Sofia vet hur det känns att vänta på IVF-behandling. Nu har corona-viruset, covid-19, gjort hennes väntan ännu längre.
Sofia vet hur det känns att vänta på IVF-behandling. Nu har corona-viruset, covid-19, gjort hennes väntan ännu längre. Foto: Privat

Sofias IVF skjuts upp på grund av corona-viruset: “Det är svårt att vara positiv”

Efter två utomkvedshavandeskap och två bortopererade äggledare, står nu Sofia Askeblad i kö till IVF. Men på grund av corona-viruset skjuts alla provrörsbefruktningar upp. ”Jag orkar inte hålla hoppet uppe längre,” skriver hon i en personlig krönika.

Juni 2019. På en toalett i lobbyn till hotellet där jag och min sambo tillbringade vår utlandssemester, stirrade jag på en liten display: ”Pregnant 2-4 weeks”. Testet hade jag tagit i smyg, jag kunde inte vänta. Jag sprang ut i lobbyn, förbi en grupp tyska turister, uppför tre trappor – två trappsteg i taget – och bankade på dörren till vårt rum. Min sambo öppnade, frågade vad som hänt och jag slog mina armar runt honom och fick ur mig: ”Jag är gravid”. Som jag hade längtat och drömt om exakt detta ögonblick. Och det var bättre än alla drömmar.

Läsarkrönikören Sofia Askeblad skriver om sin längtan efter en bebis och IVF-behandlingen som nu skjuts upp på grund av corona-viruset. Foto: Privat

Veckorna gick och jag började känna typiska symptom, men framför allt kände jag efter hela tiden. ”Kändes det konstigt nu?” ”Ska det sticka så där i magen?” ”Nu känns det lite som mensverk.” ”Är det normalt?”

Det var inte normalt. I sjunde veckan vaknade jag med extrema magsmärtor. Som att ett kärnvapen detonerat i min livmoder. ”Vi misstänker utomkvedshavandeskap,” sa de. Jag förstod ingenting. ”Utom-vadå?” ”Graviditeten kan sitta fast i äggledaren”. I två dagar väntade jag på besked utan annan smärtlindring än Alvedon, ifall jag faktiskt hade en frisk graviditet. Det hade jag inte. På den tredje dagen blev jag opererad, de tog bort min vänstra äggledare. De tog bort min graviditet. 

Jag vaknade på en brits och kände tårarna strömma. ”Jag vill att den ska vara kvar. Jag vill vara gravid, jag vill att den ska vara kvar”. Sjuksköterskorna klappade mig på armen och gav mig juice. Jag ville inte ha juice, jag ville ha ett barn. 

Jag var fortsatt positiv och jag och min sambo började försöka ganska snart igen. Vi var fokuserade och målinriktade och jag vägrade bli nedslagen av det som hänt. Och tur var väI det för i november var jag gravid igen. Jag ville vara försiktig med glädjen, men jag bestämde mig ändå för att våga. Idéerna om hur jag skulle inreda den lillas rum snurrade i huvudet, jag beställde en vimpel med pompoms i glada färger och jag laddade ner gravidappar för att följa fostrets utveckling. 

När läkaren fastslog utomkvedshavandeskapet började Sofias resa mot IVF-behandling. Foto: Unsplash

December 2019. I ett undersökningsrum på kvinnokliniken var det som att läkaren hällde en hink kallt vatten över mig. Som att om hon sköt sönder min bubbla av bebislycka när hon fastslog mitt andra utomkvedshavandeskap. Återigen vaknade jag på en brits, men den här gången hade jag ingen äggledare kvar alls. Och ingen graviditet. 

Där och då började vår resa mot fertilitetshjälp och IVF, samtidigt som hejaropen och styrkekramarna från familj och vänner regnade över oss. ”Det är inte kört”. ”Ni får ju hjälp nu”. ”Tappa inte hoppet”. ”Tänk positivt”. ”Det kommer ju ordna sig till slut”. ”Det är bara att ta nya tag”. 

Jag fortsatte vara positiv. Jag hade mina dippar, men lyckades behålla min målinriktade inställning. Dagen efter operationen ringde jag fertilitetsmottagningen och fick en plats i kön. Snart skulle vi få ett barn. 

I mars kom beskedet, alla IVF-behandlingar pausas på grund av c orona-viruset, covid-19. Foto: Unsplash

Mars 2020. ”Provrörsbefruktningar pausas på grund av corona-viruset”.
Jag förstår att detta inte betyder att vi aldrig kommer få hjälp. Men jag förstår också att det kommer skjuta upp processen och att vår redan långa väntan nu kommer bli ännu längre. Jag förstår att det är ett genomtänkt beslut av sjukhusen men jag förstår inte hur jag ska orka vara fortsatt positiv. 

Låt mig vara ledsen. Låt mig skrika i kudden som ett barn och låt mig ge upp tills sjukhusen gett oss information om när de kommer starta processerna igen. För en människa kommer alltid till en gräns när hon inte orkar tänka positivt längre, när hon inte orkar hålla hoppet uppe – och det måste vara okej. Men även om jag kommer fortsätta kämpa och längta, så måste det vara accepterat att inte orka. Jag nådde gränsen, corona blev mitt fall.

Du kanske också vill läsa vår intervju med kriminologen Nina Rung: ”Jag oroar mig för att barn far illa om skolorna stänger”
Eller denna läsarkrönika: Vi som kämpar med att bli gravida vill inte höra ”sluta stressa”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av mama + solprodukter för bara 199 kr. Köp nu!