Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Amanda, 25: Vi som kämpar med att bli gravida vill inte höra ”sluta stressa”

För Amanda Magnusson gick det snabbt att bli gravid med första barnet, men när hon ville få ett syskon till sin son visade det sig ta betydligt längre tid. I en personlig krönika skriver hon om känslorna kring att drabbas av sekundär barnlöshet.

”Att gå från hoppfull och lycklig till nedstämd, deprimerad och hjärtekrossad. Från att bestämma sig för att man är redo för ett syskon, till förtvivlan – det är sekundär barnlöshet för mig.

Amanda Magnusson

Ålder: 25.

Familj: Maken Robin, 27, sonen Abbe, 2, och bonusbarnen Meja, 6, och Jenna, 4.

Bor: I en villa i Sunne.

Gör: Studerar till barnskötare.

Min första graviditet var efterlängtad. Efter många år med fel man och en längtan efter barn hittade jag min soulmate, och vi blev gravida på första försöket. Detta gjorde mig naiv och jag hade aldrig en tanke på att det skulle vara svårt att bli gravid igen.

 När Amanda träffade sin soul mate Robin blev hon gravid med sonen Abbe på första försöket.

Det uteblivna plusset blev därför en riktig käftsmäll och här någonstans förlorade jag mig själv. Depressionen bröt ner mig och varken jag själv eller mina närstående kände igen mig längre. Från att vara Amanda som alltid hade ett leende på läpparna blev jag Amanda som inte orkade vara glad, inte orkade vara social. Jag blev rädd för att träffa människor, rädd för att behöva höra dem säga ’sluta stressa, det blir när det blir’. Rädd för att behöva förklara varför jag inte orkade skratta längre.

”Är det fel på mig? Är inte min kropp redo? Kommer vi behöva göra IVF?”

När vi hade försökt bli gravida i över ett halvår fick jag mitt efterlängtade plus, men lyckan blev kortvarig. Dagen efter tog jag ett test till för att få bekräftelse på att det var sant; att jag skulle få bli tvåbarnsmamma, och min son bli storebror. Käftsmäll. Igen. Testet visade negativt och det var då sorgen tog över hela mig. På kvällen kom blodet.

Dåligt samvete, sorg, panikångest, dåligt tålamod, nedstämdhet, magproblem och orkeslöshet – där är orden som beskriver hösten 2018.

I vintras bestämde vi oss för att starta en privat utredning för sekundär barnlöshet. Eftersom vi har barn sedan tidigare får vi inte hjälp via landstinget. Inför första mötet var jag orolig och frågorna gick inte längre att värja sig från: Är det fel på mig? Är inte min kropp redo? Kommer vi behöva göra IVF?

Mötet gick bra och jag fick hjälp med antidepressiva för att få ett stabilare psyke. På grund av att utredningen kostade så mycket bestämde vi oss för att vänta några månader till.

Nu i januari, på min avlidna farfars födelsedag, tog jag ett graviditetstest som visade positivt! Jag är i skrivande stund i vecka 11 och försöker njuta så mycket jag kan, men oron finns kvar. Det var många månader av förtvivlan, sorg och hjärtekross vilket har gjort att det är svårt att släppa oron helt.

Vi försökte bli gravida i 18 månader. Det kanske låter lite, och jag vet att det finns de som kämpar så mycket längre, men när man är mitt i det känns varje månad som en evighet. Man vet aldrig när målet kommer nås – kommer det ta ett år eller fem?

”Du vet aldrig om en person försökt bli gravid länge, om det överhuvudtaget går eller om hon ens vill ha fler barn”

Varför det tog sådan tid för oss att bli gravida igen vet vi inte, kanske var min kropp inte redo. Men en sak vet jag, det är tufft att inte veta när man kommer bli gravid igen eller om man någonsin kommer kunna bli det. Och det är tufft när folk ställer frågor om en eventuell graviditet eller när man får höra att man stressar för mycket.

Och just det har jag fått höra många gånger de senaste åren; att jag inte ska stressa, att jag ska vara glad över det jag har och inte vara deprimerad. Ni som säger det kanske tror att det hjälper, att era ord tröstar, men det har bara skapat mer sorg inom mig. Jag förstår att ni vill väl, men ni har ingen aning om hur jag mår inombords och kanske är det just det som jag vill förmedla med den här texten.

Du vet aldrig vad någon annan går igenom, om en person försökt bli gravid länge, om det överhuvudtaget går eller om personen ens vill ha fler barn.

Jag har varit väldigt öppen med mitt problem och min sorg, men snälla, stötta mig inte genom att säga ’sluta stressa’ eller ’varför ha så bråttom, njut av det ni har’. Ge mig en kram istället.”

Du kanske också vill läsa om 6 saker alla måste sluta säga till mammor – NU!

 

Har du en krönika att dela med dig av? mejla minstory@mag.bonnier.se