Oskar, 13, fick anorexi

Att höra hulkandet från toaletten när ens älskade unge kräks upp middagen – det är en mammas mardröm. Men nu ökar anorexin hos barn och unga. ”Min son Oskar slutade äta, klädde sig bylsigt och tränade ständigt. Till slut sa han: ’Mamma, jag vill dö’”, berättar Åsa, 36.

Ämnen i artikel:

Det började i smyg. Så beskriver Åsa, 36, mamma till Oskar, i dag 13 år, hur det gick till när hennes son fick anorexi. Åsa hade själv ingen erfarenhet av ätstörning och kände heller ingen som hade det. Därför tog det ganska lång tid innan hon såg varnings­signalerna.– Först sa han att han ville ha godisförbud i ett år. Visst får du det, sa jag, tänkte att det skadar väl inte.

Oskar var ingen tjock tolvåring. När han slutade med godis och började spela hockey gick han ner i vikt och kunde springa fortare än innan.– Det kan vara väldigt hårda jargonger mellan hockeykillarna. De jämför sig med varandra och det är väldigt prestationsinriktat, säger Åsa.

Plötsligt ville Oskar inte längre duscha med de andra, vare sig på hockeyn eller i skolan. Hemma låste han badrumsdörren. Åsa reagerade inte på det – så är det väl när ens son blir tonåring, tänkte hon. 

Han började också klä sig bylsigt.– Han har alltid varit ett sådant barn som vill underlätta, som aldrig varit jobbigt eller gnällt. Jag tror att det spelade in att jag gick igenom en skilsmässa med hans bonuspappa och det kan ha varit orsaken till att Oskar inte sa någonting om hur han mådde – han var överbeskyddande gentemot mig.

Sommaren när Oskar var tolv år började hans personlighet att förändras.– Han blev sur och grinig, åt allt mindre, ville hela tiden ut och springa och göra ärenden. Då tänkte jag – det här är ju fel!

Eftersom anorexi är så ovanligt bland pojkar, tog det lång tid för Åsa att inse hur det låg till. Hon frågade en dietist om det var normalt att en pojke i Oskars ålder åt som han gjorde på en dag. Dietisten reagerade direkt och tyckte att hon skulle gå till barnmottagningen.– Oskar blev jättearg, men jag fick med mig honom genom att säga att det bara var en hälsoundersökning.

Oskars puls var låg, liksom blodtrycket, men blodproverna var fortfarande okej trots att han svultit sig. Men på barnmottagningen förstod de att han antagligen led av anorexi och Oskar remitterades till barn- och ungdomspsykiatrin, bup, i hemkommunen. Samma dag de kom dit, la de in honom på akutpsykiatrisk vårdavdelning för ungdomar, där han skulle ”äta upp sig”.– Det var hemskt. De kunde inte förklara någonting, varken för honom eller för mig. Han fick ingen terapi. De bara låste in honom. Jag och Oskars pappa fick gudskelov sova där med honom, men Oskar blev orolig och hade svårt att komma till ro. Avdelningen blandar alla barn med psykiska diagnoser och Oskar kände sig ännu sjukare av att placeras i samma fack som ungdomar som skär sig i handlederna eller sparkar personal i huvudet.

Han tvingades äta, för att sedan slussas vidare till landstingets ätstörningsenhet. Där fanns dagvård, som bestod i att han fick sitta och pyssla, äta, och gå hem.– Det var fruktansvärt förnedrande – en intelligent, social kille, som älskar att gå i skolan, ska sitta och pyssla. Han tyckte det var så konstigt.

När Åsa frågade vad det egentligen var för vetenskaplig metod de använde, fick hon svaret att det inte fanns någon sådan.– I ett år åkte han in och ut på landstingets barnpsyk. ”Vården” bestod i att han skulle äta, sedan fick han bara ligga och vila sig, så han inte kunde förbränna kalorierna. Allt bestraffades – kliade han sig på näsan var det anorektiskt, reste han sig för att sträcka sig, var det anorektiskt. Det var så sjukt! 

Oskar blev bara sämre och sämre. Till slut sa han: ”Mamma, jag vill dö.” När föräldrarna ifrågasatte, fick de höra att de var i ”maskopi” med Oskar. Till sist kontaktade Oskars föräldrar patientnämnden och de hjälpte Oskar att komma till den specialiserade MHE-klinken (The Milton H. Ericson Clinic of Sweden) i Mora. Då började allt förändras, till det bättre.– På kliniken arbetar de helt annorlunda. Det bygger på eget ansvar, och vården består framför allt av terapi. Oskar var där en vecka och så bodde han hemma i tre veckor men åkte dit för samtal tre gånger i veckan.

Svårast för Åsa visade sig vara att själv släppa kontrollen.– Men det visade sig vara precis det som behövdes!

Den stora skillnaden låg just i att de på MHE-kliniken såg till personen, inte sjukdomen. Oskar gick dit frivilligt, bara en sådan sak. På bara tre månader förändrades allt – Åsas 13-åring gick upp i vikt, från 34 kilo till sina 154 centimeter, till 45 kilo.– Och han är SÅ glad! Nu har han till och med fått börja träna igen, fast i lagom mängd. Och han har kommit ikapp i skolan. Det känns som att jag har fått tillbaka mitt barn igen, säger Åsa, överlycklig.

– Det är en sådan lättnad. I en familj med ätstörning drabbas alla, eftersom anorektikern måste ha sådan kontroll blir det mycket ilskna utbrott. Han la sig i vad jag handlade, hur jag lagade maten… Och alla anpassar sig. Det går nästan att jämföra med att leva med en missbrukare: Allt är hela tiden på deras villkor, de manipulerar, ljuger, har enormt kontrollbehov.

Det här med att vi föräldrar pratar illa om sina kroppar – har du ibland sagt att du är missnöjd?

 

– Det har jag säkert gjort, utan att tänka mig för – pratat om att usch, vilken rund mage. Jag tror många gör det. Men man lär sig, och jag har fått många redskap av kliniken.

 

Berätta hur sådana redskap kan se ut!

 

– Att våga släppa kontrollen, låta honom fixa saker själv. Men också att sluta lägga skulden på sig själv och inte försöka förstå varför – utan i stället bli bättre på att se det som är friskt. Jag har också lärt mig att berätta för Oskar om MIN oro. Man ska inte skydda barnen genom att aldrig berätta om sina rädslor: barnen börjar då i stället att spekulera och hitta på egna sanningar, säger Åsa. 

 

– Han tycker mycket mer om sig själv i dag. Och han kommer att bli frisk, det vet jag!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande