Amanda, Alex och Charlie har startat sommarlovet tillsammans på Amandas älskade Gotland.

Jag kom hit till mitt älskade Gotland förra veckan. Steg av planet och andandes in den luft som jag känner så väl igen. Den friska underbara gotlandsluften. Kom sedan fram till ladan som jag och Alex köpt. Den ligger på samma lilla grusväg som den gård min mamma och pappa köpte samma år som jag föddes. Jag var en månad när jag kom hit för första gången och efter det har jag tillbringat månader här varje år. Vi räknade ihop de där månaderna och kom fram till att jag varit här sammanlagt lite mer än sex år.

Det var här jag lärde mig simma och sedan dyka. Jag fick min första häst här och lärde mig också rida på det lilla sura svarta gotlandsrusset som jag tyckte så mycket om att jag skrev brev till henne om vintrarna. Jag tältade här på Gotland, på vår gräsmatta visserligen. Och med en kompis. Men ändå. Vi var lika rädda för det och klarade aldrig hela natten utan kröp in till mamma och pappa när det blev för läskigt. Jag hade min bästa kompis här. Hon var inte en stadsunge, utan kunde saker som man bara kan på landet. Hon visste till exempel att det blev kallare i vattnet när det blåste “Ålandsvind”. Jag blev kär här för första gången. Han var mycket äldre och inte alls intresserad av mig men han spelade gitarr och var det snyggaste jag någonsin sett. Kärleksbreven gick plötsligt till denne Pär och inte längre till hästen. Många till sommarkärlekar skulle det bli.

Gotland har varit viktigt för min barndom på så många sätt. Jag tror att vi barn upplever sommaren och lantstället som så underbara mycket för att våra föräldrar är så glada där. De är så avslappnade och lyckliga på semestern. Det var också här alla drömmar blev uppfyllda. Från den där kojan som vi faktiskt byggde till hinder i skogen och kyssen vid vattnet. Det kanske låter banalt men det är också här som jag har kunnat andas. Andas på riktigt. Jag kommer ihåg när jag var tonåring och skolan, stan och kompisarna skapade ett tumult av intriger och krav från alla håll och kanter. Det var inte förrän jag kom till Gotland som jag förstod att det kanske inte var så viktigt att ha den senaste Henry Lloyd jackan eller att Lisa i 7b hade sagt något taskigt bakom min rygg. Det var heller inte så viktigt att Jocke i nian hade hånglat med en annan tjej och visste om att jag hade börjat gråta när jag hörde det för nu skulle vi ändå inte ses på hela sommaren.

På samma sätt känns det idag när jag kommer hit. Det gör inte så mycket att jag inte hunnit med allt det där som jag borde gjort eller att Charlie spiller mat på vår vita matta. Ingenting spelar någon roll för att nu är vi här. Jag och min lilla familj och vi ska vara här hela sommaren. Det måste nog vara den finaste present man kan ge sitt barn. Någonstans att vara på sommaren där alla är tillsammans. Någonstans där man kan andas.