Del 2/4 – att föda barn i Moskva: ”Hon börjar slita loss moderkakan”
Influencern Olga Binder Ringquist, 33, är bosatt i Moskva, där hon födde sin son hösten 2018. Med värme och en stor portion humor berättar hon om vägen till att bli mamma i Ryssland. Nu följer fortsättningen på förlossningsberättelsen och hur det gick till när Theodor äntligen kom ut.
I första delen av Olga Ringquists förlossningsberättelse fick vi ta del av öppningsskedet och hur hon till sist valde bort hypnobirthing mot epidural. Nu fortsätter vi med krystfasen, sjukhusets specialcocktail och moderkakan som fastnade.
Olga Binder Ringquist
Ålder: 33.
Bor: Moskva.
Familj: Maken Fredrik och sonen Theodor, född november 2018, samt katten Astrid.
Gör: I vanliga fall Marketing på Oriflame CIS men skriver en skönlitterär bok under mammaledigheten.
Instagram: @olgaringquist
Klockan 15.00
Jag får order om att vila för att komma ikapp med den förlorade sömnen, men det är inte en enkel uppgift för en neurotisk kvinna med sömnproblem även i det vanliga livet. Jag ligger och blundar och försöker meditera, vilket går sådär.
Klockan 17.00
Två timmar efter att epiduralen satts in undersöks jag igen och är 10 centimeter öppen och redo for krystfasen! Muffi behövde alltså verkligen slappna av – på tolv timmar utan epidural öppnade jag mig 3 centimeter och på två timmar med öppnade jag mig 6. Jag äter en powerbar medan olika människor börjar förbereda för barnets ankomst.
”Barnmorskan kommer stolt in med sjukhusets signaturcocktail som de brygger själva, gjord på valerianarot.”
Paniken sprider sig inom mig. Nu är det alltså bara en liten stund kvar tills jag ska krysta, vilket innebär det sista skedet inför det avgörande ögonblicket – bristningarna. Eftersom allt gått relativt enkelt hittills kan jag inte bara ”strunta” i det och liksom bara vilja få ut barnet, så jag förklarar för personalen att jag har panik och undrar om det finns något epidural-liknande för hjärnan. Barnmorskan kommer stolt in med sjukhusets signaturcocktail som de brygger själva, gjord på valerianarot. Denna sveper jag som att det vore en shot och hoppas att den ska börja verka fort. Den sista tuben glidmedel appliceras tillsammans med en blandning av oljor och annat klet och så får jag en perenial massage som jag inte känner eftersom jag är helt bedövad. Att det heter ”massage” är för övrigt helt missvisande.
Klockan 18.00
Nu har valerianaroten kickat in och tagit udden av paniken. Min man får order om att stå bakom mig och hjälpa till att stödja upp ryggen när det blir dags att krysta. Den superflexibla sängen förvandlas till en gynstol och precis som jag önskat vinklas den nedåt så att gravitationen kan hjälpa till vid utdrivningen. Jag får olika instruktioner om hur jag ska krysta; allt från att blåsa ut ljus på en tårta till att bajsa när man är förstoppad. Jag tar i, men inte för mycket för det har jag hört kan leda till att man spricker.
I taket sitter en glasskiva i vilken hela mitt underliv reflekteras. Inte särskilt patientvänligt, tänker jag, och ser till att blunda hela tiden. Jag har räknat med minst en timme för krystfasen så jag blir rätt förvånad när jag mellan två krystningar plötsligt hör min man säga ”Åh herregud nu kommer han!”.
Klockan 18.21
Jag öppnar ögonen och där är bebisen! Rosa, frisk och supergullig! Jag fattar verkligen ingenting, här ligger jag med stängda ögon och har inte ens tagit i, och så kommer han ut av sig själv. Han läggs på min mage där jag kan inspektera honom närmare och jag blir totalt kär i det lilla knytet som tittar på mig med sina klara ögon. Jag antar att alla föräldrar säger det, men han var den sötaste nyfödda bebisen någonsin.
Min son tas till barnläkaren dit även min man följer med, för att kolla att allt är okej med honom. Under tiden får jag instruktioner om hur jag ska krysta ut moderkakan. Jag tar i precis som förut och antar att något kommer ut där nere. Det blir aningen tryckt stämning i rummet och mer personal kommer in. Läkaren förklarar att halva moderkakan sitter kvar i livmodern och att hon måste in med sin hand för att slita loss den. Det låter halvtrevligt tycker jag och blir ganska snurrig.
De kopplar på starkare bedövning och förbereder sig för manövern. Under tiden undersöker läkaren mig för eventuella skador efter krystfasen. ”Inte en enda skråma!” utbrister hon. Herregud tänker jag, tänka sig att det blev exakt som jag hade önskat! ”Det är ju total seger!” säger jag och slänger upp näven ovanför huvudet. Med dessa goda nyheter trycker hon upp sin arm i mig och börjar slita loss bitar av moderkakan som känns någonstans under mina revben.
”Jag kunde inte ha haft en bättre förlossningsupplevelse.”
Jag kunde inte ha haft en bättre förlossningsupplevelse, tänker jag medan en arm sprattlar omkring där inne. Jag har fått världens sötaste bebis OCH sluppit bristningar, det är ju helt sjukt! Tre år av förberedelser har slutligen fått ett lyckligt slut. Det går bra att få ut resterna av moderkakan och strax därefter får jag mitt lilla knyte i famnen, invirad som ett paket på klassiskt ryskt vis. Han börjar suga på bröstet direkt och vår lilla nyblivna familj får vara ifred i en timme medan vi förundras över det som just har hänt. Nu börjar mammalivet!”
Fortsättning följer…
Missa inga förlossningsberättelser – gå in på mama.nu varje dag!
