Johanna, 25: Missen under förlossningen gav min son skador för livet
Johanna Adolfssons son Elliot, nu 6 månader, föddes livlös. Han återupplivades först efter 50 minuter – med svåra hjärnskador. Allt på grund av felaktiga beslut och underbemanning på BB. #släppinmigpåbb
Ett blogginlägg i bruset av alla drömmiga uppdateringar, ett öde som skär igenom flödet. Johanna Adolfsson, 25, beskriver i sin blogg den fruktansvärda situation hon hamnade i när hon skulle föda sin son:
”'Vår älskade prins/prinsessa kom i natt kl 03.03. Allt gick bra och vi är de lyckligaste i världen’, läser jag på Instagram titt som tätt. Mammor och pappor som är så lyckliga. Jag låter bitter nu, men jag blir ledsen när jag läser det. ’Allt gick bra’. Det hade jag också tänkt skriva. Jag hade tänkt lägga ut en bild på min älskade son när han kommit. Det blev ingen bild då, för vi visste inte om han skulle överleva. Det blev ingen bild förrän efter en månad.”
Efter ödesdigra felbeslut under förlossningen föddes Elliot utan vare sig puls eller andning. Efter 50 minuter fick läkarna liv i honom igen, men han hann få men för livet. Nu, sex månader senare, har Johanna fortfarande svårt att ta in vad som hänt. Det som skulle bli den lyckligaste tiden i hennes och sambon Jakobs, 25, liv, blev i stället en traumatisk och chockartad upplevelse.
– Situationen med Elliott uppstod på grund av personalbrist och nedskärningar. Hade det funnits mer personal på plats hade Elliot kommit ut frisk. Sjukvården har inte resurser att hjälpa när något går fel, säger Johanna.
LÄS MER: Ny forskning kan hjälpa födande kvinnor: ”Vi ska skräddarsy förlossningarna”
Det är det här som är de verkliga konsekvenserna av BB-krisen. Historier som Johannas visar vilket öppet sår den svenska förlossningsvården är.
Till slut var det någon i personalen som såg att bebisen inte hade hjärtljud och kontaktade doktorn
Johanna hade en problemfri första graviditet. Hon mådde bra, kunde yoga och promenera ända fram till förlossningen. När värkarna satte igång kände hon sig förväntansfull – snart skulle hon få träffa det lilla livet inne i magen. När hon kom in till förlossningen på morgonen i Kristianstad var hon bara öppen 1,5 centimeter, men livmodertappen var utplånad, så hon fick stanna kvar och bada. På eftermiddagen var förlossningen igång.
– När jag hade öppnats sex centimeter bad jag om att få epidural, för att jag hade så ont, berättar Johanna.
– Den sattes in, men tog inte, i stället fick jag värkstimulerande dropp. I efterhand har man insett att det inte hade behövts. Det gjordes utan läkarordination, vilket man behöver i Kristianstad.
[adSpace placement="manual"]
Och redan nu hade förlossningen börjat gå snett. Vid tiotiden på kvällen fick Johanna byta barnmorska, då hade hon egentligen för mycket värkar för att behöva värkstimulerande medel, men dosen ökades ändå – från 10 milliliter till 120 milliliter/timme. Då hade Johanna nio värkar på tio minuter, medan det normala är att ha fyra-fem. Vid det här laget registrerades inga hjärtljud på bebisen.
– Till slut var det någon i personalen som såg att bebisen inte hade hjärtljud och kontaktade doktorn. Han kom in och slängde sig på min mage. Då var Elliot livlös.
Vi fick inte träffa honom ordentligt förrän nio timmar senare
När Elliot väl kommit ut fick Johanna en blå och livlös bebis på sitt bröst. Det första hon hann tänka var ”Ta bort honom från mig”. Elliot fördes, tillsammans med pappa Jakob, bort till ett annat rum för att återupplivas.
– Jag var i chock, men tänkte ”Han överlever nog”. Det har jag alltid tänkt.
