Omkring 4-6 procent av Sveriges 13-30-åringar lider av anorexi eller bulimi. ”Föräldrar måste bli medvetna om hur de påverkar sina barn”, säger ätstörningsexperten Göran Carlsson.

Alla föräldrar har varit med om perioder när barnen äter dåligt. Och känt oron – får ungen i sig tillräckligt med näring? Hur blir hjärnan, utvecklingen? Men den oron är ingenting mot vad en förälder känner när det går snett och ens älskade barn får en ätstörning.

Omkring 4–6 procent av landets 13–30- åringar lider av anorexi eller bulimi, de flesta tjejer. Mörkertalet är stort och det finns varianter av ätstörningar som hamnar utanför beräkningarna eftersom de inte helt uppfyller diagnoskriterierna. Göran Carlsson är psykoterapeut och verksamhetschef på MHE-kliniken i Mora. Han har gett ut boken ”Frisk och FRI från ätstörningar”, där 25 unga tjejer skriver om ätstörningar. Han berättar att den vanligaste åldern då barn får ätstörningar är 11–13 år. Men de yngsta anorektikerna kan vara 8–9 år.
– Det finns ännu yngre barn, jag har hört beskrivningar av barn som kräks på förskolan, för att deras mammor kräks, säger han.

Kan föräldrars ätstörningar smitta barnen?

– Ja. Barn med ätstörning har ofta föräldrar med liknande problem, men de påverkas också av lärare, dagisfröknar, kompisar – och inte minst media. Det finns undersökningar av sjuåringar, där 20–25 procent uppger att de bantat eller vill banta. Bland 18-åringarna är fyra av fem missnöjda med sina kroppar, har redan bantat eller vill gå ner i vikt.

Varför klarar sig vissa från ätstörningar?

– Gemensamt för de som drabbas är att de har dålig självkänsla, inte gillar sig själva. De vill ha positiv uppmärksamhet, synas. Tyvärr är det ofta så, särskilt bland tjejer, att omgivningen ger positiva omdömen till den som går ner i vikt, det får personer med dålig självkänsla att känna sig bättre. Sedan finns det de som utvecklar anorexi och ätstörning på grund av dålig uppväxt, misshandel, övergrepp. Barnen tar ut det på sin kropp.

De riktigt små barnen, varför drabbas de?

– De jag träffat som varit väldigt unga när de börjat banta, beskriver ofta en maktkamp. Barnet inser att det kan stressa upp föräldrarna genom att inte äta och det är en kamp som barnet vinner, eftersom föräldrarna inte kan tvångsmata det. Då menar jag inte småkrångel, att barn bara äter makaroner – sådana perioder har de flesta, det är helt normalt – utan barn som använder mat som en  maktfaktor.

– Oavsett hur bantandet börjar, så går det snart över till kroppsfixering, som styrs mycket av de bilder som finns i media. Barn kan inte se kritiskt på bilder, det klarar ju inte ens vuxna som vet att det är retuscherat.

Hur ska en förälder göra för att slippa se sitt barn få en ätstörning?

– Bli medveten om att det jag gör och säger kan påverka mina barn. Det är mycket som förändrats i dagens ätbeteende. Förr var måltiderna gemensamma, mat sågs som nödvändigt, nyttigt och gott. Nu slarvar många vuxna med maten eller vill äta nyttigt enligt tidens ideal, som hela tiden ändras – ena dagen ska man akta sig för fett, nästa är det kolhydrater som ska undvikas. Ju mer man utesluter, desto mer fel blir det.
– En del familjer i dag har mer drive-in-tänk: barnen äter själva och mamma ”har redan ätit”. Alla får ta något när de känner för det. Det är ingen bra mathållning och kan leda till övervikt och i sin tur till ätstörning.

Hänger den ökade övervikten bland barn och vuxna ihop med ätstörningarna?
– Inte för alla, vissa fortsätter att vara överviktiga. Men många anorektikter berättar att det som utlöste ätstörningen var när en tränare sa att de måste gå ner i vikt för att springa fortare, eller när skolsköterskan tyckte att barnet låg högt på viktkurvan. De känner sig utpekade.

Vad ska en förälder göra om hon eller han misstänker att barnet lider av ätstörning?

– Hos barn- och ungdomspsykiatrin kan man få hjälp med familjesamtal och behandling som kan innehålla matträning. Om inte bup kan hjälpa, remitteras ofta patienter vidare, exempelvis till oss.

Hur botar ni barn med ätstörningar?
– Vi pratar med patienterna och personen bakom sjukdomen, inte bara med föräldrarna över huvudet på barnen. Då får barnen någon som lyssnar på dem. De har ofta inte upplevt det förut och då har det blivit en maktkamp där också – så fort maktkamp uppstår, vinner anorexin. Sedan arbetar vi med att bli av med rädslan för mat. Vi försöker få maten och kroppen att fungera. Många anorektikter och bulemiker lever med en känsla att de har kontroll, men den kontrollen är väldigt falsk.

Hur ”botar” man svag självkänsla?

– Det viktiga är att prata deras språk, förstå hur de känner och tänker. Att se personen bakom sjukdomen, inte bara sjukdomen.

Och ordspråket stämmer – ”barn gör som du gör, inte som du säger”?
– Ja. Får barnen falukorv medan mamma äter en sallad till lunch, kommer de att ta efter henne, även om hon säger att barnen behöver redig mat för att bli stora och starka.

Mamma får också äta falukorv, helt enkelt.
– Precis! Jag tror på back to basics: varierad husmanskost i normal mängd. Regelbundet, vettigt ätande är bra både för ätstörningsproblematiken och för välbefinnandet, säger Göran Carlsson.
– Många, framför allt kvinnor, ser inte att de har ätstörningar heller. De tycker att de gör som alla andra när de joggar varenda dag, äter frukt i stället för mat och sedan ”unnar sig” godis som inte är riktig mat. Sedan klagar de över att de borde banta. Men missnöjet som föräldrar känner över sig själva och sin kropp går inte att dölja för barnen. Det kommer att påverka dem, på ett eller annat sätt.