Jessica, 40: Jag hoppas att det blir min sista jul som barnlös
För två år sedan skrev Jessica Jönsson, 40, en öppenhjärtig krönika om sin längtan efter barn. Sedan dess har hon hunnit göra flera IVF-försök utan resultat och sorgen över det ofödda barnet finns kvar.
Här kan du läsa Jessicas tidigare krönika: ”Jag gråter över ett barn som kanske aldrig blir mitt”
”Nu när det nya året närmar sig är det svårt att inte tänka på tiden. Tiden som fortsätter att gå, utan att vänta på någon. Snart är även tiotalet över och tjugotalet tar vid. Jag ser hur bloggare gör sammanfattningar av decenniet och det får mig att tänka på de tio år som ligger bakom mig.
Jessica Jönsson
Ålder: 40.
Familj: Föräldrar, storasyster, syskonbarn och katt.
Bor: Malmö.
Gör: Jobbar som elevassistent.
Jag inser snabbt att det finns något som präglat alla dessa år, något som fortfarande tar upp nästintill all plats i min bröstkorg: Min barnlängtan. För snart nio år sedan lämnade jag ett olyckligt förhållande bakom mig eftersom min barnlängtan var starkare än hans. Inte visste jag då hur svårt det skulle vara för mig att bli någons mamma, att det skulle gå så här många år utan ett plus på stickan. Efter snart tre års försök som frivilligt ensamstående, och lika många misslyckade IVF:er, har jag nu fått ge upp tanken på ett genetiskt barn – mina ägg är för dåliga och för få.
”Jag säger grattis med en viss bitter eftersmak till de som tycks bli gravida utan problem”
Jag har dock inte gett upp tanken på att få barn ännu, längtan river som ett blödande sår i min kropp och jag vill fortsätta göra vad jag kan för att det såret ska läkas. Jag har därför bestämt mig för att göra en dubbeldonation och valt en äggdonator och en spermiedonator – och högst upp på min önskelista till jul är att det ska bli ett embryo som får växa i min mage.
Samtidigt som längtan växer händer det att jag får frågan om jag är gravid. Jag scrollar förbi andras Instagrambilder på växande magar, mors dag-teckningar eller luciatåg med barn i overaller och glitter i håret. Jag säger grattis med en viss bitter eftersmak till de som tycks bli gravida utan problem. För det är inte bara längtan som tär, det är även oron, frustrationen och sorgen.
Jag känner en frustration över tiden som rusar fram medan jag väntar och längtar. Jag känner en sorg över att bli en äldre mamma än vad jag hade önskat och en sorg över att inte ha kunna ge mitt eventuella barn ett syskon. Samtidigt känner jag oro över sprängdåd i min hemstad, klimatkris och maktgalna män i politiken – hur kommer mitt eventuella barns framtid egentligen att se ut?
”Tänk om jag aldrig får bli någons mamma?”
Men den största oron är trots allt den som ständigt river som rosor under min hud; tänk om jag aldrig får bli någons mamma?
Samtidigt finns det något som försiktigt bubblar i min bröstkorg, som gör att jag orkar fortsätta. Som gör att jag fastnar för en liten body med leoparder på och går till kassan för att betala innan jag hinner ångra mig. Något som gör att jag börjar skriva ner fina barnnamn i mina anteckningar. Hoppfullheten. Tanken på att det faktiskt inte är försent, att allt det bästa inte hänt än. Jag vill tro att allt jag går igenom nu kommer vara värt det, att jag en dag får hålla mitt nyfödda barn i famnen och känna hur sorgen suddas ut.
”Jag ser dig med ett barn på ditt bröst”, berättade ett medium för ett år sedan och jag vill tro och hoppas på det. Kanske, kanske, kanske blir denna jul min sista som barnlös.”
Text: Jessica Jönsson
På vår medlemssajt Vi föräldrar kan du även läsa: Graviditetstest – kan man lita på dem?
Missa inte heller Amandas fina läsarkrönika: Vi som kämpar med att bli gravida vill inte höra ”sluta stressa”
