Annika, 33: Det finns inte endast ett sätt att föda barn på
När stylisten Annika Norman, 33, skulle föda sonen Frans för snart 4 år sedan var det enda alternativet ett planerat kejsarsnitt. I sin krönika debatterar hon kring kvinnors rätt att välja sitt förlossningssätt.
Det finns många kvinnor på jorden, flera miljarder. Och det finns två sätt att föda barn på. Vaginalt eller genom kejsarsnitt. Att förvänta sig att endast ett av de här sätten ska kännas rätt för alla är enligt mig ganska orimligt. Och jag är otroligt tacksam för att jag hade möjligheten att få föda på det sätt som jag önskade och kände mig trygg med.
Den 10 december 2013 föddes min son Frans med planerat kejsarsnitt. Varför? För att jag verkligen inte ville föda vaginalt. Vi kan kalla det förlossningsfobi. "Men hur kan du vara så rädd för något du aldrig gjort?", kanske du tänker. Ja, "Varför hoppar vuxna människor upp på en stol och skriker när de ser en pytteliten spindel kravla över golvet?", tänker jag. Fobier är inte alltid logiska men inte mindre verkliga för det.
"Kvinnor har fött barn i alla tider" är ett argument jag ofta fått höra
Det är dock ingen självklarhet att en kvinna ska få planerat kejsarsnitt. När det kommer till ämnet förlossning är det inte alltid "min kropp, mitt val" som gäller. Man skulle kunna tycka att det verkligen är ett tillfälle då den klassikern passar in alldeles ypperligt, men nej. Jag tycker att det är hemskt att vissa kvinnor har ångest under hela graviditeten och att vissa till och med väljer att avstå barn på grund av förlossningsrädsla. Och jag tycker det är lika hemskt att vi som vill ha planerat kejsarsnitt blir tipsade om att spela labila, gråta och skrika hysteriskt när vi träffar läkaren som tar beslutet.
Här har vi samlat alla artiklar från vår temavecka #jagochmittsnitt
Att föda med planerat kejsarsnitt gav mig kanske inte den där "wow, jag är bäst i världen"-känslan som många upplever i samband med en vaginal förlossning. För mig var det väldigt odramatiskt och väldigt…planerat. Men jag skulle inte ändra på något när eller om det blir ett barn nummer två. Känslan av att få sitt barn i famnen, titta in i det lilla, skrynkliga ansiktet, halvt täckt i blod och känna "det här är mitt barn", är inte mindre fantastiskt för att man inte krystat ut det. Det är lika fint oavsett.
En viktig sak att komma ihåg är att alla är olika och så även när det kommer till förlossning. Det tycker jag är något att ta hänsyn till. Heja alla oss kvinnor som bär på, och föder barn, hur vi än väljer att göra det!
