Malin Mases Arvidsson: ”Nike dog i magen, men banade väg för sin lillasyster”
I januari 2018 dog skådespelaren Malin Mases Arvidssons dotter Nike i magen i vecka 40. I juli 2019 blev hon mamma igen – till Aurora. För mamas LISA NYLÉN berättar hon om hur det är att förlora ett barn och sedan gå igenom ytterligare en graviditet.
Intervjun med Malin Mases Arvidsson är från hösten 2019.
Bakom ett högt plank och en tät häck ligger huset som Malin Mases Arvidsson och hennes familj har hyrt de senaste två åren. Här, i Stockholms skärgård, laddar skådespelaren batterierna mellan filminspelningar och teaterrepetitioner. Just nu är dock arbetslivet lugnare än vanligt, då Malin är föräldraledig.
Inne på golvet, i en babysitter, ligger hon och sover – Veralice. Jag har sett namnet på Malins Instagram och undrar hur det uttalas. Malin ler.
– Vi har bestämt oss för att hon ska heta Aurora istället! Hon var inte en Veralice i tilltalsnamn, hon var en Aurora.
Malin Mases Arvidsson
Ålder: 41.
Familj: Maken Jesper, Alfonsina, 14, Aurora, 3 månader och Nike som föddes stilla.
Bor: Rindö.
Gör: Skådespelare.
Aktuell: I ”Bröderna Lejonhjärta” på Uppsala Stadsteater och i ”Gåsmamman 4” på TV4/CMore.
Första gången jag såg Malin var i Stockholms stadsteaters uppsättning ”Flickan och skulden”. Jag minns inte vem som spelade huvudrollen, men jag minns Malin och hennes gravidmage.
– Då såg du mig när jag väntade Alfonsina! säger hon glatt.
Alfonsina, som hunnit bli 14 år, bor varannan vecka hos sin pappa och varannan hos Malin och hennes man Jesper.
Är det skillnad på att vara gravid som 27-åring och 41-åring?
– Det är väldigt stor skillnad på att få barn när man redan är mamma, jämfört med om man inte är det, men om det är skillnad på att vara 27 och 41, det vet jag inte. Man har ju mer livserfarenhet så jag är coolare nu, men på ett sätt är jag också mer orolig för jag vet vad som kan hända. Jag var så naiv när jag fick barn första gången. Jag hade havandeskapsförgiftning, hon låg i sätesbjudning, jag hade dålig moderkaka, för lite fostervatten… men tanken slog mig aldrig att någon av oss kunde ta skada – än mindre förlora livet, berättar Malin.
Den största skillnaden mellan Malins graviditeter med Alfonsina och Aurora är däremot att hon fått ännu en dotter – Nike. Nike föddes den 8 februari 2018, stilla. Hon hade dött i magen i vecka 40.
– Det kändes liksom statiskt i magen, så när jag la mig ner för att få kontakt med Nike på de sätt jag visste fungerade fick jag ingen kontakt alls. Det gjorde mig alldeles kall, berättade Malin för mama förra året.
Malin ringde till sjukhuset direkt, men trots sin oro var hon helt oförberedd på det ofattbara – att barnet hon väntade var dött. Två dagar efter dödsbeskedet sattes hon igång och efter mycket vånda beslöt hon sig för en vaginal förlossning då det ansågs vara det bästa för såväl kropp som sorgearbete. Det blev en utdragen process då hennes kropp behövde 24 timmar på sig att bli redo.
– Det var fruktansvärt smärtsamt att behöva vänta och vänta men i slutändan blev det en oerhört fin upplevelse att faktisk få föda Nike. Det var helt otroligt. Så vackert, så kärleksfullt, så starkt, så makalöst. Trots att hon föddes stilla är hon ju vår gemensamma förstfödda dotter som vi för alltid kommer älska gränslöst.
”Jag ville vara den som klädde på Nike, som la henne i kistan, som grävde hålet rent fysiskt och begravde henne…”
2,5 månad senare begravdes Nike.
– Egentligen brukar de vilja att man ska begrava rätt fort men det var omöjligt i vårt fall. Vi orkade inte ta en massa beslut.
