När Ammi och Cissi träffades visste de direkt att de ville ha barn med varandra. Allt de behövde var sperma. Efter år av försök föddes efterlängtade Sixten.

Cissi Lundin och Ammi Lönnmo

Ålder: 23 respektive 27.

Familj: Sixten, 14 månader.

Bor: I Solna utanför Stockholm.

Fick barn genom: Spermadonation.

Så funkar spermadonation

Sedan 2003 får man göra provrörsbefruktning med donerad sperma i Sverige (det par som tar emot donationen blir barnets föräldrar). Donatorn får lämna spermieprover och utreds medicinskt. När han blivit godkänd får han lämna spermaprover för nedfrysning. Efter sex månader tas nya prover och därefter kan spermierna doneras. Barn som kommer till genom spermiedonation i Sverige har rätt att i vuxen ålder få uppgifter om sitt
genetiska ursprung.

Ammi har drömt om barn hela livet, men bär på kroniska sjukdomar som är ärftliga. Att Cissi skulle bära och föda barnet var ett enkelt val. Och att de behövde hjälp var självklart, de är ju två tjejer, så de promenerade i väg till en barnmorska och pratade igenom alternativen: hem-insemination,
privatklinik i Danmark eller den svenska sjukvården. De valde det senare. Skulle de göra det i Danmark hade de behövt vara gifta, och sedan skulle medmamman få adoptera.
– Men när Sixten föddes var han min, berättar Ammi. Jag hade samma rättigheter som Cissi.
– Och skyldigheter, ler Cissi.

Olika landsting har olika regler, men för Ammi och Cissi gällde att de hade rätt till fyra inseminationer och en ivf (in vitro-fertilisering). Och att de fick börja med inseminationerna – det är billigare men också enklare för kvinnan. En fertilitetsutredning senare var det bara för dem att vänta in Cissis ägglossning.
– Vi hade hela badrummet fullt med ägglossningsstickor. Dyra sorter och billiga. De dyra visade en smiley när det var ägglossning, dem använde vi bara när vi var lite säkra, minns Cissi.

Dagen efter att smileyn dök upp fick de åka in, inseminera Cissi och sedan hem igen för att vänta två veckor, göra graviditetstest och ringa in och berätta hur det gått. De gjorde sina fyra försök från november 2010 till mars 2011. Alla misslyckades.

Det som återstod var ett försök med ivf. Det blev nya undersökningar för Cissis del och mediciner för att få äggblåsorna att växa och få koll på ägglossningen. Två veckor senare var det dags för äggplockning. Äggblåsorna tömdes, äggen sögs in i ett rör – svupp! – och lämnades över till labbet. Efter ett par dagar kunde Cissi och Ammi komma tillbaka för att sätta in ett befruktat ägg.
– Och sen fick vi åka hem för att se om det ville stanna kvar, säger Ammi.
– Då var det väntan, minns Cissi. Super­lång väntan. Tiden har aldrig gått så långsamt.

De kunde inte hålla sig, redan efter en vecka plockade de fram stickan – och fick ett plus! Cissi hade en lätt graviditet och sedan föddes Sixten.
Allt de vet om donatorn är att han är blond och blåögd som Ammi, eftersom man utgår från partnerns färger. Men Sixten kan ta reda på mer om han vill, när han är myndig.

Om de tänker på donatorn?
För Cissi är det hela mest en klinisk process, väldigt medicinsk.
– Jag tänker inte på Sixten som donatorbarn, funderar Ammi. Men när jag tänker på donatorn är det bara enormt varma känslor för den mannen som tagit sig tid att göra något sådant för andra.