Hon var så glad och livfull och såg fram mot skolstarten. Den blev början på fem års mobbning för Liv, i dag 12.”Det var ett rent helvete att leva i det”, säger hennes mamma, Monica Kjellberg, 39.

Monica Kjellberg

Ålder: 39.

Yrke: Sjukpensionär.

Familj: Maken Dick, 43, barnen Dennis, 19, Liv, 12, och Angelica, 8.

Bor: Sollebrunn utanför Alingsås.

Om att slåss för sitt barns sak:
”Man måste ha jättemycket skinn på näsan och våga sig  fram. Jag var livrädd många gånger och hade sådan ångest. Hjärtat dunkade när man skulle ta tag i det, jag är lite konflikträdd, men det fick bara bära eller brista.”

Monica kjellberg, 39, kunde höra det i dörrhandtaget. När mellandottern Liv, i dag 12, kom hem från skolan tolkade mamman andlöst hur vredet trycktes ned och utan att egentligen kunna konkretisera det genast känna om det här var ännu en dag när Liv blivit utstött, hånad och sparkad av sina klasskamrater.

I fem år genomled Liv mestadels i det tysta den systematiska mobbningen. När Monica och maken Dick, 43, förstod hur illa det var, ”var det som att släppa en bomb”.
– Det blev ett rent helvete att leva i det, från det att jag vaknade tills jag gick och la mig, säger Monica.

Familjen bor i Sollebrunn utanför Alingsås, ett litet samhälle som ligger utmed en urgammal väg från Lödöse till Skara och vidare upp mot Mälardalen. Dick är resande montör, Monica numera sjukpensionär på grund av reumatism. Förutom Liv är de även föräldrar till Dennis, 19, och Angelica, 8.
– Liv var mobbad från 0:an, från det hon började skolan, berättar Monica.
– Hon gick inte på dagis, för på den tiden drev vi en servicebutik och då blev det att Liv var mycket med oss. Då tyckte vi det var bäst, det fanns alltid mamma eller pappa hemma. Men i efterhand kanske det inte var så klokt, funderar Monica, apropå hur förskolan ofta förbereder barn i de annars brutalt svårtydda sociala koderna.

– Det kände vi efteråt att hon nog skulle behövt gå på dagis, säger Monica.
– Men Liv har alltid haft mycket kompisar när hon var liten, så hon har alltid fått leka.

En liten skärpt unge var hon också. Redan som fyraåring kunde Liv skriva och räkna och längtade till skolstarten.
– När det var dags var hon jätteglad, minns Monica.
– Äntligen började skolan och hon pratade om sina nya kompisar hon skulle få.

Inledningsvis sa Liv ingenting. Därefter nämnde hon någon gång att ”nu har den varit dum” och Monica pratade med henne, ”som man gör med alla barn för att ta reda på vad som har hänt”.
– Sedan var det väl i slutet av nollan, eller om det var första klass, så frågade jag lärarna på skolan, om de inte hade märkt någonting? Men de hade de inte. Liv blev tystare och sa till slut ingenting alls till oss.

I andra klass kommer Liv hem och är riktigt ledsen. Hon berättar att hon blivit sparkad i magen och dragen i håret. Varför? Några andra tjejer hade sagt att hon inte fick vara i dockrummet.
– Men Liv är född med mål i mun och hon hade talat om för de här flickorna, att här fick hon visst vara, säger Monica.
– Men det fick hon inte.

Monica ringde upp flickornas föräldrar för att prata med dem, men fick ingen mer respons än att ”barnen är små, det händer saker”. När Liv själv en gång fick nog och talade om för fröken att hon fått stryk, blå­nekade de anklagade barnen och sa att det var Liv som varit dum och så skällde fröken på Liv för att hon ljög…
– Det var som att Liv valde att hålla tyst, för det var ändå ingen som trodde på henne och inget förändrades. Hon tröttnade på att säga ifrån, säger Monica, som rannsakat sig själv otaliga gånger, ”för att jag själv inte visste hur stort och allvarligt detta var”.

– Det känner jag fortfarande i dag, att jag borde ha insett, vilket jag inte gjorde, att det var problem i skolan, säger Monica.
– Men Liv talade inte om för mig när hon åkt på spö i dockvrån. Hon sa senare att hon inte orkade berätta, för hon ville inte se mig ledsen. När jag fick veta hur det låg till fick jag också tänka mig för, varje gång, att inte visa hur ledsen jag blev, hur förtvivlad jag blev, hur ARG jag blev. Man ville inte vara i det här hysteriska tillståndet när man ringde rektor och lärare och andra föräldrar.

I stället fick Monica gråta och ”bli smått hysterisk” på kvällarna när hon och Dick pratade om det som pågått alldeles för länge.
– Familjemässigt är jag jätteglad att man har varandra, säger Monica.
– Vi har hållit ihop sedan jag var 14 år gammal. Vi är starka ihop, har gått igenom mycket. Det tror jag också har hjälpt oss väldigt mycket. Det här kan nog annars knäcka vem som helst. Men jag kände mig också väldigt ensam många gånger. Jag gick så in i bängen in i mammarollen, att jag glömde honom. För mig var barnen viktigast, och framför allt Liv. Jag var mentalt helt slut. Vi var ju rädda för Livs liv. Jag hade ångestattacker och fick åka in till lasarettet.

När Liv började skolan var det som att hon försvann som person, säger Monica.
– Den där gamla Liv, som vi var vana vid. Vi fick springa efter henne, hon var inte rädd för någonting. Sedan blev hon plötsligt rädd för allt. Hon vågade inte titta på folk. Det var fruktansvärt smärtsamt att se henne på det viset. Att någon kan beröva henne hela hennes person. Jag ångrar så i dag att jag inte gick på hårdare mot mobbningen.

