När läkaren sa till oss att IVF var vårt nästa steg, då gömde vi oss i månader. IVF, det läskiga, så väldigt definitivt. Tanken slog mig inte då att det smärtsammaste hade vi redan; vi hade barnlösheten. mamaläsaren Anna Pettersen, 31, skriver öppet om vägen till att bli mamma.

V

i hade försökt bli gravida i ett år när jag ringde till gyn för att be om en endometriosutredning. 45 sekunder in i samtalet blev jag hänvisad till fertilitetsmottagningen istället. På 45 sekunder var vi ett av paren som var per definition Barnlösa.

Två dagar efter samtalet kom ett vadderat kuvert med information och provbehållare. Nu var vi i klorna på sjukvården för att kunna få ett barn; det gick inte att ligga oss ur det här. Det här hade inte varit mitt syfte med samtalet, men det låg och gnagde; vi kanske behöver hjälp med det som drabbar andra men inte oss. Barnlöshet, den smärtsamma tomheten.

Anna med Nils som kom till via IVF

Tack vare IVF fick Anna och hennes man sonen Nils.

Utredningen gav ”oförklarlig barnlöshet” och jag trodde där i stolen hos läkaren att han skulle erbjuda typ ett hormontillskott. Att vägen mot sprutor och äggplock var så mycket längre än vad den visade sig vara. Läkaren sa att det enda steget var IVF, han rekommenderade att börja snarast möjligt. I min värld var det som att leva i ett Super Mario-spel och gå till sista borgen med bara ett liv kvar; om det inte funkar så är det bara att stänga av spelet.

”Jag såg inte då att vi redan var barnlösa”

Vad gör man om man istället för en lösning möter en iskall sanning? Vi tog den enda medicinen och den bet inte. Jag vågade inte gå in i behandlingen för jag var så rädd för att vi skulle inse att vi var barnlösa. Jag såg inte då, att vi redan var just det.

Den fysiska smärtan med IVF tänkte jag knappt på, inte som den mentala smärtan av att man tagit till en åtgärd som inte funkade, man har förbrukat sin livlina. Barnlösheten är det som gör mest ont. Man bär runt på det, som en midjeväska, fast på insidan. Det är precis i det tomma rummet i magen det känns; det är som att det ekar. Ekar upp till hjärtat och påminner om att det är tomt, och hjärtat har inte mer vett än att det talar om för hjärnan att det inte går att pressa undan.

Ändå väntade vi. I nio månader lät vi rädslan för det vi redan hade, stjäla ännu mer tid. Jag tänkte under denna grå stiltje att vi kan lösa allt med lite gammalt hederligt liggande – IVF läser man om i tidningar. Men det hände aldrig. Osexigt sex, böner och maniskt graviditetstestande ledde ingenstans mer än till beslutet; vi har inget val. Nu var det barnlösheten som skrämde mest.

”Han var det finaste jag har sett när vi såg honom som blastocyst”

Vi tog vårt sista hopp, och våra hjärtan, i handen och gick till läkaren och la det försiktigt på hans bord. ”Vill du vara snäll och hjälpa oss?”

Nu ligger det beslutet och sover ute i vagnen. Han är 8 månader gammal och 10,6 kilo tung. Han heter Nils och är det finaste jag har sett. Han var det finaste jag har sett när vi såg honom som blastocyst. Han var det finaste jag sett på ultraljudet med sitt lilla hjärta i vecka 7. De två hjärtan som vi la på läkarens bord pickade nu som ett på en liten tv-skärm.

Det var inte IVF som gjorde mest ont, det som gjorde ont var det vi redan drog runt på när jag ringde till gyn och hamnade i ett fack av ångest och möjligheter. Tankevurpan att vara rädd för det vi redan hade var för svår för att se, att Bowser skulle stå i slutet av sista slottet även om vi pausade spelet eller försökte komma i mål.

Man vet inte om ett paraply kommer stå emot stormen när man köper det, men man vet med största säkerhet att utan paraply så blir man blöt, och kall. Jag är glad för att vi gav oss själva chansen.

LÄS MER: Mördande mensvärk och svårt att bli gravid? Du kan ha endometrios

Missa inte! Nya numret av mama i butik nu!

Omslag mama nr 7 2018

Foto: Hannah Hedin

NUVARANDE Anna, 31: Det var inte IVF som gjorde mest ont, det var barnlösheten
NÄSTA Annika Leone: ”Sexigaste dejten – flickpappan”