Arbetslösa skådisen och trebarnsmamman Martina Haag fixade sitt eget lycliga slut. Trött på att smöra för Kjell Sundvall och provspela för lökiga reklamfilmer skrev hon sin egen långfilm. "Jag var en sur typ med barnvagn, nu har jag ett gladare liv", säger hon.

– och på jobbet går det också jättebra!

Arbetslösa skådisen och trebarnsmamman Martina Haag fixade sitt eget lycliga slut. Trött på att smöra för Kjell Sundvall och provspela för lökiga reklamfilmer skrev hon sin egen långfilm. ”Jag var en sur typ med barnvagn, nu har jag ett gladare liv”, säger hon.

av Moa Herngren foto Linda Alfvengren styling Louise Ritzell och Patricia Back hår och makeup Jessica Johansson/Mikas

mama nr 9 2007

MARTINA HAAG
Ålder: 43
Familj: Maken Erik, 40, barnen Jackson, 10, Lucia, 8, Dino, 4. Hunden Hjortfot och katten Törnrosa.
Bor: Har just flyttat från ett litet trähus i Bromma till ett ganska mycket större stenhus i Bromma.
Gör: Författare och skådespelare. Just nu aktuell med huvudroll i sin egen långfilm ”Underbar och älskad av alla – och på jobbet går det också jättebra”.

”FÖRSÖK ATT INTE riva ner någonting är du bussig” säger regissören Hannes Holm och pekar på mig strax före en tagning under inspelningen av Martina Haags långfilm ”Underbar och älskad av alla”, baserad på hennes succébok med samma titel. En liten grupp filmmänniskor stirrar allvarligt på en monitor och jag sitter och trycker i ett hörn, livrädd för att snubbla över någon sladd eller gå in i någon viktig filmteknisk mackapär som kan sabba den stundande tagningen.

”Tystnad, tagning och varsågod!” ropar producenten Patrick Ryborn, och Martina Haags film- och bokhjältinna Isabella Eklöf kommer inrusande i bild för att göra en scen mot filmbästisen Kajsa (spelas av up and coming Dramaten-skådespelerskan Ellen Mattsson). Det är sent i april och vi befinner oss bland påskäggs-eftersvettiga motionärer på Eriksdals­badet i Stockholm. Här på en mammagympa-klass tas de sista scenerna till Martinas långfilm. Ett gäng ivriga bebisar och deras mammor agerar statister och bakgrund till den pågående scenen där Bella ska försöka övertala Kajsa att köra henne till ännu en provfilmning av en rutten reklamfilm.

Martina glider nöjt runt mellan tagningarna och pratar med mammor och skrikande bebisar, plåtar filmteamet med sin mobilkamera, käkar godis och trivs till synes som fisken i vattnet.

– Det är liksom det roligaste jag har gjort, säger Martina, det är nästan som att om båten (filmbolaget Fladens kontor) med hela originalfilmen skulle sjunka, så skulle jag inte bli ledsen för jag har fått vara med om den här fantastiska inspelningen.

Martina Haag strålar ikapp med sig själv när hon berättar om filminspelningen. Det är ingen tvekan om att den arbetslösa trebarnsmorsan och underdog-skådisen som har ”53 000 år” av arbetslöshet bakom sig och nästan lika många fruktlösa och förnedrande samtal till regissören Kjell Sundvall (som för övrigt spelar sig själv i filmen i en ”statistroll”) i bagaget, just nu lever sin högsta dröm.

– Det har varit så sjukt mycket jobb eftersom jag är med i princip i varenda scen i hela filmen men så vansinnigt roligt, jag skulle kunna göra det här gratis! Det är som att vara kär liksom, när jag springer i små gymnastiktossor genom en isvak i en scen så känner jag inte att det gör ont i fötterna för att det är så kul. Det är som att få leka varje dag fast man är vuxen.

Martinas story är ju egentligen en sån som annars bara brukar hända på film. En desperat och arbetslös 40-någonting-morsa (som knappt har råd att gå på bio) drömmer om att bli skådis. Hon brejkar som krönikör och sen som författare, skriver en succébok som sedan blir film där hon spelar huvudrollen. En slags Bridget Jones med lyckligt slut. Nästan för bra för att vara sant.

