Det är jag som står för disciplinen, hennes pappa är en mes, säger Whitney Houston, aktuell med comback efter år av drogberoende, och som inte skyr aga för att sätta gränser för dottern Bobbi Kristina, nu 16 år.

Det är nu snart fyra år sedan. Badrummet nedlusat av crackpipor, skedar med spår av kokain, cigarettfimpar, gamla ölburkar och övrigt skräp.

För många var det för hemskt och sorgligt att ens ta in, att det var här den tidigare så hyllade och respekterade sångerskan – ”den svarta prinsessan Diana, alltid i finklänning, mer än sagolikt vacker” – Whitney Houston, helst höll till.

Bilderna var beredvilligt sålda till skvallertidningen nummer 1, National Enquirer, av Houstons svägerska, som vidare berättade om Whitneys vilda knarkande, hur hon hallucinerade, bet och slog sig själv, en gång körde hela handen genom en vägg, och stängde in sig för att röka crack och tillfredställa sig själv med sin ansenliga uppsättning vibratorer.

Då hade de som följde dokusåpan ”Being Bobby Brown”, med Whitneys dåvarande äkta make i huvudrollen, redan blundat vid scenen när Houston låser ut gemensamma dottern Bobbi Kristina från sovrummet så att mamma och pappa kan ha sex. Det var droppen för Whitney Houstons amerikanska publik.
– I USA kan man bli förlåten mycket, sa Janice Min på skvallertidningen Us Weekly i en intervju med nättidningen Slate.
– Men att inte vara en helengagerad mamma är en synd.
Us Weekly, som annars inte väjer för i allmänhet vilket filmstjärneskvaller som helst, ville inte ens skriva om souldivans crackmisär.
– Vi ignorerade det, för det var lite väl hardcore, säger Min.
– Whitney Houston kunde inte ha varit en större eller mer älskad stjärna, hon var verkligen den första ”black America’s sweetheart”. Plötsligt föll hon under nöjesbranschens C-nivå.
– Det är nästan för tragiskt att hantera. Man vill tjuvkika på kändisar och drömma sig bort, men när deras problem är värre ens egna vill man inte läsa om dem.

Whitney Houston, med den gudabenådade wailingpipan vi alla försökt härma i duschen i exempelvis Dolly Parton-covern ”I will always love you”, föddes 1963 i Newark, New Jersey, USA. Hennes lika skönsjungande mamma är den i Nordamerika kända gospelartisten Cissy Houston (hon ledde kören i New Hope Baptist Church, men körade också med bland andra Luther Vandross, Bette Midler och Elvis Presley). Därtill är Whitney kusin med sångerskan Dionne Warwick och den magnifika soullegenden Aretha Franklin är hennes gudmor. Som tonåring följde dottern med Cissy när hon turnerade på nattklubbar och gick ibland upp på scenen och sjöng med sin mamma. Whitney säger att hon var fem år när hon insåg att hon kunde sjunga, men Cissy minns när ”Whitney var sju–åtta år, nere i källaren och skrek för glatta livet”.
– Hon hade inte riktigt en röst på den tiden, men hon försökte, skrattar modern.
– Hon tog min mikrofon och sjöng till skivorna, allt vad hon kunde. Hennes pappa sa, ”Kan du inte göra något åt den där flickan, det där skrikandet?”, och jag sa, ”En dag kanske det kommer att utveckla hennes röst”. Det gjorde det.

När Whitney var 15 körade hon bakom Chaka Khan på hitsingeln ”I’m every woman” (1978) och ett par år senare inledde hon (efter att en fotograf sett henne uppträda med Cissy) en karriär som fotomodell och blev en av de första svarta kvinnorna att pryda omslaget av Seventeen magazine.

Skivbolagsmogulen Clive Davis kontrakterade henne till Arista 1983, men för att inga misstag skulle begås – paketet med den här osannolikt vackra unga kvinnan med den lika otroliga rösten fick bara inte marknadsföras fel – kom inte Whitney Houstons debutskiva förrän 1985.

Den appelerade perfekt på ett Michael Jacksonskt vis till både en svart, souldiggande publik och USA:s vita popälskare, vilket naturligtvis ledde till att Whitney i vissa svarta kretsar betraktades som en sell-out, men Houston och hennes medarbetare kunde bara skratta hela vägen till banken, plattan sålde i 24 miljoner exemplar.

Fram till i dag har hon sålt cirka 140 miljoner album och 50 miljoner singlar över hela världen. 1992 lade Whitney ytterligare ett lager på sin talang, efter att Kevin Costner valde henne till motspelerska i ”The bodyguard”, utan att Houston hade någon erfarenhet.
– Jag var skräckslagen. Otroligt rädd, sa Whitney. Jag frågade: ”Varför jag?” Han sa: ”För att du är den enda som kan sjunga.”

