Många har undrat över Sanna Lundells förlossning då lille Lo kom till världen. Finns det något vi mammor vill läsa och förundras över så är det just förlossningsberättelser. Här delar Sanna med sig vackert och ömsint om när hennes tre barn kom till världen.

Här får ni mina förlossningar som korta små ögonblick, som några slags diktliknande fragment…

Olga: Fågelungen, som ville ut ur min sjuka sjuka Listeria-kropp. 27 februari 2001

Jag brann den eftermiddagen i februari, höll på att brinna upp i feber på röda linjen mot fruängen. När första värken sköljde över mig i badkaret hade jag 42 graders feber. Strax därpå bars jag in i ambulansen. På SÖS låg jag med bricanyldropp och knep medan alla andra stora valmammor skrek ut sina krystvärkar och välkomnade sina fullgångna barn till världen. Där låg jag med världens minsta mage i vecka 29 och höll igen, bad till gud att det lilla livet vill stanna kvar i mig.

Natten gick, febern steg, morgonen kom, prover togs från varenda slemhinna i min kropp, men jag blev sjukare och sjukare. Blodförgiftning, ett akut snitt och en 1400 grams flicka framförskaffades ur mekoniumfärgat fostervatten. Den totala chocken. Det brutala livet. Den sjuka mamman och den sjuka flickan. Livet, alldeles bredvid döden. Alltid med W´s hand på min panna. W´s kärlek som tröstade. Men flickan var stark och älskade livet. Fem veckor senare var vi hemma och livet blev vackrare än någonsin förut.

Igor: Min brottare. 6 maj 2006

Värkar mitt i middagen med tempurmannen. Vi åt och klockade. La oss att vila, såg en film medan värkarna kom tätare och tätare. Uthärdiga. Lätta, kontrollerbara. Pappan klädde sig i kostym som inför något mycket högtidigt. Som vi skrattade. Trodde att det skulle få fortsätta så här fint och lugnt när barnmorskan på förlossningen visade in oss i samma rum som jag legat med Olga och knipit. Det var ödet som ville ha mig tillbaka till den brottsplasten, göra upp och förse den med nya minnen.

Morgonen kom och likaså den nya barnmorskan som ville få lite fart på förloppet. Hon punkterade hinnorna, vattnet forsade och värken därefter var det slut på det roliga. Ingen yoga i världen kunde rädda mig från smärtan som tog över hela rummet nu. Ingen afrikansk dans och inga George Harrison-låtar, ingenting annat än en epidural skrek jag, då när jag spydde och grät mig igenom passagen av spinae. 45 minuter tog det för jourläkaren att masa sig till mitt rum och lägga den förbannade blockaden som dessutom tog ojämnt. Sedan gick det fort. De hotade med sugklocka och bad mig krysta forcerat för kung och fosterland. Jo, de sa faktiskt så: ”Ta i nu för kung och fosterland”. Ut kom min lilla karelska brottare. Frisk, stor, vacker och alldeles alldeles bedårande. Sex timmar senare var vi hemma. All smärta var över, och livet blev ännu lite vackrare.

Lo: Du obestämbara, självklara. 19 augusti 2009

Värkarna kom kvällen den 18:e. Rejäla och Intensiva, men oregelbundna. Efter mitt studsmattehoppande och promenerande föga förvånande. Lade mig bredvid mina pojkar, vilade men väcktes av värkar. Aldrig förr har grusvägens gupp känts så jävla besvärande. Han vred sig i mig nu. Det här gick fortare än vad jag trott. Den sista rondellen var outhärdig. Väl på SÖS visas vi återigen in i samma rum där jag fött Olga och Igor. Ändå kommer jag inte i håg färgen på väggarna där. Jag var nästan helt öppen och fem minuter senare fick jag en jämn och fin epidural av narkosläkaren. Fyra timmar senare landade Lo på bröstet. Så okomplicerat och odramatiskt att det nästan inte känns som om jag fött något barn. Jag fick min drömförlossning. Utan den värsta smärtan, men fullt medveten, fullt med i detta livgivande halleluja-moment.

Behöver jag tillägga att livet är tredubbelt vackert nu.

NUVARANDE Sanna Lundells 3 förlossningsberättelser
NÄSTA Laila Bagge: ”Jag älskar att vara med Liam”