– Visst har filmen vissa likheter med Bridget Jones-genren, fast skillnaden är att lösningen på hjältinnans problem inte enbart är en man, det tycker jag känns så fjantigt att nästan alla chiclitromaner slutar med typ ett bröllop, eller nån annan form av att ”…och så fick hon en man och blev så äntligen lycklig…”, det skulle kännas förljuget mot mina egna singelår att skriva en sån historia.

Lösningen på Martinas problem var att göra sina hundår för att sedan ha någonting att skriva om, hon ser skitåren som ett slags självförsörjande eko-hjul där bakslagen varit nödvändiga för att kunna nå framgången.

Att vara grundkär från början är Martinas heta relationstips.

Hur har framgångarna förändrat dig?
– Jag har fått mycket bättre självförtroende och det har smetat av sig på alla plan, jag känner mig i och för sig fortfarande dum i huvudet när jag sitter på föräldramöten, det kommer jag aldrig ifrån, hahaha! Jag har hela tiden ett motargument i huvudet så fort jag ska öppna munnen. Alla andra föräldrar verkar vara så säkra och veta precis vad de tycker. Men annars är väl det som har hänt att jag har fått ett gladare liv, jag har inte så bråttom längre, förut var jag mer så att jag måste skynda mig hela tiden men nu har jag ju fått allt jag bett om (”peppar, peppar ta i trä”). Förut hade jag inte råd att gå på bio, nu kan jag gå på bio flera gånger i veckan.

Och lite mer än ett par biobesök får man förmoda – Martinas böcker har gått som tåget och sålt hundratusentals exemplar och även sålts vidare till Norge, Danmark, Finland, Holland och Tyskland.

Är du rik nu?
– Ja, på så sätt att jag inte behöver tänka på pengar på samma sätt som när jag var arbetslös och frilansande skådis. Vi kan åka hela familjen till Kanarieöarna exakt i dag om vi vill, visserligen skulle vi inte kunna åka i sommar då också, men jag behöver inte tänka på om vi har råd på samma sätt. Men så fort man har lite pengar så gör man ju av med dem snabbare, man tar taxi om det regnar och man har fler skor i garderoben och finare bil. Eller som nu när vi har köpt större hus.

Nostalgiska fans av Martinas mama-krönikor vet att många av familjen Haags obetalbara kaos-intermezzon utspelat sig i ett litet vitt trähus i Stockholmsförorten Bromma (eller kniv-Bromma som Martina kallar det eftersom de bor i de mindre tjusiga delarna, ”på fel sida”), men det är nu bytt till ett mycket större stenhus i samma område (”braaacka!” garvar Martina).

– Fast det är lika kaosigt i vår familj som vanligt. I morse var det liksom som att hela familjen skulle stanna upp för att Erik inte kunde hitta sina jägar-brallor, ”du har tagit dem!” sa han men liksom varför skulle jag ta hans jägarbrallor? Haha. Men vi kände att vi behövde flytta, jag och Erik sov ju i källaren i gamla huset och hade man tur stod det inga sopor framför det lilla källarfönstret och man kunde se vad det var för väder utanför, det kändes typ som att vara tonåring och bo i föräldrarnas gillestuga på tomten. Det fanns inte rum för barnen att bli tonåringar där, men det känns ju inte så jäkla kul att säga när det finns ensamstående mammor som bor med alla sina barn i en etta, det känns lite malligt.

Martina verkar stundvis mer bekväm med sina gamla rötter som outsider och med dåliga betyg i Källängsskolan än i den nya, lite ovana, som smart karriärkvinna med möjligheter till att byta ut hund-söndertuggade Ikeasoffor.

Hur är det att inreda nya huset?
– Jag och Erik har jättebestämda åsikter men tycker aldrig lika, så det är skitjobbigt, det är en kamp om varenda jävla liten pinne. Jag har kommit på att det bästa är att bara göra grejer så att han ställs inför fullbordat faktum när han kommer hem, att man köper en soffa och säger att man tappat bort kvittot, haha. Jag vill åka till Room och kolla nya soffor, men Erik tycker typ att vi kan ta in vår gamla noppriga soffa från landet.