Filmen blev inte bara extremt framgångsrik och ledmotivet (”I will always love you”, som sagt!) en av de mest säljande singlarna i historien, den bröt även rasbarriären, så ofta återkommande i USA, genom att inte göra affär av att den manliga, vita huvudrollsinnehavaren Costners kärleksintresse var svart, i skepnad av Houston.

I verkligheten var Whitney sedan tre år tillbaka, de träffades på Soul Train Awards 1989, stormkär i R&B-sångaren Bobby Brown, medlem i då populära bandet New Edition som visst kunde leverera smäktande ballader, men Brown var känd som en hårdfestande ghettograbb. Ännu en variant på ”Skönheten och Odjuret”, för att sammanfatta dåtidens förfärade reaktioner. Whitney tog dock inte åt sig.
– Kärlek finns där man hittar den och jag hittade den i honom och han hittade den i mig, förklarade hon för tv-personligheten Diane Sawyer 2002, i det som skulle bli en klassisk skandalintervju.
– Han var sexig, skön, en gentleman och i motsats till vad de flesta tror, en väldigt trevlig kille. Han behandlade mig som en dam. Han försökte inte imponera på mig och verkade inte, som de flesta andra män, vara rädd för mig. När jag träffade Bobby var det enkelt. Bobby visste att det jag behövde var kärlek.

I en öppenhjärtig intervju med Oprah Winfrey i september i år talade Whitney dock ut om att det egentligen var trubbel i paradiset redan kring ”Bodyguard”-tiden.
– Jag tror att det händer något med en man när en kvinna får så mycket kontroll eller når den graden av berömmelse, sa hon.
– Han kommer inte gilla att jag säger det här, men ja, han var avundsjuk på mig.

Efter svåra graviditeter och flera missfall föddes 1993 parets dotter, Bobbi Kristina, Bobbys fjärde barn med tre olika kvinnor (tidigare i år fick han med bebismamma nummer fyra, Alicia Etheridge, ytterligare en son, Cassius), men mamma Whitneys ännu enda ätteläggsädelsten.
– Jag trodde aldrig jag kunde älska så mycket som jag älskar henne, sa Houston i en intervju i Essence när Bobbi var två år.
– Att få barn är en helt ny värld, en helt ny grej. Jag trodde heller inte att jag kunde oroa mig så mycket. Jag oroade mig när hon var inuti mig och jag oroar mig mer nu när hon har kommit ut. Varje dag lär hon mig om kärlek.

Whitney med bebis-Bobbi på scen 1993.

Hon fick också ny insikt om hur det varit för mamma Cissy att sköta både showbusinesskarriär och familjen med man, Whitney och hennes två bröder.
– Min mamma sa till mig när jag var liten att, ”…du kommer förstå bättre när du får egna”. Och det gör jag. Jag förstår oron, ansvaret. Det är mycket glädje och mycket bekymmer. Som mamma försöker man ge sitt barn det bästa man kan, och det bästa jag kan ge Bobbi Kristina är Guds kärlek, och lära henne samma saker jag fick lära mig.

Däremot tyckte varken hon eller mormor Cissy att Whitney och dottern är särskilt lika.
– Det är otroligt, men hon uppförde sig aldrig sådär, sa Cissy när Bobbi barnbarnet just fått ett tvåårstrotsutbrott.
– Whitney var väldigt pratsam. Hon älskade att prata. Folk brukade säga att det var en fröjd att ta med henne var som helst. Hon var en perfekt liten dam.
– Jag var mer mogen som liten, sa Houston.
– Bobbi Kris är väldigt social, som sin pappa. Hon är väldigt självständig, och på så sätt är vi lika. Bobbi Kris kommer stå upp för sig själv och jag gillar det, för det gör att jag känner mig lite mer säker på hur hon kommer deala med folk och hur de borde deala med henne.

Själv tyckte Houston smisk är ett bra sätt att hantera uppkäftiga barn, precis som hon fick om hon varit olydig, ända upp till 16 års ålder.
– Ja, jag agar henne, vid vissa tillfällen när jag verkligen tycker att Bobbi Kris beter sig illa, sa Whitney.
– Det är jag som håller i disciplinen, för hennes pappa är en mes och skulle aldrig lägga hand på sina barn, men han har ett sätt att göra sig förstådd, som även min pappa hade. Jag försöker att inte smiska Bobbi, i Bibeln står det: ”Spara på piskan och skäm bort barnet.” Men om du visar barnet piskan, får du det att respektera dig och hjälper barnet att förstå att det måste finnas ömsesidig respekt. Bobbi Kris kan inte gå över en viss gräns med mig. Hon vet det.
– Men när jag måste slå henne gråter jag mer än hon, eftersom det gör ont. Min mamma brukade säga: ”Det gör mer ont i mig än i dig.” Jag förstår det nu. Jag förstod aldrig det förut, smärtan att behöva aga ett barn.

