Del 1/4 – att föda barn i Moskva: ”Ryska män är inte så bra på bajs”

Föda i Ryssland, del 1. Influencern Olga Binder Ringquist, 33, är bosatt i Moskva, där hon födde sitt första barn Theodor hösten 2018. Med humor berättar hon i fyra delar om vägen till att bli mamma i Ryssland. Och det är ganska stor skillnad mot Sverige…

Olga Binder Ringquist
Ålder: 33.
Bor: Moskva.
Familj: Maken Fredrik och sonen Theodor, född november 2018, samt katten Astrid.
Gör: I vanliga fall Marketing på Oriflame CIS men skriver en skönlitterär bok under mammaledigheten.
Instagram@olgaringquist

Svenska influencern Olga Binder Ringquist har bott och jobbat i Moskva sedan 2013 och pratar flytande ryska, då hennes föräldrar kommer från forna Sovjetunionen. Efter att Olga gjort en takeover på mamas Instagram tidigare i våras, där vi bland annat fick uppleva bebismassage (på taggig boll!) och butiker som fokuserade på att göra ryska barn smarta, blev vi nyfikna på att höra mer om livet som mamma i Moskva.

I fyra delar får vi nu därför följa med Olga in i förlossningssalen, läsa om de olika lyxalternativ man kan välja mellan på ryska privatsjukhus (ansiktsbehandling efter förlossningen, någon?) och veta mer om nannyns viktigaste uppgift (det har med barnvagnsmaffian att göra!).

Men vi börjar med förlossningen!

”M

OSKVA, NOVEMBER 2018: Äntligen var det min tur att föda barn. ”Äntligen”, eftersom jag hade gått runt och obsessat över detta i mer än tre år och det skulle bli skönt att få det hela överstökat.

Min irrationella förlossningsskräck satte igång ordentligt när vi bestämde oss för att försöka skaffa barn för 3,5 år sedan, vilket visade sig kräva fyra IVF-försök. Jag har nog lyssnat på ca 4282949 poddavsnitt med förlossningsberättelser under den här tiden och läst allt man kan i ämnet för att förstå hur jag ska göra för att skapa de bästa förutsättningarna. Man kan helt enkelt säga att jag är en hobbyexpert i ämnet.

Olga-Ringquist

Foto: https://olgaringquist.blog/

Olga har bott i Moskva i nästan sju år.

När jag försökte bryta ned vad fobin egentligen grundade sig i kom jag fram till att jag inte var särskilt rädd för själva smärtan, utan att den del av förlossningsprocessen som skrämde mig mest var utdrivningsskedet och bristningar. Med den insikten gjorde kontrollfreaket i mig allt i sin makt för att förbereda sig.

Jag inhandlade en särskild perinial ballong, med vilken jag töjde perineum (mellangården, dvs området mellan anus och slidöppning, reds anm) varannan dag från vecka 30. Jag fick även rekommenderat av min läkare att inhandla ett speciellt glidmedel, som barnmorskan kunde använda under förlossningen. Båda dessa saker sägs minska risken för att spricka.

Olga-Ryssland-gravid

I magen låg lille Theodor!

Eftersom jag förstått att epidural ökar sannolikheten för bristningar bestämde jag mig för att ta en hypnobirthingkurs som sägs kunna hjälpa en att hantera smärta. Jag hade egentligen ingenting emot epidural, så skulle jag inte kunna hantera smärtan tänkte jag inte kämpa emot heller.

Vi valde dessutom att föda på ett privat sjukhus i Moskva där jag fick den fantastiska möjligheten att ha en egen barnmorska som skulle vara med under hela min förlossning. Med andra ord, jag var ganska rustad inför dagen D – som visade sig bli en av de bästa i mitt liv.

Men vi tar det från början!

Olga-Ryssland-gravid-krans

Olga firades med två baby showers under graviditeten.