– Jag hade ett väldigt starkt behov av att vara fysiskt närvarande med Nike. Jag ville vara den som klädde på henne, som la ned henne i kistan, som körde henne i vår bil, som grävde hålet rent fysiskt och begravde henne. Vi hade en jättefin begravning i Vaxholms kyrka.
Varför Nike dog vet man inte med säkerhet, men den troligaste orsaken är att Malin hade en obehandlad graviditetsdiabetes.
– Jag låg på gränsvärden och då gjorde man ingen sockerbelastning (kontroll av blodsockret, reds anm). Hade jag vetat mer hade jag krävt det men jag visste inte ens att det fanns.
Det ställe på moderkakan där mamma och barn utbyter näring och syre var underutvecklat på Malin vilket kan vara en effekt av graviditetsdiabetesen. Malin hade för höga blodsockervärden som man inte reagerade på. Detta kan även göra att bebisen växer mer än normalt.
– I takt med att Nike blev större fick hon mindre syre, så hade de plockat ut henne veckan innan kanske hon hade funnits här nu, säger Malin och slår handflatan i bordet av frustration.
– Nike var inte sjuk, det var inte fel på hennes hjärta eller njurar. Bara tanken på att hon inte fick syre… Det är så jävla hemskt. Jag märkte förändrade fosterrörelser och borde ha åkt in, men jag ville inte vara till besvär… Jag kan bara se framför mig hur den här ungen kämpade. Nike var inget missfall. Det var ett dödsfall!
”Man sörjer helt olika och är ensam i sin sorg”
Strax efter Nikes död fyllde Malin 40 och hon visste att hon hade begränsat med tid att försöka få barn igen.
– Min man Jesper var också i chock men det märktes att han inte har en biologisk klocka som jag har. Hans chock såg ut på ett annat sätt än min, man sörjer helt olika och är ensam i sin sorg. Mitt i det här behövde vi samtidigt tänka ”hur ska vi göra?”, för förutsättningarna blir ju inte bättre för att jag väntar längre. När man väl bestämmer sig för att skaffa barn, då händer det någonting. Det tog över hela mig, berättar hon samtidigt som Aurora gnyr till i sitt babynest. Malin tar upp henne och börjar amma.
Förändrade förlusten av Nike din och Jespers relation?
– Ja, till det bättre. Vi har tvingats till förståelse, omsorg, acceptans, att se varandra. Vi har genomlidit fruktansvärda kval och gått vilse och ändå orkat finnas där för varandra. Vi har fått en ödmjukhet inför livet och relationen och vet vad det innebär när det blåser. Ett tag kände jag bara…
Malin pausar och tänker efter innan hon tar till orda igen:
– Vägen att lämna varandra har man alltid, men vägen att kämpa måste man välja. Och jag tror på att våga välja den vägen. Men vi hade inte orkat utan stöd från vänner, familj och terapi.
”Vi har bara kommit med tråkigheter så länge. Det är så skönt nu när vi har Aurora, att äntligen få komma med något positivt.”
Knappt ett halvår efter att paret förlorat Nike, blev Malin gravid igen. Glada men nervösa gick paret på ultraljud i sjunde veckan och såg det lilla hjärtat slå. Men dagen efter började Malin blöda.
– Det var helt fruktansvärt. Men jag får tänka att det var meningen, för kroppen gör ju missfall när något inte stämmer.
– Då var vi ändå väldigt säkra på att vi skulle försöka igen. Det hade ju kunnat bli så att man inte orkade men vi hade ingen tid att förlora. Vi märkte också att vi blev så glada över en graviditet vilket nog gjorde att vi vågade igen.
Och så blev du återigen gravid – med Aurora. Hur var det att gå igenom en graviditet den här gången?
– Det var jätteläskigt. Vi fick ta delmål för delmål och jag vågade inte berätta för någon. Det dröjde nog till 18:e veckan innan vi pratade om det. Jag berättade för några fler, men Jesper glömde bort att säga det. Jag kunde träffa kompisar till honom med stor mage och så hade han inte sagt något! Han kände nog inte att han orkade komma med ett dåligt besked, vi har känt att vi bara kommit med tråkigheter så länge. Det är så skönt nu när vi har Aurora, att äntligen få komma med något positivt.
– När jag väntade Aurora kunde jag mycket mer om allting också. Självklart var det ibland mycket sorg och oro och hade jag inte gått på specialistmödravården hade jag inte fixat det här. På slutet var jag där varje vecka.