Några veckor senare har Martina svidat om från Bella-film-kostymen med blond-lockig charm-bohem-stil till Diane Furstenberg och höga-klack-glam-look, långt ifrån långa inspelningsdagar och väntan på nästa tagning i ett trångt el-skåp med motspelaren Nikolaj Coster-Waldau (brännhet dansk skådis som förespås att bli en ny Mads Mikkelsen).

Jackson, 10, Lucia, 8, (tillsammans med lillebrorsan Dino, 4) har en liten roll i filmen som Bellas ”drömbarn”.

Hur funkade mammalivet med att spela in film?
– När man skriver kan man ju styra sina ­arbetstider lite mer, men när man spelar in film kan man inte säga ”oj, jag måste hämta på dagis”, fast det som var bra var att det var ett väldigt familjebetonat team, alla hade småbarn och ville hem så det var inte så många gå-upp-klockan-fyra-på-morgonen-pass.

Men du bävade lite innan inspelningen?
– Ja, jag hyrde faktiskt en övernattnings­lägenhet för jag tänkte att blir det vinterkräksjukan hemma då är det liksom bara ”hej då allihopa, jag måste dra!” haha, men det behövdes aldrig.

Hur delade ni upp allting du och Erik?
– Erik fick ta allt, han höll på att jobba med sitt tv-program (i Kanal 5 med Henrik Schyffert), men han kunde styra sina inspelningar lite mer än jag.

För ni vägrade skaffa barnflicka?
– Vi? En av oss vägrade, Erik tycker inte att vi behöver någon, han tycker att sånt är brackigt, han tycker liksom att ”Vad ska vi med en barnflicka till? Vi klarar oss hur bra som helst. Du vill egentligen bara ha en tant-flicka som bär din handväska”, haha. Jag kan se att vi skulle behöva hur mycket hjälp som helst, men Erik tycker liksom inte att någonting är jobbigt, det är inga problem för honom att ta med Jackson på basketträning med Dino, Lussi, Hjortfot och en kompis, bollar och mellanmål. Erik tycker bara att det är kul men jag blir galen och glömmer hunden på Ica och bollarna hemma.

Men nu fick han ta hela lasset, inga klagomål alltså?
– Nej man var ju lite så där att ”nu ska du få se!” haha, men det gick hur bra som helst tyckte han. Det är väl skillnad nu också när barnen är större och Jackson kan hjälpa till och passa Dino, på den nivån.

En Dino-akrobat är född!

Har du haft dåligt samvete för att du varit borta mycket från barnen under den två månader långa inspelningen?
– Nej, jag har väl sagt att det är min tur nu, fast det där får jag väl sluta säga nu för det har jag sagt snart i fyra år, haha. Jag hann ju oftast hem till nattningarna under inspelningsperioden så jag fick gosa med barnen lite. Någon gång när man nosade upp en liten lucka i inspelningsschemat var det typ ”Ahhh, jag måste få hämta på dagis!!”.

Förut var ju du fru Erik Haag nu är det Erik som har blivit herr Martina Haag, hur har det påverkat familjebalansen?
– Erik är ju inte så intresserad av det där med kändisskapet, han går nästan aldrig på kändispremiärer och säger nej när de ringer. Under själva inspelningen var han den klassiska frun och jag den klassiska mannen som kom hem till middagen men nu är det fifity-­fifity igen.

Men man undrar ju lite, eftersom ni har fått så ombytta roller?
– Det är mer jag som har gått från noll till hundra. För Erik är allt sig likt, han jobbar hela dagarna med att regissera och skriva tv-grejer, han får väldigt många erbjudanden men säger oftast nej eftersom han är så nogräknad. Sen är det ju inte så att bara för att man inte är på omslaget till mama så finns man inte, haha.

Var hämtar du idéer nu när det går så bra?
– Det är ju svårare nu att skriva krönikor, barnen är så stora. Det märker man när man är på Jacksons skola och ungarna säger ”jag såg dig på tv i går!”. Det är så skört för dem i skolan på det viset att man kan inte skriva om dem längre, materialet är svåråtkomligare så jag får skriva om Hjortfot och Dino och Erik. Men sen så kan man ju använda sig av det här nya som jag har hamnat i, det är så otroligt mycket knäppa och roliga saker.