15 november 2018, klockan 01.00
Hemkommen från en tjejmiddag på due date är jag redo att gå och lägga mig. I princip alla har sagt att jag kommer gå över tiden minst en vecka då det är första graviditeten och en pojke (väldigt vetenskapligt. Not.) så jag är totalt inställd på detta. När jag just lagt mig i sängen tycker jag att det känns som att bebisen plötsligt ligger väldigt lågt. Han förflyttade sig nedåt redan för två månader sedan, men nu känns det verkligen skumt. Jag går och tömmer blåsan för fjärde gången före läggdags (those who know, know) men det går inte att slappna av med trycket från huvudet.

Klockan 02.00
Första värken sätter igång. Jag förstår givetvis inte detta utan är övertygad om att det är någon form av graviditetsåkomma. För mig känns det exakt som mensvärk, men mindre intensivt. När detta inte slutar och jag även känner att det finns någon form av mönster i hur dessa mensliknande sammandragningar beter sig börjar jag klocka dem. Värkarna varar i cirka 45 sekunder och pauserna är på 2-3 minuter. Inte mycket till paus, med andra ord. Jag sätter på en hypnobirthing meditation och föreställer mig att jag är en sådan där stark natural-birth-kvinna som föder bebisar hemma i sitt badkar med de tre äldre barnen plaskande i det blodiga vattnet…

Klockan 03.00
Jag försöker somna men eftersom jag är extremt taggad över att det tydligen har börjat bestämmer jag mig för att väcka min man och beröva även honom nattsömnen. Vi ser på ett par oklara serier på Netflix innan jag känner för att testa det här med badkar.

Vi tänder ljus, sätter på mysig musik och jag börjar sätta ihop mitt Blessingway-halsband av små talismaner som mina vänner har bidragit med under mina Blessingways (en form av spirituell baby shower där alla deltagare ger den gravida kvinnan en symbol som hon kan trä på ett halsband, och som är laddad med kvinnlig energi. Halsbandet ska sedan bäras under förlossningen, reds anm).

I vattnet känner jag i princip inga värkar så vi har det bara allmänt mysigt när vi går igenom varje smycke och jag berättar vem det är från och vad det symboliserar.

Olga-Ringquist-föda-barn-i-Ryssland-förlossning

Foto: https://olgaringquist.blog/

Många papper måste skrivas på innan man får krypa ned i sjukhussängen.

Klockan 07.00
Nu tänker jag att det är dags att informera läkaren om att det förmodligen är dags. Jag förklarar att det inte gör särskilt ont men att värkarna är rätt täta, varpå hon tycker att jag borde åka in för en undersökning. Taxichaffisen märker inte att jag har värkar och inte heller personalen som tar emot oss, så jag får övertyga dem om att jag faktiskt ska föda idag. Undersökningen visar att jag är öppen 3 centimeter, att huvudet ligger lågt och att det inte finns något vatten mellan huvudet, hinnan och livmoderhalsen, vilket innebär att jag får stanna på sjukhuset.

”Nu när värkarna börjar bli starkare är det givetvis dags för den klassiska, ryska byråkratiska processen för inskrivning.”

Klockan 09.00
Nu när värkarna börjar bli starkare är det givetvis dags för den klassiska, ryska byråkratiska processen för inskrivning. Jag skriver under kanske 50 olika dokument, fyller i mina personuppgifter på fem ställen och ska sedan sätta en signatur på varje blad i alla dokument för att försäkra dem om att jag är helt med på det jag just signerat (men inte läst). Därefter skickas jag in i ett särskilt rum för tarmtömning(!). Detta är tydligen standard i Ryssland – man vill liksom inte ha massa bajs i vägen. De förklarar också att detta är bra eftersom min man ska vara med på förlossningen. Män i Ryssland hanterar tydligen inte bajs särskilt väl och är sällan med på förlossningar…

Klockan 10.00
Tanken var att jag skulle ha ett möte med min barnmorska två dagar senare för att känna av personkemin, men så blir det ju inte utan vi möts första gången där på sjukhuset. Lyckligtvis känns hon trygg, kunnig och sympatisk vilket är en lättnad. Hon har redan blivit informerad om min skräck för att spricka och försäkrar mig om att de kommer göra allt i sin makt för att undvika detta.