Innebar Nikes död att ni gjorde alla tester med Aurora?
– Vi gjorde kub och tillväxtultraljud och lyssnade på hjärtat hela tiden. Det finns ju tusen miljoner saker som kan gå fel vilket jag ju vet nu efter det här med Nike. På gott och ont, men mest på gott för då visste jag vad jag skulle ställa för frågor, säger Malin som denna gång fick bekräftad graviditetsdiabetes och behandling.
”Jag fick verkligen kämpa med mig själv och tänka att jag måste vara glad – också. Man får acceptera att både oron och glädjen finns samtidigt.”
Kunde du känna hopp under denna graviditet?
– Ja, efter rutinultraljudet i vecka 18 skulle jag säga, för då fick vi se att allt var intakt. Där kunde vi börja fatta att det faktiskt skulle komma en liten människa. Sedan vet man ju att det kan hända massa andra saker, men de var väldigt bra på att säga till mig att jag var under extrem uppsikt. Jag fick verkligen kämpa med mig själv och tänka att jag måste vara glad – också. Man får acceptera att både oron och glädjen finns samtidigt. I vecka 26 sa min gravidmassör ”Det här är ett helt nytt barn, en ny moderkaka, så gå nu inte runt i det gamla”. Det hjälpte att tänka så.
– Men man blir knäpp och personlighetsförändrad, särskilt på slutet. Vi hade fått tid för igångsättning i vecka 37 för psykiskt klarade jag inte att gå en dag längre. Jag var öppen 2 centimeter vid igångsättningen och det var för att jag fött Nike vaginalt. Hon hade servat banan för sin lillasystser så att det var enkelt för Aurora att komma ut.
Du blev igångsatt med både Nike och Aurora, vad var skillnaden mellan förlossningarna?
Malin gör en lång paus, ögonen tåras och rösten stockar sig när hon börjar prata:
– Att jag hörde Auroras hjärta hela tiden. De frågade om de skulle sänka ljudet men nej, jag ville höra hennes hjärtljud. I tolv timmar.
– Själva förlossningarna var lika varandra men jag var mer närvarande under Auroras födsel. Jag var inte i chocktillstånd heller och skulle ju faktiskt föda ett levande barn. Jag visste vad jag behövde och vad som funkat bra förra gången. Det är verkligen så att Nike har förberett för sin lillasyster på alla sätt.
– Aurora skrek direkt. Jesper fick se hennes första andetag och det var så stort. Hon skrek, och jag skrek ”Hon lever, hon lever”. Jag bara vrålade ett urvrål. Det var som att jag skrek ut all ångest.
”Jag vill gärna visa bild på Nike. Det handlar inte om att hänga ut ett dött barn, utan att ge henne en plats.”
I vardagsrummet finns ett bord med blommor och bilder på Nike – en plats som känns viktig för Malin av många anledningar.
– Hon ska ha sin självklara plats i vårt hem, för allas skull. Det skulle kännas jättefattigt om den platsen inte fanns, som att en person saknades. Den platsen är viktig även när människor kommer hit, så att de ser att det finns en till här som vi inte stoppar undan eller gömmer.
– Jag har en liten dröm om att dra igång någon slags fotoutställning som drar in pengar till forskning, en utställning om de här barnen och deras mänskliga värde. Det är kontroversiellt men jag tror att det skulle behövas för att röra upp ännu mer. Jag vill gärna visa bild på Nike och det beslutet har ett högre syfte. Det handlar inte om att hänga ut ett dött barn, utan att ge henne en plats. Jag har fått jättemycket kommentarer för att jag visade upp henne i TV4, rätt hastigt, men ändå. Det uppskattades av jättemånga som har varit med om det här.
Aurora kräks upp överflödig mjölk och Malin pratar lite med henne innan jag ställer min sista fråga:
Vad vill du säga till par som förlorat ett barn i magen?
– Jag vill verkligen uppmana både partner och den som bär barnet till att prata med varandra. Våga lyssna på din egen röst och lita på att det du säger kommer tas emot av den andra. Jag hoppas att människor ska känna att de får vara precis som de är och att de inte är ensamma om att tänka så här, eller känner skuld och skam. Våga ta hjälp och prata om det.
