Att längta efter en dotter - är det en självklarhet?

”Vet du vad det blir?” Redan när magen knappt kommit förbi den besvärande ”bara muffinsmage”-fasen ställs den där frågan som visar hur mycket vi faktiskt, och fortfarande, fokuserar på kön. Och så länge det är första graviditeten är alla svar rätt – barn nummer två är dock en mycket trixigare historia.

För även om det i andra sammanhang numera ses som en självklarhet med föräldralediga pappor och företagsstartande mammor, så är det som att hela hen-diskussionen och jämställdhetstänket då plötsligt slängs överbord och i stället ersätts av en ganska så trist saga av Bullerbysnitt ...

Det är då pojkmammor kan få sublimt beklagande kommentarer som antyder att ”en pojke förlorar man, men en flicka har man hela livet”, ungefär på samma sätt (fast tvärtom då) som det har resonerats i tider och kulturer där döttrar har betraktats som nitlotter (vilket det för övrigt fortfarande ses som, i stora delar av världen).

Vad händer om man börjar tro på sagan och tänker att relationen med barnet av ”fel” kön faktiskt har ett bästföredatum? Kanske känner du igen resonemanget att du som mamma en dag kommer att tappa kontakten med din son när han bildar en egen familj, eller tänket om att en farmor aldrig får samma kontakt med sitt barnbarn som en mormor?

Liria Ortiz är leg psykolog och leg psykoterapeut och författare till boken ”Jag och min mamma”. Hon menar att den som redan från början har tanken att ”pojkar är annorlunda” är mer benägna att få en mor och son-relation som inte känns tillfredsställande nära, eftersom man då backar i onödan och använder könet som svepskäl för att till exempel inte prata om känslor i familjen.– Ofta är grunden till problemen att man förväntar sig att en relation ska vara på ett visst sätt, och det gäller även i mor och dotter-relationer. Bara för att du får en dotter så är det inte alls säkert att hon är på det sättet som du tycker att hon ”borde” vara, säger Liria.

Språkforskaren Deborah Tannen har i sin bok ”Den där kan du väl inte ha? Att förstå hur mödrar och döttrar samtalar” satt fingret på några typiska mor och dotter-kriser från tweenie-åldern och uppåt. Ofta har man en fix idé kring likhet och samstämmighet. Dessutom hamnar mor och dotter oftare i konflikter för att de pratar i metabudskap och lägger för stor vikt vid vad man tror sägs mellan raderna, i stället för vad som faktiskt sägs – menar Tannen. Ett omtänksamt menat ”ta en tröja, det är kallt ute” tolkas som ett ”för du är ju så korkad att du inte förstår att du måste klä på sig när du går ut”, och så är konflikten igång.– Det finns en stark romantisering av mor och dotter-relationen, men det är som alltid när två människor möts – ibland uppstår konflikter. I välfungerande familjer bråkar man då och då, men man löser oenigheterna någorlunda och går vidare. Det är i familjer där det inte finns någon konflikthantering som relationen med tiden blir mer och mer dysfunktionell, oavsett könet på barnet, säger hon. Men sedan är det ju det här med hur det känns i hjärtat ...

Katerina Janouch, författare till den nu några år gamla romanen ”Dotter önskas”, berättar om sin egen intensiva dotterlängtan efter att ha fått fyra söner.– Jag hade egentligen längtat efter en liten tjej i hela mitt liv, ända sedan jag var sju år gammal och fick ett syskon. Jag önskade så hett att det skulle bli en syster, men jag fick en bror i stället. Honom älskar jag förstås, men samtidigt sörjer jag fortfarande de systrar jag aldrig fick. Så min dotterlängtan föddes ur en systerlängtan och ”Dotter önskas” är den bok jag själv hade behövt läsa när jag längtade som mest. Det handlar inte om vad mina söner inte kunde ge mig, för mina killar är fantastiska och jag hade inte velat vara utan dem en sekund. Det handlar helt enkelt om att en son inte är en dotter och jag ville ha en blandad syskonskara. Jag kan se den sortens saknad i flickfamiljer också, inte minst hos mammor som önskar en liten gosse, säger hon.

Att så många i västvärlden i dag helst vill ha flickor tror Katerina handlar om att vi är tillräckligt starka för att kunna bejaka kvinnogemenskapen. – Det är en feministisk fråga att önska sig en dotter. Det är ett ställningstagande som visar att en flicka är värdefull.

Utomlands, där könsselekterande IVF finns som ett möjligt alternativ, kallas fenomenet ofta ”family balancing”, och Katerina har själv i olika forum tipsat om vilka kliniker i Tjeckien, Ryssland och Spanien man kan vända sig till.– Vissa kan tycka att man inte bör önska eller ”leka Gud” på det sättet, och så fort något inte är tillåtet i Sverige så är det förstås kontroversiellt, men jag tycker att det är berättigat att ta den hjälpen om man vill när man har ett barn av motsatt kön. Har du en pojke bör du kunna få en flicka. Har du en flicka bör du kunna få en pojke. Svårare än så är det inte för mig.

Liria Ortiz, psykologen, ser det som ett nutidsfenomen att vi vill att livet ska ge oss kompletta set, även när det handlar om barn.– Vi kräver att livet ska vara komplett och perfekt, och så fort någon sätter fingret på att det är något som saknas i vårt liv så känns det som ett misslyckande. Vi har ju svårigheter att acceptera att livet inte är rättvist och att man inte kan styra över vissa saker, för vi har fått lära oss att allt är möjligt. Och visst, många saker är möjliga i dag, men faktiskt inte allt. 

Hon menar att acceptans av det som livet har att erbjuda just nu kan minska lidandet.

– Behåll fötterna på jorden och fokusera på det som livet har erbjudit dig, i stället för det som inte blev av, säger Liria Ortiz.

– Annars blir det lätt att man skapar sin egen olycka. När man börjar förhålla sig till det som är, och inte det som kunde ha varit, är det också lättare att komma på lösningar. Längtar du till exempel efter något särskilt att göra med den dotter eller son du inte fick, så finns det kanske möjligheter att ”låna” andras barn?