De tar hål på hinnorna och värkarna börjar bli ännu mer intensiva. Barnmorskan kletar in mig med den första tuben av det där glidmedlet och jag får, precis som jag önskat, ett förlossningsrum med badkar som jag genast använder. Jag sätter på mig mina noise cancelling-hörlurar, får massage av mannen och dyker ned i värkarna med spirituell house på högsta volym.

Det fungerar ganska bra så jag hänger kvar i badet i nästan två timmar. Allt känns så surrealistiskt, dels för att jag inte har sovit något på över ett dygn, men framför allt för att jag i tre års tid har förberett mig inför detta ögonblick. Mentalt har jag redan gått igenom säkert femhundra förlossningar, men nu är jag plötsligt där på riktigt, vilket min hjärna har svårt att greppa.

Jag blir själv förvånad över hur lugn och harmonisk jag känner mig medan jag ligger där och plaskar till housemusiken. Precis som jag misstänkt blir jag inte rädd för smärtan, även om jag har stor respekt för den och känner in kroppen inför varje värk.

Olga-Ringquist-föda-barn-i-Ryssland-förlossning-epidural

Foto: https://olgaringquist.blog/

Munskydd som sovmask = praktiskt.

Klockan 12.00
Med jämna mellanrum kommer barnmorskan och läkaren in för att titta till oss och snart börjar det pratas om epidural. Eftersom jag har tänkt föda utan epidural förklarar jag att jag gärna vill försöka utan ett tag till. Mitt ord respekteras men jag tycker mig höra ordet epidural vid piken av varje värk, vilket dödar min hypnobirthing-bubbla.

Efter ett tag är det dags att kliva ur badkaret för att lyssna på hjärtljuden och undersöka hur öppen jag är. Nu är värkarna verkligen intensiva och utanför badkaret känns de betydligt mer. Det är fortfarande bara två minuter mellan värkarna, så jag får knappt några pauser, men tycker ändå att jag mentalt kan hantera dem ganska bra.

”Jag känner verkligen för att råma eller vråla något omänskligt ljud.”

Den där djuriska kraften börjar dock ta över. Jag känner verkligen för att råma eller vråla något omänskligt ljud. Barnmorskan och läkaren ser på mig, viskar något till varandra och ser ganska besvärade ut. Stämningen är ungefär som att jag just kraschat Nobelmiddagen genom att oannonserat bajsa på bordet. Så medan jag håller inne ett zoo av exotiska djur ler jag mot dem, svenne som jag är.

Läkaren har svårt att undersöka mig då muffi är väldigt spänd av all smärta. Jag är bara fyra centimeter öppen vilket gör mig ganska frustrerad. Det har alltså gått sex timmar sedan förra undersökningen och en jäkla utveckling av värkarbetet, men bara en centimeters öppning. Läkaren förklarar att värkarna är väldigt intensiva men att jag spänner mig, vilket inte driver arbetet vidare. Fortsätter det så här så blir det inte mycket kraft kvar till krystfasen, säger hon.

Jag inser att jag inte kommer palla att ta mig igenom sex centimeter till, och nu säger läkaren nyckelorden som får mig att fatta; om du är så här spänd vid krystfasen så blir det garanterat bristningar. ”Davajte epiduralku!” (in med epiduralen) utbrister jag genast och på bara några minuter får jag det magiska elixiret in i ryggraden. Hypnobirthing i all ära, men kursen förberedde mig inte på hur jag inte skulle spänna mig där nere…

Fortsättning följer…

I del 2 av Olgas förlossningsberättelse får vi veta mer om sjukhusets signaturcocktail och hur moderkakan fastnade.


Missa inga förlossningsberättelser – gå in på mama.nu varje dag!