Har ditt barn tvångstankar?

Att hoppa över trösklar och undvika A-brunnar ingår i livet för många barn (och vuxna!) Men i vissa fall övergår leken till en fix idé - med avancerade, tidskrävande ritualer som absolut inte får brytas.

Ämnen i artikel:

Jag är på väg hem från skolan med mina barn när jag plötsligt känner tre knackningar på vänstra axeln. Det är inte första gången det händer, och jag inser att jag måste ha gått på ett brunnslock med fel bokstav på och att äldsta dottern nu ser som sin plikt att rädda mig undan oturen som annars kan komma att förfölja mig i årtionden. Men knappt hinner jag räddas från den första olyckan innan hon rycker till i min jacka för att få mig på rätt sida om det lilla trädet vi är på väg att passera.– Vi kan inte gå på olika sidor, då bryts vänskapen, ursäktar hon sig aningen generad.

Jag låter henne hållas eftersom jag känner igen mig i henne, jag höll på en hel del själv med brunnslock, stegar och övergångsställen när jag var liten. Och är ju hyfsat välfungerande i dag. Men jag kan ändå inte låta bli att undra om det inte börjar gå lite överstyr med de här ständiga räddningsaktionerna. Borde jag sätta stopp för dem?

Eva Hoff, som själv är tvåbarnsmamma, är lärare och forskare i utvecklingspsykologi på Lunds universitet. Hon lugnar mig med att tvångstankar och -handlingar är väldigt vanligt bland barn i skolåldern.– Nästan alla barn har lite tvångsbeteenden för sig till och från. Det är ett sätt för dem att försöka kontrollera obehagliga känslor. Redan från treårsåldern kan man se att barn försöker ta kontroll över sin fantasi och sina rädslor med hjälp av olika typer av ”magiskt beteende”, säger hon.

– I skolåldern blir deras tänkande alltmer avancerat och de börjar inse att mamma och pappa faktiskt kan skiljas, bli sjuka eller till och med dö och då uppstår nya sätt att försöka kontrollera detta på.

Att ha en viss mått av tvångsbeteende är alltså normalt?– Absolut. Vi har till och med tvångsbeteenden som är kulturellt accepterade och som nästan ingen reflekterar över, och som även vi vuxna använder oss av, säger Eva Hoff, och ger några exempel: att inte lägga nycklarna på bordet, gå under stegar eller att spotta när en svart katt går över gatan.– Även feng shui, att möblera sitt hem rätt för att undvika att drabbas av sjukdom eller ohälsa, är egentligen en form av kontrollbeteende, men inget vi ser som sjukligt.

Ska man som förälder bara låta barnen hålla på med sina konstigheter?– Så länge beteendet är på en rimlig nivå, så att varken barnet eller hans eller hennes omgivning blir påverkade av funderingarna och handlingarna, så kan du bara låta det vara, säger Eva Hoff.– Självklart ska du prata med dina barn för att försöka klura ut om beteendet har med bakomliggande funderingar och oro för något att göra – men ljug aldrig genom att säga att ni aldrig kommer att skiljas eller dö ifrån dem, utan bekräfta i stället att det är jobbigt att inte veta vad som kommer att hända i livet.

Hur vet jag om det trots allt gått för långt?– När barnets tvångsbeteende tar överhanden och det inte blir möjligt att avleda barnet, när ritualerna tar extremt lång tid och beteendet eskalerar. Då kan det handla om tvångssyndrom, även kallat OCD som står för Obsessive compulsive disorder, förklarar Eva Hoff.

Hon anser att man med den typen av prob­lem kan behöva professionell hjälp, och berättar att tvångsritualerna i vissa fall kan bli så ångestladdade och extrema att de tar evigheter för barnet att komma igenom. Blir barnet avbrutet eller om något går fel leder det till att han eller hon känner sig tvungen att börja om från början med sin ceremoni och hela vardagen blir påverkad.

Hur kommer det sig att tvångsbeteendet i vissa fall blir sjukligt?– I de flesta fall handlar det om att barnet har en sårbarhet. Den kan vara orsakad av både arv och miljö. Är man extra sårbar kan en stressfylld vardag eller en svår situation vara utlösande för sådan här problematik.

Hur gör jag för att hjälpa mitt barn om jag märker att tvångsbeteendet börjar bli ett problem?– Prova med att prata med barnet och se om han eller hon själv kan hitta alternativa vägar att komma till rätta med problemen. Försök att på barnets villkor och med små, små steg träna bort beteendet. Försök aldrig att tvinga bort några idéer och handlingar, det kan göra det värre. Är problemen grava kan ni behöva söka hjälp.

Vad händer om jag låter bli att göra någonting? Kan det gå över ändå?– I de allra flesta fall där tvångsbeteendet inte blivit sjukligt går det över av sig själv. Visa lite extra kärlek och ge respons under den perioden i stället så löser sig det mesta. Har ditt barn svåra problem, vänd er till Bup (Barn- och ungdomspsykiatrin). Då kan barnet behöva hjälp av terapi och mediciner.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande!