände ”first response unit” – en person på motorcykel eller bil som hinner först till platsen. Jag stod på alla fyra och Leo kom ut i nästa värk. Två ambulanser anlände strax efter.
Jag satt på golvet med vår lilla pojke i famnen och bad dem att inte klippa navelsträngen eller tvätta honom. Ingen fick ta i mig eller honom. Min kropp var i chock. Adrenalinet pumpade och mina pupiller var så stora att man inte såg min ögonfärg. Det kändes som om jag hade åkt till månen och tillbaka för att hämta vår son. Ambulansen tog oss senare till sjukhuset för koll och allt såg fint ut.
Detta var utan tvekan det häftigaste jag varit med om.”
