”När läkaren sa till oss att IVF var vårt nästa steg gömde vi oss i månader.” mamaläsaren Anna Pettersen, 31, skriver öppet om ofrivillig barnlöshet och vägen till att bli mamma.

”V

i hade försökt bli gravida i ett år när jag ringde till gyn för att be om en endometrios-utredning. 45 sekunder in i samtalet blev jag hänvisad till fertilitetsmottagningen istället. På 45 sekunder var vi alltså ett av de par som var per definition Barnlösa.

Två dagar efter samtalet kom ett vadderat kuvert med information och provbehållare. Nu var vi i klorna på sjukvården för att kunna få ett barn; det gick inte att ligga oss ur det här. Det här hade inte varit mitt syfte med samtalet, men vi insåg att vi kanske behövde hjälp med det som drabbar andra men inte oss. Barnlöshet, den smärtsamma tomheten.

Anna med Nils som kom till via IVF

Tack vare IVF fick Anna och hennes man sonen Nils.

Utredningen gav ’oförklarlig barnlöshet’ och jag trodde där hos läkaren att han skulle erbjuda ett hormontillskott, att vägen mot sprutor och äggplock låg betydligt längre fram. Istället förklarade han att  IVF var enda sättet och rekommenderade oss att börja snarast möjligt.

”Jag såg inte då att vi redan var barnlösa”

Till en början vågade jag inte gå in i behandlingen då jag var så rädd för att vi skulle inse att vi var barnlösa. Jag såg inte då, att vi redan var just det.

Den fysiska smärtan med IVF tänkte jag knappt på, inte som den mentala smärtan. Barnlösheten är det som gör mest ont. Man bär runt på den, som en midjeväska, fast på insidan.

Ändå väntade vi. I nio månader lät vi rädslan för att inte kunna få barn stjäla ännu mer tid. Jag tänkte under denna grå stiltje att vi kan lösa allt med lite hederligt liggande. Men det hände aldrig. Osexigt sex, böner och maniskt graviditetstestande ledde ingenstans mer än till att vi insåg; vi har inget val. Nu var det barnlösheten som skrämde mest.

”Han var det finaste jag har sett när vi såg honom som blastocyst”

Vi tog vårt sista hopp, och våra hjärtan, i handen och gick till läkaren och la det försiktigt på hans bord. ”Vill du vara snäll och hjälpa oss?”

Nu ligger det beslutet och sover ute i vagnen. Han är 8 månader gammal och 10,6 kilo tung. Han heter Nils och är det finaste jag har sett. Han var det finaste jag har sett när vi såg honom som blastocyst. Han var det finaste jag sett på ultraljudet med sitt lilla hjärta i vecka 7. De två hjärtan som vi la på läkarens bord pickade nu som ett på en liten tv-skärm.

Det var inte IVF som gjorde mest ont, det som gjorde ont var det vi redan drog runt på när jag ringde till gyn och hamnade i ett fack av ångest och möjligheter. Man vet inte om ett paraply kommer stå emot stormen när man köper det, men man vet med största säkerhet att utan paraply så blir man blöt och kall.”

Denna krönika skrev Anna sommaren 2018. Nu är hon gravid igen, utan IVF. ”Spontangravid – till vår stora chock,” skriver hon till oss på mama. ❤️

Mördande mensvärk och svårt att bli gravid? Du kan ha endometrios


Missa inga krönikor – gå in på mama.nu varje dag!