Åren gick och i slutet av 1990-talet började Whitney Houston uppträda oroväckande märkligt. Hon rasade i vikt, ställde in konserter och fick sparken från ett uppträdande på Oscargalan av vännen och och musiklegenden Burt Bacharach. ”Halsproblem” sa Whitneys pr-representant, ”droger” hävdade alla andra.

Hos Oprah Winfrey talade Whitney i år ut om att hon hållit på med droger ”i liten skala” även innan ”Bodyguard”-tiden, men trots att nyttjandet eskalerat var det vid det här laget fortfarande bara skvallerrykten för de flesta.

År 2000 fastnade Houston och Brown med marijuana på flygplatsen när de skulle till Hawaii, men hann smita innan polisen kom. Likväl förnyade Whitney Houston 2001 sitt skivkontrakt med Arista/BMG för 100 miljoner dollar, för dessa skulle hon leverera sex skivor och även få procent på försäljningen.

Därpå stämde hennes egen far, Joe, som hade hand om dotterns ekonomi, vid 81 års ålder sin guldkalv på samma gigantiska summa, 100 miljoner dollar. Whitney trodde aldrig att det var pappan själv som låg bakom det hela, utan hans medarbetare Kevin Skinner. Joe Houston var sjuklig och dog året senare, medan Skinner, trots upprepade domstolsbesök, inte lyckades kamma hem en cent.

År 2002 ställde Whitney upp i den hjärtslitande intervjun med Diane Saywer, som frågade om hennes magra kropp ändå inte var ett resultat av droger – rubrikerna i tidningarna hade varit ”Whitney är döende, crackrehaben misslyckad”. Det gjorde Houston sur.
– För det första, fräste hon, så här är det: Crack är billigt. Jag tjänar för mycket pengar för att någonsin röka crack. Bara så att alla förstår det. Okej? We don’t do crack. We don’t do that. Crack is whack.

Inte desto mindre la sig Whitney in på drog­rehabilitering både 2004 och 2005. 2006 inledde hon skilsmässoförhandlingar.
– Äktenskapet var en allvarlig grej för mig, sa Whitney till Oprah Winfrey i tidigare nämnda intervju. Jag ville hålla mina löften. Jag var aldrig otrogen. Det enda jag gjorde var droger… Men han var promiskuös och drog in smutsen i mitt hem.

2007 var hon lagligt separerad från Bobby Brown, även om han fortsatte med att stämma henne på underhåll och bråkade om Bobbi Kristina, men Whitney fick slutligen enskild vårdnad. Brown dömdes att försörja sig själv.

Sista åren har Whitney Houston fokuserat på det stilla livet som singelmamma utanför rampljuset.
– Det var på ett sätt bekvämt att bli lämnad ifred, säger hon.
– Att bara vara en mamma som lämnade och hämtade sin dotter i skolan. Jag gillade den känslan, för förut kunde jag aldrig riktigt det, jag reste alltid med henne hela tiden.

En dag ringde Clive Davis upp sin forna adept igen.
– Han sa, ”Det är dags”, berättar hon. Och jag sa, ”Dags för vad?”. Och han säger, ”Dags för dig att komma tillbaka och sjunga för oss igen”. Det är väldigt speciellt och jag känner mig ödmjuk över att bli tillfrågad och jag vill att folk ska lyssna på mig.

Men, säger mamma Whitney, den efterlängtade comebacken ”I look to you” (med låtar av bland andra Alicia Keys, Akon och R. Kelly) hade aldrig blivit av utan hjälp av Bobbi Kristina.
– Hon var med mig hela vägen, säger supersångerskan. När jag tappade lusten och kände, ”Jag orkar inte, jag klarar inte av det just nu”, sa hon bara ”Nej, mamma, du kan göra det här”. Hon uppmuntrar och inspirerar mig och när jag tittar på henne, ser hennes ögon, ser jag mig själv, och jag tänker, ”Jag kan göra det här, jag kan det”.

NUVARANDE Whitney Houston: ”Att inte vara en bra mamma är en synd”
NÄSTA Gravidkalender rakt i din mobil!