Du är petnoga med läggtider medan barnens pappa låter dem härja fritt (enligt dig). Eller tvärtom! Hur gör man när man vill uppfostra barnen på olika sätt?

Du är en tydlig ledare som gärna pekar med hela handen (”Du ska vara hemma klockan åtta, punkt slut!”) medan barnens pappa är mer för lösa boliner (”Vi behöver väl inte säga någon tid?”). Du tycker att han jamsar och curlar medan han tycker att du bossar och domderar. Känns det igen?

Det är inte ovanligt att föräldrar har helt olika förhållningssätt till sina barn. Och ju äldre barnen blir, desto tydligare blir olikheterna. Det kan komma överraskande för föräldrar som varit överens om det mesta under småbarnsåren att plötsligt tycka olika, men egentligen är det inte så konstigt.

Att säga ”nej” och ”ajabaja” till en ettåring är en sak, men med stora barn blir läget ofta ett annat. Plötsligt uppstår det en massa nya situationer att ta ställning till. Hur länge ska hen få sitta vid datorn? Vilka läggtider är det som gäller? Hur ofta är det rimligt att sova över hos kompisar? Vad ska månadspengen räcka till?

Och det blir inte alltid lättare om man separerar och inte längre har daglig kontakt med barnets andra förälder. Eller om man plötsligt blir bonusförälder med helt andra upplevelser och värderingar än sin partner.
– Mycket har också med barnets frigörelseprocess att göra, och det är inte konstigt att vi har olika synpunkter på hur man tar sig igenom den, eftersom vi har olika erfarenhet själva, säger Ingrid Gråberg, barnpsykolog med mångårig erfarenhet av arbete med barn, unga och deras föräldrar.

Men vad ska du göra om du tycker att din partner är ute och cyklar när han försöker uppfostra era barn (och han tycker likadant om dig)? Är det skadligt för barnet att mamma och pappa är oense, eller kan man få det att funka ändå?
– Det vore märkligt om vi tyckte lika i allt, vi är ju alla unika individer. Men att föräldrar har olika sätt gentemot sina barn är oftast inget problem så länge de i grunden fungerar bra tillsammans och har något sånär lika grundvärderingar, säger Ingrid Gråberg.

Hon menar att barn väldigt tidigt lär sig att hantera föräldrarnas olikheter, främst genom att välja i vilken situation de vänder sig till vilken förälder. Och det behöver inte alls betyda att barnet spelar ut föräldrarna mot varandra, eller att den mest bestämda föräldern alltid kommer att bli ratad. Barnet kommer så småningom att hitta sidor för olika situationer hos båda föräldrarna.

Det finns dock tillfällen då olikheter i föräldrarnas förhållningssätt kan göra skada och det är när de har svårt att kommunicera vuxet kring sina åsikter, menar Ingrid Gråberg.
– Det som är skadligt för barnen är inte olikheterna i sig, utan de konflikter som kan uppstå. Det är naturligtvis inte sunt för barn att ständigt hamna mitt i föräldrarnas konflikter, särskilt inte om de upplever sig själv vara orsak till dem, säger hon.

Ett annat problem som lätt kan uppstå när mammans och pappans förhållningssätt är väldigt olika i grunden är att föräldrarna kompenserar för de sidor de upplever att den andra föräldern saknar, vilket gör att deras olikheter förstärks. Den bestämda föräldern blir ännu mer bestämd medan den curlande föräldern curlar ännu mer.
– Det är naturligtvis inte bra, eftersom det inte bara ökar olikheterna utan också risken för konflikter, säger Ingrid Gråberg och menar att det kan vara klokt att göra något åt sin situation om man märker att man är på väg åt det hållet.

Men så länge ni är vänner och kommuni­cerar väl kan en av er alltså fortsätta domdera medan den andra jamsa vidare. Barnen kommer att gå oskadda igenom era olikheter också, kompetenta som de är.

På nästa sida: Sex steg för att närma er varandra!

#br

Sex steg för att närma er varandra

Om era olikheter skapar problem, gör så här:

1. Försök att förstå.
Sätt er ner i lugn och ro och diskutera förutsättningslöst. Ni ska inte förändra varandra, utan försöka se både er egen och den andra förälderns roll och förstå vad som går fel.

2. Komplettera varandra.
Försök se fördelarna med era olika förhållningssätt och använd er av dem i stället för att motarbeta varandra. Barn behöver både tydliga gränser och möjlighet att ta ansvar och att argumentera för sin sak.

3. Ha grundregler.
Försök att enas om gemensamma regler kring de vanligaste situationer som kan uppstå. Reglerna ska naturligtvis inte vara huggna i sten, utan vara förhandlingsbara. De ger er en bas att utgå från så att inte varje situation kräver en diskussion.

4. Enas om hur ni ska agera när det uppstår oklara situationer.
Ska ni exempelvis ha mandat att fatta beslut själva (utan att den andra föräldern ska komma i efterhand och säga att det var fel) eller ska ni konsultera varandra?

5. Ta en paus.
Många situationer blir konfliktfyllda när det är stressigt runtomkring. Det mesta behöver inte lösas på sekunden. Be barnet att få återkomma
med besked, ta en paus och diskutera i lugn och ro.

6. Sök hjälp.
Är olikheterna så stora och konflikterna så många att ni har svårt att själva komma fram till lösningar kan det vara klokt att vända sig till en par- eller
familjeterapeut. Ni kan också ta hjälp av en barnpsykolog som kan hjälpa er att hitta förhållningssätt som fungerar för både er och barnen.

NUVARANDE Olika syn på barnuppfostran?
NÄSTA Mark Wahlberg: ”Att lyckas som pappa är det viktigaste just nu”