Som vadå?
– Ja att kändisar ”kändishälsar” till exempel, om det kommer en kändis gående på gatan och man själv kommer mitt emot och man aldrig har träffats så hälsar den där kändisen som om man vore två blonda i Japan typ, haha, helt sjukt. Eftersom Isabella och jag travar på lite i samma skor så är det nog ganska stor chans att hon brejkar i nästa bok.

Är du trött på att exponera din familj?
– Jag kan väl känna att jag har gjort min beskärda del och att det kanske är dags för någon annan mamma att komma fram och få vara rolig. Det tar väldigt mycket på en när man skriver om sin familj, man blir dränerad och till slut blir varje krönika som ett Stockholm maraton.

Du har gått i terapi i flera år, varför?
– Jag började när jag mådde asdåligt och inte visste vad jag skulle göra med mitt liv. Jag var bara en sur typ med barnvagn, jag hade inget, bara något litet lökigt reklamradiojobb och ett stort hav av arbetslöshet. Om jag tittar på hur jag mådde då och hur jag mår nu är det en otrolig skillnad, jag vet ju inte om allt är terapins förtjänst men det har betytt jättemycket.

På vilket sätt är terapi bra?
– Först så tror man att terapi är på ett sätt, att terapeuten ska förstå vem man är för att han ska hjälpa en, men grejen är ju att man själv ska förstå vem man är, och efter ett tag så börjar man fatta det. Jag har gått i fem år men nu ska jag utexamineras snart och få diplom! Fast sen kommer det säkert bli så att om det krisar så kommer man ändå kasta sig på telefonen.

Nu är det kanske dags för nån annan mamma att kliva fram och vara rolig tycker hela gänget Haag.

Du börjar lämna småbarnsåren, vad är svårast i din nya mammafas?
– Att räcka till åt alla, alltid är det någon fnurra efter att man kört sin vanliga kvällsutskällning på barnen och sen så blir man sams med två men glömmer den tredje och så. Det är alltid någon som inte kan sova eller vaknar jättetidigt och såna grejer.

Vill ni ha fler barn?
– Ja, jag skulle jättegärna ha en bebis till. Dino har blivit så stor att man har glömt bort hur jävla jobbigt det var. Man kommer inte ihåg förlossningen och jag har kommit så långt att jag inte får panik längre när jag ser mina gamla graviditetskläder, haha. Om vi skulle få en bebis till skulle jag vara nervös för förlossningen och vilja snabbspola sista graviditetsmånaden och från dag ett längta ihjäl mig efter att dricka vin, det är typ det jag är mest skärrad för, ”jag vill dricka vin!” haha.

Kan du tänka dig fler än ett barn till?
– Om man kunde fippla med hormonerna skulle jag gärna vänta 5–6 år och sen skaffa 2–3 stycken till, för det roligaste som finns är ju att skaffa barn, men jag är ju 43 nu, så man vet ju aldrig.

Du och Erik har varit gifta i 12 år, hur får man det att funka så länge med svackor och allt?
– Ja, gud, vi har haft jättesvackor men jag tror att det viktigaste är att vara grundkär från början, inga av mina tidigare förhållanden hade stått pall en sekund på samma sätt. Sen när man är som tröttast och inte får sova, då orkar man ju inte ens skilja sig, haha. Men jag tror att nyckeln också är att mamman måste få sova, då löser sig resten.

Vad har du för förväntningar på filmen?
– Jag har haft så himla kul och jag tycker så himla mycket om filmen så jag hoppas ju att folk gillar den, det är ju lite som att man har fått ett barn och man vill att alla ska tycka lika mycket om barnet som man själv gör. Men jag är helt distanslös, jag tycker den är jätte­rolig och spännande och helt fantastiskt bra.

Vad ska du ha på dig på premiären?
– Jag vill ha typ en guldklänning med en hög hatt och plymer, haha, egentligen ska man väl vara lite coolt nedtonad, men jag kommer inte att kunna låta bli!

NUVARANDE Underbara Martina!
NÄSTA Julia Dufvenius: ”Det var döläskigt att få barn”