Sanna Lundell önskar att vänner utan barn hade mer förståelse för att man som förälder kan tvingas stanna hemma från festen på grund av kräksjuka barn och att det inte alltid lockar med vin på balkongen när man ska upp tidigt och ge barnen frukost.

Jag tänker inte nämna några namn här, vill inte vara en sån som skriver folk på näsan. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte väldigt ofta önskade att vissa personer i min närhet blev befruktade. Att vissa personer som stör sig något oerhört på att jag har blivit en ”ospontan partybangare som vill planera saker ett halvår i förväg men ändå ställer in jämt för att nån av de där ungarna är sjuk” får en alldeles egen liten kräksjuk unge som vaknar femtioelva gånger varje natt och upptar hela deras livsutrymme och får dem att förstå att det spontana rosévinet på balkongen i den ljusa men sena sommarnatten känns väldigt överskattat när man har en liten unge att älska, vårda och gå upp och koka gröt till 06.30.

Jag kan i bland längta mig blå efter att syrligt få utbrista ett långt och utdraget men ändå kärleksfullt förstående ”vad var det jag sa” när de bangar min 35-årsskiva för att barnvakten fått streptokocker från kidsens svinkoppor in i sitt skavsår och därför sitter på akuten oförmögen att vakta deras ungar.

Jag kan också längta mig lila efter att få vara den där kompisen som oombedd erbjuder sig att gå ut och rulla barnvagn med otröstlig kolikbebis en tidig lördagmorgon för att man vet med hela sitt trebarnsmodershjärta att det är den finaste present man kan få när man inte har sovit ordentligt på x antal månader.

Drömmer om dagen då mina barnlösa vänner ska förstå tjusningen med att skippa restauranghänget och i stället börja uppskatta hemmafesterna där leksaker, dvd:er, nintendospel och skönt bäddade sängar lättar upp arbetsbördan och bevakningen för oss föräldrar. Längtar efter att de ska haja att charter med bamseklubb ÄR allt man önskar och behöver på resande fot. Att Barcelona har gått från att vara tapas- och partyparadis till ett stort jytter av livsfaror och tristess för ungar under tre år.

Att vi ska förstå varandra, att de ska haja att mina plötsliga avhopp är en naturlig del i livet som förälder. Att tröttheten inte på något sätt handlar om ignorans eller ointresse. Längta efter att vi ska prata samma språk igen.

NUVARANDE Sanna Lundell: ”Jag längtar tills mina barnlösa vänner också blir föräldrar”
NÄSTA Webb-tv: Årets mama 2010