Timmarna därefter blev ett stort trauma för både Johanna och Jakob.
– Barnmorskan kom in och sa att ”Nu skriker Elliot”. Jag hann tänka ”Åh vad skönt nu kommer han snart.” Men snart insåg personalen att det var en annan bebis som skrek. Först 50 minuter senare fick man igång Elliots andning.
– Han låg i respirator och kunde inte andas själv. Han hade fått grav syrebrist, och var tvungen att tas till sjukhuset i Lund för syrebehandling. Vi fick inte träffa honom ordentligt förrän nio timmar senare.
Vad exakt var det som hade gått fel?
– Det var det värkstimulerande som gjort att Elliot hade fått syrebrist inne i magen, förmodligen i flera timmar av förlossningen. Och det här var medicin de inte hade behövt ge mig. Som ett resultat av syrebristen fick Elliot en hjärnskada.
Det gjordes en lex Maria-anmälan och vi har polisanmält
Hur reagerade sjukhuset?
– En överläkare berättade för oss att patientsäkerhetslagen brutits under förlossningen. Han har varit jättebra och även träffat Elliot. Han ser oss och vågar erkänna att det gått fel. Vi anmälde allt till Landstingens ömsesidiga försäkringsbolags patientförsäkring, och det gjordes en lex Maria-anmälan. Vi har polisanmält också.
LÄS OCKSÅ: mama debatt: BB-krisen är ett krig mot kvinnor – rent och skärt kvinnohat
Hur mår Elliot i dag?
– Efter en vecka sa de att han aldrig kommer att kunna röra sig, prata eller äta. Men efter en månad hände något, då började han röra sig som vilket barn som helst. Han har inga spasmer, men är sen i utvecklingen. Det är en lättnad, i dag är han i stort sett som ett friskt barn, men behöver sondmatas.
– Elliot är väldigt lugn, han har börjat skratta och ge kontakt. Han är en glad bebis, väldigt nöjd. Han älskar sitt babygym och skrattar när han ligger där. Vi leker mycket med honom. Eftersom han har en skada i motoriska hjärncentrat som påverkar inlärning och rörelse kan vi träna honom mycket. Jag kommer alltid att kämpa för Elliot, vi har sökt upp expertsjukgymnaster som hjälpt oss med övningar som vi gör flera gånger om dagen, det är därför han blivit så motoriskt utvecklad som han är i dag.
Tidigare har jag varit rädd för framtiden, men kärleken för Elliot har börjat ta över. Jag älskar honom mer än allt
Vad tänker du när du läser om nedskärningar i förlossningsvården?
– Att nya människor ska födas är det viktigaste i livet. Det är där man ska lägga resurser – men det görs inte. Jag är själv sjuksköterska, måste kämpa på jobbet och räcker inte till. Personalen som gjorde fel under min förlossning mår säkert skitdåligt. Situationen var stressad och man tyckte säkert att det inte fanns hjälp att få.
– Personalen pressas till att inte fråga om småsaker, att ta egna beslut. Det som behövs är bättre utbildning, jag tycker det är helt fruktansvärt att detta ska behöva hända i dagens samhälle.
Hur ser du på framtiden, har du vågat tänka på fler barn?
– Jag går till en psykolog och har från början tänkt att jag vill ha fler barn – jag älskar barn! Först frågade jag om jag kan bli snittad nästa gång, men ju längre tiden gått känner jag mer och mer att jag vill föda vaginalt. Det var en så häftig upplevelse. Hade det varit en annan barnmorska hade det gått bra, det har både jag och Jakob kommit till insikt om nu. Innan har jag varit rädd för framtiden, men trots att det kan vara svårt har kärleken för Elliot börjat ta över. Jag älskar honom mer än allt.
Av: Jonna Dagliden Hunt
Foto: Privat, Istock, Shutterstock
Texten är tidigare publicerad i mama nr 6 2017.