Men i fjärde klass fick Monica nog. Liv ringer henne från skolan och är ledsen, säger att hon är sjuk.
– Jag hör att det har hänt något, säger Monica.
– Hon ville aldrig visa någonting för mig, men jag sa att nu går jag inte med på det, du ska berätta vad som har hänt NU. Då berättade hon om en incident i matsalen, de har bestämda platser där som de roterar, men Liv fick inte plats. Hon blev förvirrad och undrade vart hon skulle ta vägen. Då talade de om för henne att hon kunde gå och sitta vid smöret om hon ville ha en vän. Och hånade henne när de gick därifrån. När hon kom ut i tamburen puttade de in henne i ett glasfönster och sparkade henne.

Monica tog sin dotter och skenade upp till rektorn. Krismöten följde, Liv grät och Monica grät och ringde till Barnombuds­mannen (BO) som gav dem rådet att anmäla skolan.
– Dick ville göra det, säger Monica.
– Men jag sa nej, att vi i stället måste för ALLA barns skull – lösa det här. Plus att jag kände, ska Liv upp i en rättegång och berätta, det är bara för mycket för henne.

Men så fann Liv själv på råd. Hon såg reklam för antimobbningorganisationen Friends på tv och blev fast besluten att hon skulle kontakta dem för att få hjälp.
– Hon tyckte så synd om de här barnen hon såg på tv, säger Monica.
– För mig var det väldigt stort att ett barn som sitter i samma situation ser det, men hon sätter sig själv utanför och det tror jag att Liv gjorde hela den tiden, för att överleva det här. När det hade gått så långt, hade Liv ångest varje kväll hon gick och la sig. Själv kunde jag bara sitta och titta på henne när hon sov och inte förstå hur någon kunde göra någonting sådant här mot henne.

Dick och Monica försökte hålla dottern hemma och sa: ”Vill du byta skola så gör vi det, säg bara till.”
– Men då fick Liv någon form av ny energi, det var som att hon bara ville ha bekräftelsen, säger Monica.
– Hon sa: ”Mamma, det är inte jag som ska flytta. Det är inte jag som har gjort något fel”. Det var som att det sjunkit in, det jag sagt till henne hela tiden: ”Det är inte du, du gör inget fel”, och hon sa, ”Om ingen här på skolan kan hjälpa mig, så kan nog Friends. De vet vad de gör, de kan det här”.

Alltid den företagsamma, som liten plutt gick Liv runt i byn och sålde egengjorde kakformar – nu satte hon sig bredvid mamma som scrapbookade och tillverkade sina egna alster som hon bland annat sålde på en konstvandring och via den egna hemsidan en kompis till familjen hjälpt till att sätta upp. Hon fick ihop 7 600 kronor och den lokala banken sköt till upp till 10 000. Kommunen gick in med de resterande 25 000 kronorna för Friends ”förebyggande­paket” (där ingår teaterföreställningar, lärar- och föräldra­utbildning och kamratsödshjälp). Liv ville ha en STOR check, som man ser på tv när någon fått en jättevinst. En viktig ceremoni för Liv, tror mamma Monica.
– Det var hennes sätt att förklara, att det här inte är okej, varken för mig eller någon annan. Liv kunde komma hem och bara slänga ur sig,
”Mamma, varför gör de såhär?!”. Som förälder kan man inte förklara det heller. Det går inte. Men en gång förklarade Liv själv om flickan som var värst mot henne: ”Mamma, det är kanske för att hon är ledsen själv.”

Friends kom, såg, Liv segrade eller fick åtminstone upprättelse, mobbningen avtog och 2009 utsågs hon till ”Svensk barnhjälte” på ”Svenska hjältar”-galan. Motiveringen löd: ”Liv är en Svensk hjälte 2009 för att hon visat mod och handlingskraft i kampen mot mobbning på sin skola. Liv vände sin utsatta situation till något positivt för andra.” Hennes stora hjältinna och (även frisyrmässiga) förebild, programledaren Kitty Jutbring, var på den direktsända prisutdelningen i Stockholm med en röd skottkärra full av pysselprodukter och bjöd Liv och hela klassen på Liseberg, jurymedlemmen skådespelerskan Helena Bergström läste en känslosam monolog, Anni-Frid Lyngstad blev rörd: ”Liv påminde om mig själv när jag var liten. Jag var inte mobbad, men lite utanför”, sa ABBA-legenden.
– Framför allt ”Svenska hjältar”-galan var en grym vändpunkt för Liv, säger Monica.

 – Hon säger själv att det var den bästa upplevelsen. Hon mötte så många. (Konferenciern) Mark Levengoods ögon vet du, man kan drunkna i dem. Liv älskar den mannen. Hon fick sådan uppbackning där, det var helt otroligt.

Liv har fått blodad tand att fortsätta hjälpa andra utsatta. Hon sitter i juryn för organisationen World’s children’s prize och vill nu samla in saker till fattiga i Ukraina.
– Jag sa, ”Förstår du hur stort projekt det är?”, säger Monica.
– ”Nä, kanske inte riktigt, men jag vet att jag kan”, svarade Liv. Även om Livs självkänsla fått sig en väldig törn av mobbningen, är hon en stark person och självförtroende har hon så det räcker. Jag tror egentligen inte hon glömmer, men hon går vidare. Det är en egenskap jag känner att jag avundas lite.